Varför kan somliga synder inte bli förlåtna?
NÄR den tyske poeten Heinrich Heine låg på sin dödsbädd och såg tillbaka på det lastbara liv han levat, lugnade han sig med tanken: ”Gud kommer att förlåta mig. Det är hans uppgift.” När Heine sade detta, återgav han bara vad den engelske poeten Pope hade sagt ett århundrade tidigare: ”Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt.”
Det är sant att Jehova Gud finner glädje i att förlåta. Således skrev profeten Mika: ”Vem är en sådan Gud som du? — du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och tillgiver den dess överträdelse, du som icke behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd.” Mose och David vittnade på liknande sätt om Guds villighet att förlåta. — Mik. 7:18; 2 Mos. 34:6, 7; Ps. 103:2, 3.
Men vi bör inte av dessa skriftställen dra slutsatsen att Gud finner sådan glädje i barmhärtighet att han är redo att förlåta alla synder, oberoende av deras beskaffenhet. Varför inte det? Därför att Jehova inte bara är kärlekens Gud, utan också vishetens och rättvisans Gud. Om han skulle förlåta alla synder, vore han varken vis eller rättvis, och Guds lagar är visa och rättvisa för att det skall råda fred och ordning i hans universum.
Om Gud förlät alla synder, skulle det innebära att han uppmuntrade till synd. Det skulle i själva verket göra hans lagar fåfänga, meningslösa, onyttiga. Hur så? Tänk efter — om alla som överträdde trafiklagarna blev nåderikt förlåtna, varför skulle man då göra sig besvär med att stifta sådana lagar?
Jehova Gud danade människan med moralisk handlingsfrihet; dvs. han danade henne med förmågan att se skillnaden mellan att göra det som är rätt genom att lyda Guds lag och att göra det som är orätt genom att vara olydig mot den. Därtill fick människan frihet att välja att göra det ena eller det andra. Men tillsammans med denna valfrihet fick människan också ansvarighet för sina handlingar. Det var därför som Jehova Gud, när han talade med Mose om sin stora, kärleksfulla omtanke och sin villighet att förlåta, också sade: ”Men ... ingalunda låter [han] någon bliva ostraffad.” Här syftade Jehova emellertid inte på det straff som består i evig tillintetgörelse. — 2 Mos. 34:7.
Likväl förklarar aposteln Johannes att det finns synder som ”leder till döden”, dvs. som verkligen förtjänar evig tillintetgörelse, och att det skulle vara meningslöst att andra bad om förlåtelse för sådana synder. (1 Joh. 5:16, 17, Hd) Vad avgör om en viss synd kan förlåtas eller inte? Dess beskaffenhet och omständigheterna. Bland de synder som Jehova utan tvivel inte förlät var de synder som begicks av Adam och Eva. Som ett prov på deras uppskattning gav Gud dem en enkel befallning — de skulle inte äta av frukten av ett visst träd. Han varskodde dem också om följderna ifall de åt av frukten. De skapades fullkomliga till kropp och sinne. De var uppsåtligt och medvetet olydiga. De kunde inte åberopa okunnighet, som aposteln Paulus längre fram kunde göra, och de kunde inte heller hänvisa till nedärvd ofullkomlighet och en benägenhet att synda, vilket kung David kunde göra. Vilken grundval fanns det då till att förlåta Adams och Evas synder? Absolut ingen!
Ett av de mest kända exemplen på oförlåtlig synd var utan tvivel den synd som begicks av Judas Iskariot. Judas hade följt Jesus i två år eller ännu längre tid, han hade hört Jesus undervisa och sett honom göra underverk, och han visste att Jesus var Guds Son. Han måste också ha lagt märke till att alla i skaran av evangelieförkunnare var uppriktiga, ärliga, osjälviska. Trots allt detta var Judas en skrymtare och en uppsåtlig och medveten tjuv. Han förrådde Jesus inte bara av snikenhet, utan också av illvilja, på grund av att man smorde Jesus med dyrbar smörjelse och Jesus godkände detta. Judas blev harmsen därför att pengarnas användning till smörjelse berövade honom ett tillfälle att stjäla, eftersom han hade hand om kassan för hela skaran av Jesu lärjungar. Sedan Judas förhärdat sitt hjärta på detta sätt, hade han gått för långt för att visa någon ånger inför Gud, för långt för att på något sätt bedja om Guds förlåtelse. Av dessa skäl kallade Jesus honom ”fördärvets man”. — Matt. 26:6—16; Joh. 12:1—8; 17:12.
Bland övriga synder som inte kunde förlåtas var de som begicks av de skriftlärda och fariséerna, när de förföljde Jesus och vållade att han blev dödad. De kunde förstå av det Jesus lärde och av de underverk han gjorde att han var sänd från Gud. (Joh. 3:2; 14:11) Men på grund av att han avslöjade deras skrymteri och hotade deras själviska grepp om människor i allmänhet sade de illvilligt att han gjorde sina gärningar med hjälp av Satan, djävulen. Jesus sade om deras synd: ”Vemhelst som talar mot den heliga anden, det skall inte bli honom förlåtet, nej, varken i denna tingens ordning eller i den som skall komma.” — Matt. 12:31, 32, NW.
Ja, när dessa män såg Guds heliga ande i verksamhet i Jesus — genom att den drev ut demoner, botade sjuka och uppväckte döda — och de hånleende sade att han gjorde det genom djävulens kraft, hädade de sannerligen Guds heliga ande. Det var med rätta Jesus tuktade dem: ”Ni ormar och ormyngel. Hur skall ni kunna komma undan att dömas till Gehenna?” — Matt. 23:33, B. Gärtners sv. övers.
Att sanna kristna måste vara på sin vakt mot att begå oförlåtliga synder framgår tydligt av aposteln Paulus’ ord: ”Ty det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla har blivit upplysta ... och som har blivit delaktiga av helig ande ... men som har avfallit, att återuppliva dem till sinnesändring, då de ju på nytt fastnaglar för sig Guds Son vid pålen och utsätter honom för offentlig skam.” Och på nytt: ”Ty om vi uppsåtligt bedriver synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finns det inte längre kvar något offer för synder, utan ... det finns en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som står emot.” — Hebr. 6:4—6; 10:26, 27; NW.
Att en kristen kan begå synder som Gud inte förlåter bör tjäna som en nyttig varning för alla kristna, att de bör vaka över sina hjärtan så att de aldrig gör sig skyldiga till sådana synder. Men lägg märke till att det, utom när det gäller de fullkomliga människorna Adam och Eva, alltid är så att sådana synder inbegriper inte enbart en enda synd, utan innebär att man bedriver synd. Det var således somliga kristna som kompromissade, då de utsattes för påtryckningar i Nazisttyskland och i Liberia, men som efteråt ångrade sig och gav bevis för att de hade blivit förlåtna av Jehova Gud. Både kung David och aposteln Petrus blev förlåtna trots att de begått allvarliga synder, men vi lägger märke till att de inte bedrev sådana synder.
Så länge som vi blir djupt bedrövade över att vi har syndat och vi är uppriktigt ångerfulla och strävar efter att bli bättre i fråga om att hålla fast vid Guds norm, kan vi hämta tröst av följande ord som ger tillförsikt: ”Om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, ... [renar] Jesu, hans Sons, blod ... oss från all synd.” Från all synd? Ja, från alla synder som vi kan begå medan vi vandrar i ljuset, ty medan vi gör det kan vi inte bli skyldiga till att bedriva uppsåtlig, oförlåtlig synd. (1 Joh. 1:7) Vi kan också hämta tröst av att Jehova är förstående och finner glädje i att visa barmhärtighet genom Kristus. — Ps. 103:8—14; Mik. 7:18, 19.