De har inte undandragit sig att predika
1 Vårt namn, Jehovas vittnen, identifierar oss och beskriver det vi gör. Vi vittnar om vår Guds, Jehovas, dygder. (Jes. 43:10, 12) Var och en som skall bli medlem av församlingen måste ta del i att avge detta vittnesbörd. Vittnandet eller predikandet utförs huvudsakligen genom den offentliga förkunnartjänsten, som inbegriper arbetet från hus till hus, gatuarbetet och arbetet med att göra återbesök och leda bibelstudier. Vi uppmanas alla med rätta att sträva efter att ha full andel i predikoarbetet. — 1 Kor. 15:58.
2 Men en del församlingsmedlemmar har inte möjlighet att göra så mycket. Allvarlig sjukdom eller ålderdomssvaghet kanske begränsar dem. Släktingar som är motståndare kan ställa upp nästan oöverstigliga hinder. Ungdomar kanske hindras av icke troende föräldrar. Personer som bor i isolerade områden utan transportmedel kan tycka att det är näst intill omöjligt att predika. Naturlig blyghet kan få dem som är försagda att rygga tillbaka. En del förkunnare som befinner sig i sådana här situationer kan tycka att de inte håller måttet som kristna därför att det som de kan göra är mycket mindre än vad andra gör och mindre än vad de verkligen vill göra. Men de har ingen orsak att förringa sina egna ansträngningar. (Gal. 6:4) De kan finna tröst i att veta att det behagar Jehova när de gör sitt bästa i vilken situation de än befinner sig i. — Luk. 21:1—4.
3 Att finna ett sätt att predika på: Tusentals erfarenheter har berättats som visar hur personer i svåra omständigheter inte har låtit hinder sätta stopp för deras möjligheter att predika. De har varit företagsamma och har kommit på en mängd olika sätt att utföra informellt vittnande på. De som är bundna till hemmet har använt telefonen för att öppna en stor dörr till att predika. Varje besökare betraktas som en tänkbar lyssnare. Även om en hustru inte har möjlighet att vittna i hemmet, därför att familjen motstår henne, tar hon vara på tillfällen att tala med grannar eller andra som hon träffar på när hon utför sina dagliga rutiner.
4 Ungdomar kan förbjudas av icke troende föräldrar att ta del i den offentliga förkunnartjänsten. I stället för att se det som ett oöverstigligt hinder kan de betrakta klasskamraterna och lärarna som sitt personliga ”distrikt” och få möjlighet att avge ett fint vittnesbörd och kanske till och med leda bibelstudier. Många som bor på isolerade platser har kunnat ta del genom att skriva brev. De som drivs av kristen nitälskan kommer alltid att finna något sätt att undvika att bli ”overksamma eller utan frukt i fråga om den exakta kunskapen om vår Herre Jesus Kristus”. — 2 Petr. 1:8.
5 När det gäller vår andel i predikoarbetet har Jehova satt upp en enhetlig norm för alla, nämligen att vi bör arbeta ”av hela . . . [vår] själ”. (Kol. 3:23) Även om den tid vi använder och det vi uträttar varierar, är den bakomliggande drivkraften densamma — verklig kärlek som kommer från ett ”odelat hjärta”. (1 Krön. 28:9; 1 Kor. 16:14) Om vi gör vårt bästa, kommer vi aldrig att ha orsak att tycka att vi brister i tro eller är värdelösa som medlemmar av församlingen därför att vi inte kan göra så mycket. Vi kan sannerligen likt Paulus säga att vi inte har undandragit oss att berätta om de ting som är nyttiga eller att undervisa offentligt. — Apg. 20:20.