39 Så småningom längtade kung Davids själ* efter att dra ut* till Ạbsalom; han hade nämligen funnit tröst i sin sorg över att Amnon var död.

33 Då blev kungen upprörd och gick upp till takkammaren+ över portgången och brast i gråt. Och detta är vad han sade medan han gick: ”Min son Ạbsalom, min son, min son+ Ạbsalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig, Ạbsalom, min son, min son!”+

2 Så blev räddningen den dagen en orsak till sorg för allt folket, eftersom folket hörde sägas den dagen: ”Kungen är bedrövad över sin son.”