REGERING

Aktiviteten att styra ett samhälle eller ett rike; även den eller de personer eller den organisation som har verkställande myndighet.

I de kristna grekiska skrifterna återges ordet arkhẹ̄ (”början”, ”begynnelse”) i olika översättningar med bland annat ”regering”, ”statsmakt”, ”överhet”, ”makthavare” och ”myndigheter”. (NV, SFB, 1917, 2000) I de hebreiska skrifterna är ”regering” översatt från ett hebreiskt ord som är besläktat med ordet för ”kung”. (2Kr 3:2)

Bibeln visar att det finns osynliga regeringar som är goda, insatta av Gud (Ef 3:10), och osynliga regeringar som är onda, insatta av Satan och demonerna (Ef 6:12). Gud använde Jesus Kristus till att skapa alla rättfärdiga regeringar och myndigheter, både synliga och osynliga. (Kol 1:15, 16) Han är av sin Fader, Jehova, insatt som huvud för all regering (Kol 2:8–10), och han måste härska tills alla såväl synliga som osynliga regeringar som motarbetar Guds herradöme har gjorts till intet (1Kor 15:24). Aposteln Paulus skrev om en kommande tingens ordning i vilken det skulle finnas en regering som skulle stå under Kristi myndighet. (Ef 1:19–21)

Regeringarna i världen. Bibeln framställer den här världens riken och regeringar som vilddjur och säger att de får sin myndighet från draken – Satan, Djävulen. Gud tillåter att dessa regeringar existerar, men han har i överensstämmelse med sin avsikt begränsat omfattningen och varaktigheten av deras styre. (Dan 7, 8; Upp 13, 17; Dan 4:25, 35; Joh 19:11; Apg 17:26; 2Kor 4:3, 4; se DJUR, SYMBOLISKA.)

De kristna och regeringarna. Varken Jesus Kristus eller de första kristna lade sig i vad den tidens regeringar gjorde. (Joh 6:15; 17:16; 18:36; Jak 1:27; 4:4) De insåg att någon form av regering är nödvändig för att ett samhälle skall kunna fungera, och de förespråkade aldrig revolution eller civil olydnad. (Rom 13:1–7; Tit 3:1) Jesus formulerade den princip som skulle gälla för sanna tillbedjare av Gud när han sade: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men till Gud det som är Guds.” (Mt 22:21) Denna princip hjälpte de kristna under det första århundradet (och alla sanna kristna sedan dess) att bevara den rätta balansen i förhållande till dessa myndigheter, den världsliga och Guds. Genom sitt exempel visade Jesus dessutom när han var här på jorden att hans lärjungar inte skulle kämpa mot ”kejsaren”, dvs. de världsliga myndigheterna, utan tvärtom rätta sig efter de bestämmelser som ”kejsaren” utfärdat, så länge dessa inte stod i strid med Guds lag. Pilatus erkände detta när han sade: ”Jag finner honom inte skyldig till något.” (Joh 18:38) Apostlarna följde Jesu exempel. (Apg 4:19, 20; 5:29; 24:16; 25:10, 11, 18, 19, 25; 26:31, 32; se KUNGARIKE; ÖVERORDNADE MYNDIGHETER.)