En tragisk upplevelse som prövade vår tro
HAN var vår förstfödde. Vi kallade honom Micah Nathanael, inte bara på grund av den tidlösa skönheten i dessa namn, utan också på grund av deras innebörd. Micah betyder ”Vem är lik Jehova?”, och Nathanael betyder ”Skänkt av Gud”.
Vi hade sett fram mot detta med sådan förväntan. Och nu kunde vi verkligen hålla honom i våra armar och se in i hans djupblå ögon. Då jag lämnade sjukhuset den söndagskväll han föddes, kunde jag känna den stolthet som alla nyblivna fäder måste känna. Jag hade ingen aning om den stora provsättning som låg strax framför oss.
Tidigt på måndagsmorgonen väcktes jag av ett telefonsamtal från min fru. Kunde jag vara snäll och komma till sjukhuset omedelbart? ”Ja visst, men allting står väl rätt till?” Hon svarade: ”Ja”, men hennes röst lät inte övertygande.
När jag infann mig, kunde jag i min hustrus ansikte omedelbart se att det var något mycket allvarligt. Hon höll tillbaka tårarna och berättade för mig att Micah hade 39,4 graders feber. Jag tröstade henne och sade att allt skulle bli bra. Men hon märkte att inte jag heller var lugn.
Jag gick ut ur hennes rum till skötrummet för nyfödda för att titta på Micah. Men vad var det som stod på? Hans kropp låg slapp! Han andades inte! Vår läkare stod framåtböjd över Micah och arbetade frenetiskt med honom, medan översköterskan sprang omkring och plockade fram utrustning. En högtalare kallade på akuthjälp från andra.
En sköterska förde mig tillbaka till min hustru för att jag skulle vänta där till dess krisen var över. Till sist fick vi veta att Micah levde. När hans tillstånd stabiliserades (omkring en timme senare), överflyttades han till intensivvårdsavdelningen för spädbarn på ett närliggande universitetssjukhus. Micah hade sett så frisk ut. Ändå var han nu så sjuk. Vi frågade oss själva oupphörligt: ”Varför?”
De första underrättelserna vi fick var inte särskilt goda. Han hade en blödning under huvudskålen, och denna blödning orsakade upprepade krampanfall och andningsstillestånd. Det tycks vara så att ett barn lätt kan råka ut för bristning av ett blodkärl under huvudskålen under något påfrestande ögonblick vid förlossningen. Det är sällsynt att detta inträffar, men nu hade det hänt Micah. Man lugnade oss med att han fick behandling och att undersökningarna fortsatte. Det skulle komma mer uppskakande nyheter senare.
Omkring klockan 21 fick vi veta att Micah hade meningit (hjärnhinneinflammation). Sjukdomen angriper hjärnan och ryggmärgen. Antalet röda blodkroppar var också oroväckande lågt. Läkarna ville ge blodtransfusioner. Eftersom min hustru och jag är Jehovas vittnen, har vi djup respekt för Guds lag om blodet. (Apg. 15:19, 20, 28, 29) Vi hade tidigare underrättat läkarna på universitetssjukhuset om vår ståndpunkt — inga blodtransfusioner. De försäkrade oss att vår tro skulle respekteras.
Nu ville de ändå ha tillåtelse att ge Micah blod. Min hustru och jag sade nej gång på gång. Slutligen sade de att de skulle respektera vår tro och använda en annan behandlingsmetod. De varskodde oss emellertid om att de skulle begära domstolsutslag på att få ge blod, om Micahs tillstånd försämrades. Vi fortsatte att be till Jehova för att få kraft och styrka, som vi hade gjort hela dagen.
På tisdagsmorgonen blev vi av vår läkare upplysta om att barnadödligheten för nyfödda med hjärnhinneinflammation är omkring 90 procent. Vi fick veta att Micah skulle få en viss grad av psykisk efterblivenhet, om han överlevde. Vi började förbereda oss på att han skulle bli psykiskt utvecklingsstörd eller att han skulle dö.
Vi väntade från tisdag till torsdag. Blödningen hade stoppats, men nytagna ryggmärgsprov visade att det fortfarande fanns meningitbakterier i ryggmärgsvätskan. Så länge dessa bakterier fanns kvar skulle de fortsätta att förstöra hjärnceller.
Läkarna var inte särskilt optimistiska beträffande Micahs tillfrisknande, men de lade märke till att antalet röda blodkroppar hade återgått till det normala — utan blodtransfusion. Min hustru och jag var tacksamma för detta. Men något som fortsatte att oroa oss var: ”Hur fick Micah hjärnhinneinflammation?”
Man förklarade för oss att min hustru under havandeskapets allra sista dagar måste ha fått ett litet hål i den vattenfyllda säck som omger barnet i livmodern. Det finns bakterier i livmoderhalsen hos varje kvinna, och det finns ju gott om bakterier överallt i människokroppen. När ett läckage i mycket sällsynta fall uppstår, tränger bakterierna in i säcken och infekterar barnet. Man försäkrade oss att min hustru inte var infekterad, eftersom infektionen orsakats av bakterier och inte av virus. Hon kunde fortsätta att föda barn, och riskerna för att det som nu hänt skulle inträffa på nytt var små. Men vi fortsatte att be för Micah.
Senare på torsdagseftermiddagen berättade läkarna för oss att en noggrann undersökning av hjärnan visade att Micah hade fått allvarliga hjärnskador. De anmodade oss att sammanträffa med dem igen nästa eftermiddag för att ”dryfta Micahs framtid”. Min hustru och jag visste vad detta betydde. Micah skulle komma att dö.
Det var ingen liten chock. Vi hade känslan av att vi höll på att gå igenom vår ”största vedermöda”. Allt detta tycktes overkligt — som om det var något man brukade se på television. Under veckan som gått hade vi upprepade gånger fallit i gråt. Vi hade ingen aptit.
På fredagseftermiddagen begav vi oss till sjukhuset beslutna att låta Micah dö med värdighet, om döden var oundviklig. Vid sammanträffandet berättade man för oss att man låtit vårt barn genomgå två EEG-undersökningar (elektroencefalografi). Dessa hade visat att hjärnan var helt förstörd — ingen aktivitet. Vi gick med på att Micah togs ur respiratorn. Så snart detta skedde drog han inte ett enda andetag till. Han hade levat bara fem dagar.
När Micah var död, tycktes det som om våra tårar var slut. Vi hade gråtit över hans lidande, men nu skulle han inte behöva lida mer. Vi hade också gråtit över oss själva, men nu skulle tårar inte kunna föra honom tillbaka. Döden var en befrielse — för Micah och för oss.
Under hela denna plågsamma upplevelse som prövade vår tro förklarade faktiskt våra vänner och släktingar att de blivit styrkta genom att iaktta oss. Ändå var det svårt att få andra att förstå hur svår vår sorg var och hur stor tröst vi samtidigt fått genom Jehovas heliga ande. Hela vår styrka kom från Jehova!
När min hustru och jag talat med andra om Guds rike, hade vi många gånger talat om hoppet om en uppståndelse för de döda och utsikten till evigt liv i den kommande nya tingens ordning. Hur ofta hade vi inte citerat vad Jesus sagt! Han sade: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” — Joh. 5:28, 29; Upp. 21:1—4.
Under Micahs sjukdomstid stod vi klart och tydligt inför ett val: att antingen ådagalägga tro på dessa utsagor eller att överge dem alla. Det var vår absoluta tro på en kommande uppståndelse för Micah som höll oss uppe. Det är denna kärleksfulla föranstaltning från Jehova Gud, Skaparen, som ger oss hopp om att få se vår lille pojke igen — i en värld som är fri från sjukdom, lidande och död. — Insänt.