UTROTNING, AVSKÄRANDE

Det hebreiska verbet karạth används för att beteckna straffet för vissa överträdelser av den mosaiska lagen, och det återges i sådana fall med ”utrota”. Grundbetydelsen är ”skära av”, ”hugga av”, och vissa rabbiner menar därför att straffet bara bestod i att personen i fråga blev avskuren från eller utesluten ur Israels församling, men meningarna går isär när det gäller detta.

En undersökning av de bibelställen som nämner de överträdelser som medförde detta straff visar att det rörde sig om dödsstraff, verkställt antingen av de israelitiska myndigheterna eller av Gud själv. De brott som straffades med utrotning var mycket allvarliga. De inbegrep bristande respekt för Jehova (Israels Gud och Kung), avgudadyrkan, barnoffer, spiritism, vanhelgande av det som var heligt, incest, tidelag och homosexuella handlingar. I vissa fall nämns dödsstraff uttryckligen i förbindelse med överträdelser där straffet enligt lagen var utrotning. (2Mo 31:14; 3Mo 7:27; 18:6, 22, 23, 29; 20:3–6; 22:3, 4, 9; 23:28–30; 4Mo 4:15, 18, 20; 15:30, 31; se också 2Mo 30:31–33, 38.)

I 4 Moseboken 15:30 sägs det: ”Den själ som gör något avsiktligt, ... den själen skall utrotas ur sitt folk.” Hebréerbrevets skribent hade uppenbarligen det uttalandet i tankarna när han skrev: ”Var och en som har föraktat Moses lag dör utan medömkan, efter vittnesmål av två eller tre.” (Heb 10:28) Jesus använde samma uttryck när han nämnde det straff som de symboliska ”getterna” skall få: ”Dessa skall gå bort till evigt avskärande [grek.: kọlasin, ordagr.: ”bortkapande”, ”avhuggande”, ”beskärande”], men de rättfärdiga till evigt liv.” (Mt 25:46) Här ställs liv och död i kontrast till varandra.