Bli uppfyllda av andlig urskillning

”Må [ni] bliva uppfyllda av den exakta kunskapen om hans vilja, i all vishet och andlig urskillning, på det att ni må vandra värdigt Jehova och kunna helt och fullt behaga honom.” — Kol. 1:9, 10, NW.

1. Vad för slags beslut krävs det av den kristne att han skall fatta, och vad behöver han för att kunna fatta rätta beslut?

VARJE dag krävs det av den åt Gud överlämnade kristne att han skall fatta beslut. Livet här i världen erbjuder många problem, och frågor uppstår som medför att han måste fatta beslut. I sitt hem måste han fatta beslut som angår hans familj, och på sin arbetsplats måste han träffa avgöranden som berör hans förhållande till människor som står utanför sanningen; han måste vidta åtgärder i saker som berör hans förhållande till sina bröder och systrar i den nya världens samhälle eller som berör hans förhållande till Jehova och Hans organisation och tjänsten för Riket. Hur han skall kunna fatta rätta beslut, hur han alltid skall kunna följa den rätta kursen, det är problemet. För att göra det behöver han ha andlig urskillning.

2, 3. Hur bör vi betrakta saker och ting för att kunna fatta rätta beslut, och vad resulterar detta i?

² Att urskilja saker och ting på ett andligt sätt betyder att betrakta dem på det sätt, varpå Jehova betraktar dem. Genom sin andes verkan har Jehova i sitt inspirerade ord kungjort sin synpunkt på ting och förhållanden. Han talar om för oss hur han värderar olika ting, vad han anser vara värdefullt och lönande och vad han anser vara fåfängt och värdelöst, vilka gärningar och tankar som är goda och ädla och vilka som är onda och ogudaktiga. Då man ju är i det fallna köttet, är man böjd för att se de olika angelägenheterna från köttets synpunkt. Men om en person tillåter köttets benägenheter, sådana som själviskhet, fruktan, högmod eller avund, att påverka sig, när han ställs inför avgöranden, då kommer han säkert att fatta orätta beslut.

³ För att kunna fatta rätta beslut måste den kristne vara uppfylld av andlig urskillning. Han måste klart kunna skilja rätt från orätt. Han måste komma att älska det som är rätt och hata det som är orätt, såsom Paulus uttryckte det i Romarna 12:9 (NW), där det heter: ”Avsky det som är ont, håll fast vid det som är gott.” Att man ådagalägger andlig urskillning genom att fatta rätta beslut är någonting som behagar Jehova och resulterar i att man vandrar värdigt inför honom. Samme apostel skrev så här i Kolosserbrevet (1:9, 10, NW): ”Det är också därför som vi ... icke hava upphört att bedja för eder och bönfalla om att ni må bliva uppfyllda av den exakta kunskapen om hans vilja, i all vishet och andlig urskillning, på det att ni må vandra värdigt Jehova och kunna helt och fullt behaga honom, medan ni fortsätta med att bära frukt i allt gott verk och tillväxa i den exakta kunskapen om Gud.”

4. Vad betyder det att ”urskilja”, och vilken roll spelar kunskapen för den andliga urskillningen?

⁴ Hur kan vi bli uppfyllda av andlig urskillning? I dessa ord till församlingen i Kolosse framhåller Paulus det första grundvillkoret, nämligen att ha exakt kunskap om Guds vilja, att vara uppfylld av denna exakta kunskap. Att ”urskilja” betyder att bokstavligen se eller varsebliva eller också att ”med förståndets öga uppfatta skiljaktigheter”, dvs. att kunna skilja en sak från en annan eller lägga märke till dess beskaffenhet, huruvida den är rätt eller orätt, viktig eller oviktig, värdefull eller värdelös. Kunskap är för urskillningens öga vad ljus är för det naturliga ögat. Den upplyser, kommer tingen att framträda klart och skarpt i deras rätta förhållande till varandra. Liksom ljus är betydelsefullt för att man skall kunna välja den bästa vägen över oländig och förrädisk mark, så är man i behov av exakt kunskap för att kunna urskilja den rätta och säkra kurs som man bör följa genom de förrädiska och farliga förhållandena i denna gamla tingens ordning. Således verkar en exakt kunskap om Guds vilja tillsammans med den kärlek till Gud, som denna kunskap skänker, såsom en stark kraft till rättfärdighet, i ens liv och är nödvändig för att man skall kunna fatta rätta beslut, för att man skall kunna behaga Jehova. — Ef. 4:23, 24.

5, 6. a) Vad för slags studium fordras? b) Nämn ett sätt varpå vi kan skaffa oss visshet i fråga om de ting vi studerar.

⁵ Att fast inprägla den exakta kunskapen om Guds vilja i sinnet är något som kräver studium. Detta är något så väsentligt, att det inte kan betonas för mycket. Det slag av studium som fordras är det som på ett varaktigt sätt fäster idéer och tankar i sinnet, och detta påkallar ansträngning och koncentration. Vi måste ”arbeta ... strängt och bemöda oss” i vårt bibelstudium. Ja, studium betyder just detta — att studera, att vinnlägga sig! Det innebär begrundan. Mat behöver tuggas väl, om den skall kunna smältas riktigt. Medan vi tuggar maten, njuter vi av den och får ut den fulla smaken av den. På samma sätt är det med den andliga födan. Den behöver tuggas, vändas fram och tillbaka i sinnet, så att man får känna dess smak ordentligt. Som en hjälp vid detta sinnets tuggande av andlig föda kan vi, medan vi läser (till exempel när vi studerar den här tidskriften), göra oss frågor av det här slaget: Varför är det så? Hur kan det förhålla sig på det sättet? Inte därför att vi har lust att kritisera det som vi läser, utan för att rannsaka våra tankar och se om vi fattar och förstår de olika framställningarna. Alldeles som aposteln förmanar oss: ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting, håll fast vid det som är rätt”, dvs. lär er att förstå det ni läser och slå sedan fast de olika punkterna i ert sinne. — 1 Tim. 4:10; 1 Tess. 5:21; NW.

⁶ Andlig urskillning kommer inte bara av att man lär sig en mängd fakta. Många människor har kunskap, de vet besked om en hel del, men ändå saknar de andlig urskillning. Att vi har andlig urskillning innebär att vi har förstått och smält de fakta vi inhämtat, granskat dem i ljuset av annan kunskap, som vi redan har tillägnat oss, och ställt vårt nya vetande i dess rätta förhållande till det förra, så att vi tillåtit det att vidga eller rätta och förbättra vår uppfattning om saker som det har kommit nytt ljus över. På det sättet kan vi för oss själva ”utröna Guds goda och välbehagliga och fullständiga vilja”. — Rom. 12:2, NW.

7. Varför är Jehovas ande så betydelsefull för att vi skall bli uppfyllda av andlig urskillning? Vad bör vi därför göra vid varje tillfälle av personligt studium?

⁷ Vidare är det också nödvändigt att få Jehovas hjälp genom hans ande, om man skall bli uppfylld av andlig urskillning. Det är endast genom Jehovas ande, tillika med studium och begrundan, som man kan vinna exakt kunskap och full insikt. Vi får aldrig glömma följande utomordentligt viktiga förhållande: Det är omöjligt att bli uppfylld av andlig urskillning utan hjälp av Guds ande. Guds eget ord säger: ”Ty vem bland människorna känner vad som är i en människa utom människans ande, som är i henne? Så har heller ingen lärt känna de ting som höra Gud till, utom Guds ande. Nu hava vi mottagit, icke världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi måtte känna de ting som Gud i sin godhet har givit oss. Detta tala vi också, icke med ord som mänsklig vishet lär oss, utan med dem som anden lär oss, i det att vi förbinda andliga ting med andliga ord.” Därför bör du, när du studerar, ja, vid varje tillfälle då du studerar enskilt hemma, bedja till Jehova om att hans ande måtte hjälpa dig i ditt studium, hjälpa dig att förstå, hjälpa dig att fatta meningen i det som du läser, för att du må tillväxa i andlig urskillning. — 1 Kor. 2:11—13, NW.

8. Med vilket syfte för ögonen bör vi studera, och vad bör vi vara noga med att undvika?

⁸ Jämte det att man således beder om Guds ande måste man också göra den nödvändiga ansträngningen vid sitt personliga studium med det syftet för ögonen att utvidga sin möjlighet att förstå Guds ord och öka sin uppskattning därav, för att tillväxa i andlig urskillning. Ett sådant studium kan och bör skänka glädje och verka upplivande. Ett lättvindigt studium som förberedelse till mötena i församlingen, till exempel till Vakttornsstudiet, leder inte till andlig urskillning. Somliga har kanske den vanan att lämna sin förberedelse för studiet till sista minuten, kanske till en eller ett par timmar före den utsatta tiden för församlingens studium. Kanske är det bara tid till att titta på några av de lättare frågorna och leta upp svaren i paragraferna, så att man kan komma åtminstone med någon kommentar vid Vakttornsstudiet i Rikets sal. Men detta är inte att studera, eller hur? Det vetande man på det sättet får blir snart glömt, och man kommer förmodligen inte ihåg det ens en dag eller två sedan man gått igenom just detta ämne.

9, 10. a) Vad har vi för nytta av repetition vid värt personliga studium? b) Varför är det nödvändigt med ett regelrätt schema för det personliga studiet?

⁹ När man avsätter vissa tider för personligt studium och förberedelse till Vakttornsstudiet och andra möten, bör man beräkna tillräcklig tid till att begrunda innehållet, allteftersom man går igenom det, och ”tugga” på de upplysningar man inhämtar, så att de blir fast inpräntade i sinnet. För att se om man verkligen har uppnått detta är det bra att göra en repetition efter varje stund av enskilt studium. Då har vi upplysningarna och förklaringarna i friskt minne, och då är det den lägligaste tiden att förvissa sig om att de har gjort ett djupt intryck. Om man anstränger sig att i sitt medvetande återkalla det kunskapsstoff, som man har inhämtat, omedelbart efter det studium man bedrivit, så övar man sig därigenom i erinringsproceduren och förmågan att åter göra saker levande för sig, och detta kommer att bidra mycket till att fästa de viktiga punkterna i minnet. Vid den slutliga repetitionen kan man lägga igen tidningen eller boken. Vi har artikelns rubrik; nåväl, hur mycket kan vi komma ihåg av huvudpunkterna, av de förnämsta bevisföringarna? Minns vi några av de skriftställen, som anfördes till stöd? Kan vi samla och återge huvudpunkterna i en kort översikt av artikeln? Om inte, så behöver vi gå igenom artikeln igen och medvetet söka efter framställningens höjdpunkter, de viktigaste argumenten och slutledningarna.

¹⁰ Här säger kanske någon: ”Men allt detta tar tid.” Det är sant, men det är väl använd tid, tid som måste användas om man skall få en exakt kunskap om Guds vilja ordentligt inpräntad i sinnet och så få den rätta grund som man behöver för att bli uppfylld av andlig urskillning. Det finns ingen genväg. Studium, regelbundet studium, är en väsentlig förutsättning för att man skall kunna uppfyllas av andlig urskillning. Såsom Paulus skrev till Timoteus: ”Ägna ständig eftertanke åt vad jag säger. Herren skall verkligen giva dig urskillning i allt.” — 2 Tim. 2:7, NW.

11. Vad blir resultatet av att man tillväxer i förmåga att förstå och uppskatta sanningen?

¹¹ När du följer denna visa kurs, kommer du att fröjdas över en växande förmåga att förstå och uppskatta sanningen. Sanningen kommer att sjunka djupt in i ditt sinne och hjärta och bli en del av dig. Då blir du i sanning så, som Petrus förmanar de kristna att vara: ”Alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder.” Du blir stark, mogen och sund till sinne och hjärta. Du ser klart den väg du skall gå. Du kommer inte att förirra dig från sanningens och den sunda lärans smala stig ut i falska lärors och sekteriska idéers moras; du undviker att hysa ytterligtgående åsikter om saker och ting och kommer att skyddas från att råka i en snara som man alltför lätt hamnar i, nämligen benägenheten att förlita sig på sitt eget förstånd. Med ditt sinne uppfyllt av exakt kunskap och dina tankeförmågor vägledda av Jehovas ande kommer du att urskilja den väg som är den rätta, den väg som är full av ljus, och bli räddad från den onda vägen som leder ut i mörker. ”När visheten kommer in i ditt hjärta och kunskapen själv blir välbehaglig för själva din själ, då kommer tankeförmågan själv att hålla vakt över dig, urskillningen själv skall skydda dig: för att rädda dig från den onda vägen, från den man som talar vad förvänt är, från dem som lämna rättrådighetens stigar för att vandra på mörkrets vägar.” — 1 Petr. 3:15; Ords. 2:10—13; NW.

12. Vad behöver den kristne göra, när frågor och problem uppstår i hans liv, och vad behöver han urskilja, när han skall fatta beslut?

¹² Den kristne måste utöva andlig urskillning på den väg han vandrar för att ”vandra värdigt Jehova och kunna helt och fullt behaga honom”. När frågor uppstår, som berör en personligen, är det ofullkomliga köttet snabbt att reagera, och om man inte aktar sig, kan det leda en till ett orätt handlingssätt. Man måste lägga band på de köttsliga impulserna och passionerna och i stället låta sig ledas av andlig urskillning. När frågor och problem uppstår, behöver vi alltså hejda oss och tänka: Vad säger Skriften om detta? Hur skulle Jehova och Kristus Jesus se på saken? Ofta är ett antal faktorer förbundna med saken, som kanske inte tas med i räkningen om man handlar brådstörtat; till exempel faktorer som berör olika intressen — ens medvittnens och den kristna församlingens intressen, Guds intressen och kanske också ens egna livsintressen. Tänk på följande inspirerade råd: ”Att eder kärlek måtte överflöda allt mer och mer, med exakt kunskap och full urskillning, att ni måtte skaffa eder visshet i fråga om de ting som äro viktigast, så att ni måtte vara felfria och icke bringa andra på fall fram till Kristi dag och kunna bliva uppfyllda av rättfärdig frukt, som kommer genom Jesus Kristus, till Guds ära och pris.” — Fil. 1:9—11, NW.

13, 14. a) Hur kommer den som har andlig urskillning att handla, när det gäller någon svårighet i församlingen? b) Vad hjälper honom att se saken på rätt sätt?

¹³ Kanske är det någonting i en församling som inte sköts riktigt på rätt sätt, eller åtminstone kanske man tror det. Även om någonting inte sköts alldeles såsom det skulle, har man ingen anledning att råka så ur gängorna, att man blir uppröra och rentav inte bryr sig om att lägga band på sin upphetsning. Om detta skulle hända någon, förlorar han alldeles säkert sin känsla för jämvikt. Under dessa omständigheter handlar han förhastat och från köttets ståndpunkt, inte enligt mogen andlig urskillning. Även om man från början har rätt i något, så hjälper det i alla fall inte att handla brådstörtat, och den som gör så kan komma att finna att han själv också handlar orätt, och det skulle inte bidra till att få saker och ting på rätt bog. Vid alla tillfällen måste vi akta oss, så att vi inte går Jehova och hans organisation i förväg, i det vi blir otåliga och tar saken i egna händer. Det kan finnas tillfällen då någon väljer fel kurs, och om han innehar någon tjänarpost i församlingen, kan det kanske till en tid bli en del svårigheter; men då är rätta tiden att ådagalägga kristligt tålamod, och om det inte finns någonting vi kan göra på ett teokratiskt sätt för att bemästra situationen, så måste vi vänta på att Jehova skall råda bot för det som är fel. Den som är uppfylld av andlig urskillning kommer att göra så.

¹⁴ Vad det gäller är att få det rätta perspektivet, att betrakta förhållandena med en rätt känsla för proportioner. Svårigheter eller problem i ortsförsamlingen kan uppstå tid efter annan på grund av mänskliga ofullkomligheter, och de kan föra med sig en del besvär och sätta ens tålamod på prov och till och med bli en hård påfrestning för ens tillgivenhet för andra; men genom att vi hejdar oss och tänker efter ett slag, kommer dessa problem snart att te sig små i jämförelse med andra viktigare ting.

15, 16. a) Vilka är några av de viktigare tingen, som vi bör fästa vår uppmärksamhet vid? b) Hur uppmuntrar Paulus i sitt brev till filipperna denna sinnesinställning?

¹⁵ Tänk ett ögonblick på några av dessa viktigare ting. Det förhållandet att vi lever i denna tingens ordnings yttersta dagar; att Harmageddon, striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag, då han skall upphöja och hävda sin universella suveränitet, är nära; att Kristus Jesus nu härskar i konungslig makt och leder det stora verket att få ”dessa goda nyheter om riket” predikade på hela jorden; att som ett resultat av detta predikoarbete människor från alla länder, av alla tungomål, raser och folk nu håller på att samlas tillhopa till ett förenat, harmoniskt den nya världens samhälle. När man tänker över dessa ting och det underbara privilegium och bevis på Guds oförtjänta godhet, som består i att vi får lära känna och ha del i dem, så flödar ens hjärta över av tacksamhet mot Jehova. Hur obetydliga och små ter sig inte ens problem nu, när man jämför dem med dessa så mycket viktigare ting! När små problem uppstår, eller rentav stora problem från vår lokala horisont sett, så kommer alltså den som har andlig urskillning inte att låta dessa problem bli så stora i hans sinne, att de förvänder hans syn. Han kommer att bevara sin jämvikt och alltid betrakta saker och ting i deras förhållande till de ting som är viktigast.

¹⁶ Lyckligtvis uppstår problem och svårigheter inte hela tiden i den nya världens samhälle; de är tvärtom få, och det är långt emellan dem i jämförelse med de fröjder som alltid är rådande: erfarenheter på fältet, upplevelserna att finna de andra fåren och ge dem föda, den lyckliga samvaron med bröderna i Rikets sal. Detta är det som vi skall ha våra tankar riktade på. ”Vadhelst som är rättfärdigt, ... vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat, vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes — fortsätt med att tänka över dessa ting.” Låt dessa ting genomströmma ditt sinne, så kommer du alltid att bevara ditt sinne för proportioner. Du kommer att kunna urskilja på ett andligt sätt. — Fil. 4:8, NW.

17. Hur har några bragts på fall av småsaker, så att de lämnat sanningen?

¹⁷ Den som är överkritisk och alltid betraktar andra med tanke på köttets ofullkomligheter, han förlorar de viktigare tingen ur sikte. Han blir sannolikt en olycklig kverulant. Några har faktiskt låtit obetydliga ting bringa dem på fall, så att de rentav har lämnat sanningen. Hur gick det till? De lät en småsak bli en stor sak i deras liv, så stor att den trängde ut allting annat. De förlorade sin andliga urskillning. I stället för att hejda sig och tänka över förhållandena från Guds ords ståndpunkt tillät de någon köttslig böjelse, till exempel högmod, fruktan eller avund, att diktera deras handlingssätt. De leddes av sitt eget förstånd in på en kurs som slutade med andlig katastrof.

18. Hur kan vi akta oss för ett sådant handlingssätt, som kan få oss på fall?

¹⁸ Säkert vill vi alla akta oss för ett sådant handlingssätt, eller hur? Vi kan göra det, om vi har tillväxt och fortfar att tillväxa i exakt kunskap om vad Guds vilja är beträffande oss, om vi bevarar de ting som är viktigast i våra sinnen och hjärtan och om vi, när problem uppstår, ger akt på Jehovas sätt att betrakta saker och ting, vilket vi finner framställt i hans ord, och inte blir visa i våra egna ögon. Ge i detta sammanhang akt på det råd i rätt tid, som Jehova ger oss i Ordspråksboken 3:1—7 (NW): ”Min son, förgät icke min lag, och må ditt hjärta hålla mina bud, ty dagars längd och levnadsår och frid skola då bliva din lott. Må den kärleksfulla godheten och sannfärdigheten själva aldrig lämna dig. Bind dem omkring din hals. Skriv dem på ditt hjärtas tavla, så skall du finna ynnest och god insikt i Guds och i jordemänniskans ögon. Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt eget förstånd. På alla dina vägar må du giva akt på honom, och han skall själv göra dina stigar räta. Bliv icke vis i dina egna ögon. Frukta Jehova och vänd dig bort ifrån det onda.”

19. Hur visar vi att vi förtröstar på Jehova av allt vårt hjärta?

¹⁹ Till och med när någon menar att han har rätt angående någonting, måste han vara på sin vakt mot att vara alltför rättfärdig, vis i sina egna ögon, och så ryckas med av sin egenrättfärdighet. Den kristne måste bevara sin jämvikt, behärska sin ande, han får inte ge Satan något tillfälle att övervinna honom och leda honom in på en ond väg. Man måste ta tid på sig att tänka över en sak, i det man gör bruk av andlig urskillning, vänder sig till Guds ord för att utröna Hans syn på förhållandena. Knappast något problem kan uppstå i den kristnes liv, som inte Jehovas ord ger visa råd om och god vägledning i. Man visar att man förtröstar på Jehova av allt sitt hjärta genom att man söker hans råd och sedan följer det vid alla tillfällen, genom att man låter överensstämmelse med den exakta kunskapen om Guds vilja vara den kraft som påverkar ens sinne och genom att man på det sättet ikläder sig ”den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och kärleksfull godhet”. — Ef. 4:23, 24, NW.

20. a) Hur skyddar andlig urskillning oss från att bli onda eller uppretade? b) Vilket tillbörligt handlingssätt förordade Jesus gentemot någon som ger upphov till svårigheter?

²⁰ Den andliga urskillningen för en in i det rätta förhållandet till ens bröder och systrar i den nya världens samhälle. Om till exempel en broder tycker sig ha blivit förorättad, handlar han inte i hastigt mod, uppretad över vad hans broder kan ha gjort mot honom eller sagt om honom. Vad är det som skulle komma en person att bli uppretad och ond under sådana omständigheter? Är det inte det att han anser sig handla rätt och är orolig för att hans goda namn kanske har blivit framställt i falsk dager? Men är det inte någonting viktigare som står på spel? Om någon i församlingen har handlat orätt, så ser den kristne som har andlig urskillningsförmåga att hans broders orätta handlingssätt är ett tecken på någon andlig svaghet hos denne broder, vilkens andliga liv därför är i fara, och detta är förvisso en större anledning till bekymmer än någon verklig eller inbillad oförrätt som han själv kan ha blivit utsatt för från broderns sida. Den mogne kristne ”lägger icke oförrätten på minnet”, utan känner sig i stället manad att gå till sin felande broder, inte i vrede, inte för att få någon personlig gottgörelse för vad den andre kan ha gjort, utan av kärlek till honom, för att om möjligt hjälpa upp honom från hans fall, innan det är för sent. Var det inte just detta som Jesus tillrådde: ”Vidare, om din broder begår en synd, gå då och påvisa hans fel på tumanhand med honom. Om han lyssnar till dig, har du vunnit din broder”? — 1 Kor. 13:4, 5; Matt. 18:15; NW.

21. Hur betraktar Jehovas mogne tjänare sig själv?

²¹ Eftersom Guds trogna tjänare har andlig urskillning, ser de sig sådana som de är, helt enkelt lerkärl, som har föga värde i sig själva men som tack vare Jehovas oförtjänta godhet innehåller värdefulla skatter av kunskap, som är avsedda att brukas i hans tjänst. Detta bevarar dem ödmjuka, alltid medvetna om att det värdefulla de har, det har de fått av Jehova, och det utgör därför ingen anledning till självberömmelse för dem. I 1 Korintierna 4:6, 7 (NW) skrev aposteln: ”Ni ... må lära regeln: ’Gå icke utöver det som är skrivet’, på det att ni icke må bliva uppblåsta, var och en för sin del, till förmån för den ene emot den andre. Ty vem gör dig olik någon annan? Vad har du egentligen, som du icke har fått mottaga? Om du nu verkligen har fått mottaga det, varför berömmer du dig då, som om du icke hade fått mottaga det?” Att någon har denna skriftenliga syn på saken skyddar honom från att bli högmodig och självupptagen eller ömtålig och lätt förnärmad, varigenom han blir svår att komma överens med. Han kommer att bli fylld av uppskattning av Jehovas godhet och privilegiet att känna Honom och Hans Son, Kristus Jesus, och han kommer att glömma sig själv och endast vara intresserad av att dela med sig åt andra av det goda han har.

22. Vi bör visserligen förbli ödmjuka, men vilka ytterligheter måste undvikas? Hur?

²² Medan vi visserligen bör förbli ödmjuka, måste vi emellertid akta oss för den motsatta ytterligheten, som består i att ha mindervärdeskomplex, alltid liksom be om ursäkt för sig, ända till modfälldhet känna sig missbelåten med sig själv. När någon erkänner Jehovas andes kraft, urskiljer eller inser han med ett sunt sinne att han med Jehovas hjälp kan göra det som är Guds vilja med avseende på honom, och därför griper han sig i tro an med vilket tjänsteuppdrag det vara må. Såsom vi läser i Romarna 12:3 (NW): ”Ty genom den oförtjänta godhet som kommit mig till del tillsäger jag var och en där ibland eder att icke tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan att tänka så att han har ett sunt sinne, var och en så som Gud har tilldelat honom ett mått av tro.”

23. Hur bidrar andlig urskillning till endräkt bland bröderna?

²³ När den kristne har detta ödmjuka men ändå realistiska sätt att se på sig själv, ger detta honom en ärlig, frimodig och realistisk inställning till sina bröder, vilken bidrar till uppfriskande kamratskap och gudaktig harmoni. Andlig urskillning sätter oss i stånd till att arbeta tillsammans i endräkt med förståelse för varandras behov, och detta gör det möjligt för oss att ge ett praktiskt uttryck åt kärlekens egenskap. Bliv därför uppfyllda av andlig urskillning, fatta rätta beslut, ”på det att ni må vandra värdigt Jehova och kunna helt och fullt behaga honom, medan ni fortsätta med att bära frukt i allt gott verk och tillväxa i den exakta kunskapen om Gud”.