Introduktion till Hebréerna
Skribent: Paulus
Platsen där den skrevs: Rom
Fullbordad: ca 61 v.t.
Intressanta fakta:
Paulus skrev antagligen det här brevet omkring år 61 v.t. medan han var i Rom. Brevet måste ha skrivits innan Jerusalem förstördes år 70 v.t. eftersom det framgår att judar fortfarande tillbad i templet där. Paulus skriver också att han hoppades kunna resa till Judeen snart med Timoteus, så det verkar som att han skrev det här brevet strax innan eller direkt efter att han hade frigetts från sin första fångenskap i Rom (ca 59–61 v.t.). (Heb 13:23)
Brevet skrevs till de kristna hebréerna i Jerusalem och Judeen. Omkring åren 33–34 v.t. hade de blivit förföljda. (Apg 8:1, 4) Omkring år 55 v.t. hade de varit fattiga, och år 56 v.t. hade de fått nödhjälp från sina medkristna i Galatien, Makedonien och Akaja. (1Kor 16:1–3; 2Kor 9:1–5) När de kristna hebréerna fick det här brevet omkring år 61 v.t. upplevde de en relativt lugn period. (Heb 12:4) Men brevet kom ändå i rätt tid. De blev fortfarande motarbetade och trakasserade av sina landsmän. De behövde också förbereda sig på att Jerusalem och templet snart skulle förstöras, som Jesus hade förutsagt. (Lu 21:20–24) Varken Paulus eller de kristna i Judeen visste när det skulle hända. Så de behövde använda tiden fram till dess för att utveckla sådana egenskaper som tro och uthållighet. (Heb 12:1, 2)
Ett syfte med brevet var att visa att det kristna sättet att tillbe Gud var överlägset det judiska sättet. Några judar hade kanske försökt bevisa att judendomen var bättre än kristendomen och pekat på konkreta saker, som deras tempel, deras prästadöme, deras förfäder och deras långa historia som nation. Brevet till hebréerna gav de kristna många kraftfulla argument som kunde stärka deras tro och hjälpa dem att bemöta judarnas invändningar. Brevet visar att kristendomen var överlägsen genom att visa hur Jesus Kristus var överlägsen:
Ställning: Jesus är mäktigare än änglarna (Heb 1:4–6), större än Abraham (Heb 6:20; 7:1–7), större än Mose (Heb 3:1–6) och större än profeterna (Heb 1:1, 2).
Medlare för ett bättre förbund: Jesus är medlare för ett nytt förbund, som är ”ett bättre förbund” än lagförbundet där Mose var medlare. (Heb 8:6–13)
Prästadöme: Jesus är präst ”på samma sätt som Melkisedek”. Hans prästadöme är bättre än det aronitiska prästadömet. (Heb 5:4–6, 10; 6:13–20; 7:5–17, 20–28) Jesus är överlägsen som överstepräst eftersom han lever för evigt och inte behöver någon efterträdare. Han är dessutom barmhärtig och syndfri, och eftersom han har blivit prövad på alla sätt kan han sätta sig in i de kristnas svagheter. (Heb 2:17, 18; 4:14, 15; 7:23–25)
Offer: Under lagförbundet gick översteprästen in i det allra heligaste i en tälthelgedom som fanns på jorden och frambar blodet från tjurar och getter. Men Jesus trädde fram inför Jehova i himlen. Där frambar han värdet av sitt eget blod som skapade försoning för hela mänsklighetens synder. (Heb 8:1–3) Jesus behövde inte offra flera gånger, utan han gav sitt liv som ett fullkomligt offer ”en gång för alla”. (Heb 7:26–28; 9:24–28)
Kungadöme: Jesus är inte kung i det jordiska Jerusalem, utan sitter som kung på en tron i himlen. Hans rike kan inte skakas. (Heb 1:8, 9; 12:28)
I det här brevet citerar Paulus ofta från de hebreiska skrifterna. Bara i det första kapitlet tar han med minst sju citat för att visa att Jesus är överlägsen änglarna för att han är Guds son. (Heb 1:5–13) Paulus lyfter ofta fram bara ett ord eller en kort fras som han sedan förklarar för att få fram en poäng. (Heb 10:37, 38; 12:26, 27; se också Heb 3:7–4:11, där han citerar från Ps 95:7–11.) Han citerar ofta från Septuaginta-översättningen. (Se till exempel studienoter till Heb 1:6, 10; 2:13; 4:7; 8:9; 10:5; se också Ordförklaringar under ”Septuaginta”.)
Ett återkommande ord i Hebréerbrevet är ”bättre”. Det används för att framhäva hur överlägset det kristna sättet att tillbe Gud är. Det grekiska ord som oftast återges med ”bättre” förekommer 19 gånger i de kristna grekiska skrifterna, och 13 av dem är i Hebréerbrevet. (Se till exempel Heb 7:19, 22; 8:6; 9:23; 11:16, 35, 40; 12:24.)
Vi har nytta av Hebréerbrevet eftersom det hjälper oss att förstå att den heliga tjänst som utfördes under lagförbundet var en skugga av större verkligheter som gällde det andliga templet. (Heb 9:7–14, 23–28; 10:1)
Det här brevet hjälper de kristna att få starkare tro, eftersom det innehåller både en definition av tro och exempel på många personer från verkliga livet som hade stark tro. (Heb 11:1–12:2)
Brevet innehåller mycket uppmuntran, många uppmaningar och några kraftiga varningar. (Heb 2:1–4; 3:12, 13; 4:11–13; 6:1–6; 9:13, 14; 10:22–31; 12:1, 2; 13:1–7, 9, 17)
Det står inte i Hebréerbrevet vem som har skrivit det, men tankar i brevet och andra saker tyder på att det är Paulus som är skribenten:
Skribenten skickar hälsningar från dem ”som är i Italien”, så han måste ha skrivit det när han var i Italien, troligen Rom. Paulus satt i husarrest i Rom i ungefär två år. (Heb 13:24; Apg 28:30)
Skribenten visar att han hade ett nära samarbete med Timoteus. (Heb 13:23) Det tyder på att det är Paulus som är skribenten. I flera brev som han skrev under sin första fångenskap i Rom nämner han att Timoteus var med honom. (Flp 1:1; 2:19; Kol 1:1, 2; Flm 1)
Argumentationen i brevet är uppbyggd på ett sätt som är karakteristiskt för Paulus. Skribenten tänker på sin målgrupp och lägger fram tankarna med ett judiskt perspektiv – han skriver som en jude till judar. (1Kor 9:20, 22) Det passar in på Paulus, eftersom han inte bara skulle vittna för icke-judar, utan också för ”Israels folk”. (Apg 9:15) Den allmänna stilen i brevet skiljer sig lite från Paulus andra brev, men syftet med det här brevet var lite annorlunda. Det var inte ett brev som en resande tillsyningsman skrev till en av sina församlingar eller till en av de tillsyningsmän som han hade förordnat. Tanken var att det skulle vara ”uppmuntrande ord”. (Heb 13:22)
Tidiga skribenter, till exempel Pantaenus (100-talet v.t.), Klemens av Alexandria (100-talet v.t.) och Origenes (200-talet v.t.), menade att Hebréerbrevet var skrivet av Paulus.
Det finns med i en papyruskodex som är känd som P46 (ca 200 v.t.), som innehåller nio brev av Paulus. (Se ”Paulus brev till hebréerna” i Mediagalleriet.)
Hebréerbrevet nämns bland ”aposteln Paulus fjorton brev” i Athanasios skrifter (300-talet v.t.).