Hanna — en kvinna som fann tröst i bönen
HANNA, som var barnlös, levde vid en tid då kvinnor betraktade ofruktsamhet som en fruktansvärd förbannelse. De kände det på samma sätt som Rakel, som i förtvivlan sade till sin man Jakob: ”Skaffa mig barn, eljest dör jag.” (1 Mos. 30:1) Hanna kände det också som om hon hade misslyckats som kvinna, därför att hon inte hade några barn. Det förhållandet att hon bara var den ena av Elkanas två hustrur gjorde problemet större. Detta var så i synnerhet som Elkana hade söner och döttrar med sin hustru Peninna.
Då Elkana och hans familj färdades till helgedomen i Silo för att tillbedja där, passade Peninna på att reta Hanna och håna henne för hennes ofruktsamhet. Hanna grät och ville inte äta sin del av offermåltiden. Hennes man försökte då trösta henne och sade: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer för dig än tio söner?” — 1 Sam. 1:2—8.
Hanna lade slutligen fram alla sina bekymmer inför Jehova Gud. Vid ett tillfälle då hon var i Silo lämnade hon bordet och ”begynte bedja till HERREN [Jehova] under bitter gråt”. (1 Sam. 1:9, 10) Hanna vädjade till Jehova med verklig innerlighet och sade: ”HERRE ... om du vill se till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.” — 1 Sam. 1:11.
Eftersom endast hennes läppar rörde sig, då hon i sitt inre utgöt sin sorg inför Jehova Gud, drog översteprästen Eli den felaktiga slutsatsen att hon var drucken och tillrättavisade henne. Men Hanna förklarade skyndsamt: ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men jag utgöt nu min själ för HERREN. Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt myckna bekymmer och min myckna sorg, som har drivit mig att tala ända till denna stund.” — 1 Sam. 1:15, 16.
När Eli insåg sitt misstag, önskade han henne Guds välsignelse och sade: ”Gå i frid. Israels Gud skall giva dig, vad du har utbett dig av honom.” — 1 Sam. 1:17.
Hur påverkade bönen och Elis ord Hanna? Hon fann verklig tröst. Hanna började åter äta, och ”hon såg sedan icke mer så sorgsen ut”. (1 Sam. 1:18) Sedan hon hade lagt fram saken inför Jehova Gud, blev hon fri från sin djupa inre sorg. Hanna insåg att den Högste var intresserad av henne som människa, och hon såg med tillförsikt upp till honom för att få hjälp. Fastän Hanna inte visste vad resultatet skulle bli, åtnjöt hon en inre frid. Hon måste ha insett att antingen skulle hennes period av barnlöshet sluta eller också skulle Jehova Gud på något annat sätt fylla den saknad som kom från ofruktsamhet.
Hannas tillit till den allsmäktige Guden var sannerligen inte bortkastad. Hon födde en pojke och kallade honom Samuel. Sedan Hanna avvant Samuel, överlämnade hon honom till tempeltjänst. (1 Sam. 1:19—28) Eftersom bibeln i samband med leviternas släktregister omnämner tempeltjänst ”från tre års ålder och därutöver”, kan det mycket väl ha varit så att pojken vid denna tid var åtminstone tre år gammal. — 2 Krön. 31:16.
Hanna, som uppskattade Jehovas omtanke gentemot henne, frambar en bön av tacksamhet. Denna bön förhärligade Jehova som den som är utan jämlike. Hanna sade: ”Ingen är helig såsom HERREN, ty ingen finnes förutom dig; ingen klippa är såsom vår Gud.” (1 Sam. 2:2) Hanna hade själv erfarit att den Högste är som en fast klippa — pålitlig och orubblig. Man kan verkligen lita på honom.
Hanna skulle få ytterligare välsignelser. Då hon en gång kom med sin man till Silo, välsignade Eli dem båda och sade: ”HERREN skänke dig ytterligare avkomma med denna kvinna i stället för den [Samuel] som hon utbad sig genom sin bön till HERREN.” (1 Sam. 2:20) Hanna fick glädjen av att se denna välsignelse uppfyllas. Hon blev omsider mor till ytterligare tre pojkar och två flickor. — 1 Sam. 2:21.
Alldeles som Hanna fann tröst i bönen, så kan vi också finna uppmuntran i att lägga fram alla våra bekymmer inför Jehova Gud. Han kommer att besvara alla böner som är i överensstämmelse med hans uppsåt. När vi därför utgjuter våra hjärtan inför vår himmelske Fader, behöver vi liksom Hanna inte mer se så sorgsna ut. Vi kan vara säkra på att han skall avlägsna vilken som helst börda som vi kan ha eller göra det möjligt för oss att bära den.