Att se till de dövas andliga behov
1 Ett växande antal döva personer dras till den rätte herden och kommer in i ett överlämnat förhållande till Jehova Gud. (Joh. 10:3, 11) Andra i församlingen, speciellt de äldste, måste vara vakna för våra döva bröders och systrars andliga behov.
2 Att fylla de dövas behov: Anordningar för att tolka församlingsmöten har gjorts där det har funnits kvalificerade dövtolkar. Om ingen i församlingen kan teckenspråket, är det lämpligt att hänvisa den döve till en närbelägen församling som kan bistå med den tjänsten. Om inga sådana anordningar finns i närheten kan naturligtvis utsedda förkunnare turas om att sitta vid sidan om de döva personerna och för deras skull anteckna de huvudtankar som behandlas.
3 Krets- och församlingsanordningar: Anordningar för tolkning till teckenspråk vid kretssammankomster och kretsmöten samordnas av kretstillsyningsmannen. En äldste eller en kvalificerad biträdande tjänare kan utväljas för att organisera det hela. Exemplariska och kvalificerade bröder och systrar kan få i uppdrag att ta del i dövtolkningen av sammankomstprogrammet. Samma princip bör följas i församlingen, så att de dövas behov verkligen blir tillbörligt tillgodosett.
4 Det är att föredra att de döva sitter så att de samtidigt kan se både den som tecknar och podiet. Detta gäller både församlingsmöten och kretssammankomster. Vid församlingsmöten är det att föredra att den som tecknar sitter ner, om antalet döva inte är så stort. De äldste gör väl i att, om så är möjligt, fråga en mogen döv broder om speciella förslag till passande anordningar för sittplatserna.
5 Om någon som är kvalificerad att tolka till teckenspråket som är äldste eller biträdande tjänare är tillgänglig och om antalet döva bröder och systrar gör det berättigat, kan de äldste besluta att en del möten hålls enbart på teckenspråk. Församlingsbokstudiet bör vara det första veckomötet som man anordnar på detta sätt. Om församlingen önskar hålla något av de andra veckomötena på teckenspråk (eller på något annat språk än svenska), skall de äldste informera Sällskapet om sin önskan. Man bör tänka på att även om man här i landet använder svenska teckenspråket (tecknad svenska), har de flesta döva ett eget språk.
6 Även om kommunicerandet mellan döva och hörande personer kan kräva speciella ansträngningar från båda parter, bör alla medlemmarna i församlingen försöka bekanta sig med varandra, så att det kan bli ett verkligt utbyte av uppmuntran. (Hebr. 10:24) Den här andan bland vännerna gör att nya känner sig välkomna.