ROMARE

I ordets ursprungliga och begränsade betydelse en person som bodde i staden Rom. (Apg 2:10; Rom 1:7) Efter hand som riket utvidgades fick benämningen ”romare” en vidare innebörd. Ibland kunde ”romarna” syfta på de högsta myndigheterna i väldet, och ”romersk sed” avsåg de principer som dessa myndigheter regerade efter. (Joh 11:48; Apg 25:16; 28:17) I andra fall användes benämningen ”romare” om enskilda personer med romerskt medborgarskap, oberoende av deras nationalitet eller födelseort. (Apg 16:21)

Det var möjligt att bli romare i denna senare betydelse genom att köpa medborgarskapet, vilket militärbefälhavaren Claudius Lysias hade gjort. Men man kunde också vara romersk medborgare från födelsen. Detta var fallet med aposteln Paulus, för trots att han var jude och född i staden Tarsos i Kilikien, som låg hundratals kilometer från Italien, var han född romare. (Apg 21:39; 22:3, 25–28; 23:26, 27; se MEDBORGARE, MEDBORGARSKAP.)

Romerska medborgare hade många privilegier och stod under särskilt beskydd. Sedan Makedonien hade erövrats (168 f.v.t.) beviljades romerska medborgare i stort sett skattefrihet. Två lagar, lex Valeria och lex Porcia, som infördes vid olika tillfällen mellan 509 och 195 f.v.t., innebar att romerska medborgare inte fick gisslas. Enligt lex Valeria skulle en romare slippa gissling om han vädjade till folket; lex Porcia innebar att han skulle slippa även utan en sådan vädjan. Senare blev det bestämt att vädjanden skulle riktas direkt till kejsaren. Rörde det sig om vissa förbrytelser som var belagda med dödsstraff kunde medborgaren be om att sändas till Rom och få sin sak prövad av kejsaren själv. (Apg 25:11, 12) Som det framgår av två händelser i förbindelse med Paulus var det allvarligt att överträda de här lagarna. (Apg 16:37–40; 22:25–29)