1A Guds namn i de hebreiska skrifterna

Hebr.: יהוה (JHWH)

”Jehova” (hebr.: יהוה, JHWH), Guds personliga namn, hans egennamn, förekommer första gången i 1Mo 2:4. Guds namn är ett verb, den kausativa (förorsakande) formen i imperfektum av det hebreiska verbet הוה (hawạh, ”bli”). Därför betyder Guds namn ordagrant ”han förorsakar att någon (något) blir”. Detta uppenbarar Jehova som den som, i fortskridande handling, förorsakar eller gör så att han själv blir den som uppfyller löften, den som alltid förverkligar sina avsikter. Se not till 1Mo 2:4, ”Jehova”; Tillägg 3C. Jämför not till 2Mo 3:14.

Det är därför en grov skymf mot Gud, Bibelns författare, när nutida översättare avlägsnar eller döljer hans speciella egennamn. I själva verket förekommer Guds namn 6 828 gånger i den hebreiska texten som ייהוה (JHWH eller JHVH), vanligen kallat tetragrammet eller tetragrammaton (av grek. tẹtra-, ”fyra”, och grạmma, ”bokstav”). Genom att använda namnet ”Jehova” har vi hållit oss nära grundtexten och har inte följt traditionen att byta ut Guds namn, tetragrammet, mot titlar, t.ex. ”Herre”, ”Herren”, ”Adonaj” eller ”Gud”.

Bortsett från några få fragment av tidiga handskrifter med den grekiska Septuaginta, där det heliga namnet är skrivet med hebreiska bokstäver, är det i våra dagar bara den hebreiska texten som har bevarat detta betydelsefulla namn i dess ursprungliga form bestående av fyra bokstäver, ייהוה (JHWH), vars exakta uttal inte längre är känt. I de textutgåvor av den grekiska Septuaginta (LXX), den syriska Peshitta (Sy) och den latinska Vulgata (Vg) som i allmänhet används nu för tiden har man ersatt Guds namn med ordet ”Herre”, som bara är en titel. (Se Tillägg 1C.)

I den handskrift som har använts som huvudtext i Biblia Hebraica Stuttgartensia (BHS), Codex Leningradensis B 19^A, och som förvaras i Sankt Petersburg är tetragrammet försett med vokaltecken så att uttalet blir Jehwạh, Jehwịh och på ett flertal ställen Jehowạh, som i 1Mo 3:14. I Ginsburgs hebreiska textutgåva (Gins.) anger vokaltecknen uttalet Jehowạh. Många översättare föredrar visserligen uttalet ”Jahvé”, men Nya världens översättning fortsätter att använda formen ”Jehova” (på engelska ”Jehovah”), eftersom det är denna form som i flera hundra år har varit det gängse sättet att återge de fyra konsonanterna JHWH på svenska, engelska, tyska och många andra språk. (På svenska bortfaller H i slutet av ordet, eftersom det är stumt, och W blir V. Se it under ”Jehovah” [Jehova].)

Den praxis som utvecklades bland judarna att ersätta Guds namn med titlar kom att tillämpas i senare avskrifter av den grekiska Septuaginta, i den latinska Vulgata och i många andra översättningar, både äldre och nyare. Därför sägs det i EWNT, bd II, sp. 816: ”I de stora pergamentkodexarna med LXX översätts det hebr. jhwh med κ[ύριος, kỵrios].” I TWNT, bd 3, sid. 1056, heter det: ”Som regel står emellertid [kỵrios] som en förklarande omskrivning för gudsnamnet ייהוה.” (Se också LSJ, sid. 1013; E. A. Sophocles: Greek Lexicon of the Roman and Byzantine Periods, Cambridge [USA] och Leipzig 1914 [nytryck: Hildesheim/Zürich/New York 1983], sid. 699.) Vidare heter det i Dictionnaire de la Bible, av F. Vigouroux, Paris 1926, bd 1, sp. 223, att ”Septuaginta och Vulgata har Κύριος och Dominus, ’Herre’, där grundtexten har Jehova”. Angående Guds namn heter det i A Compendious Syriac Dictionary, utgiven av J. Payne Smith, Oxford 1903 (nytryck 1979), sid. 298, att Marja’”i [den syriska] Peshittaöversättningen av GT står för tetragrammet”.

Den första engelska bibelöversättning där Jehovas namn användes var William Tyndales översättning av de fem första böckerna i Bibeln, och den gavs ut 1530. Tyndale skrev ”Iehouah” (i 1Mo 15:2; 2Mo 6:3; 15:3; 17:16; 23:17; 33:19; 34:23) och ”Iehoua” (i 5Mo 3:24). I en not i denna bibelutgåva skrev han: ”Iehovah är Guds namn. ... Och varje gång man ser HERREN med stora bokstäver (frånsett att det kan vara ett tryckfel) är det Iehovah på hebreiska.” Sedan dess har engelska bibelöversättare haft för vana att använda Jehovas namn på några få ställen och att skriva ”HERREN” eller ”GUD” på flertalet ställen där tetragrammet förekommer på hebreiska. I den välkända översättningen King James Version från 1611 förekommer Jehovas namn bara fyra gånger, nämligen i 2Mo 6:3; Ps 83:18; Jes 12:2; 26:4.

I uppslagsverket Theological Wordbook of the Old Testament (Chicago 1980), bd 1, sid. 13, heter det: ”För att inte riskera att Guds namn (JHWH) blev missbrukat började fromma judar ersätta själva egennamnet med ordet ’ădōnā(j). Masoreterna behöll visserligen de fyra ursprungliga konsonanterna i texten, men de fogade till vokalerna ĕ (i stället för ă av andra orsaker) och ā för att påminna läsaren om att utan hänsyn till konsonanterna läsa ’ădōnā(j). Denna egenhet förekommer mer än sex tusen gånger i den hebreiska bibeln. Flertalet [engelska] översättningar använder titeln ’LORD’ [HERRE] skriven med alltigenom stora bokstäver. Undantag utgör ASV [American Standard Version] och New World Translation, som använder ’Jehovah’, Amplified [Bible], som använder ’Lord’, och JB [The Jerusalem Bible], som använder ’Yahweh’. ... På de ställen där det står ’ădōnā(j) jhwh är det senare ordet försett med vokalerna från ’ĕlōhîm, och därigenom har sådana engelska återgivningar som ’Lord GOD’ [Herren GUD] uppstått (t.ex. i Amos 7:1).”

Martin Luther följde i sin översättning av Bibeln det som var religiös praxis på hans tid. I sitt förord till Gamla testamentet från 1523 skriver han: ”Den som läser den här bibeln bör också veta att jag har beflitat mig om att skriva judarnas gudsnamn, som kallas tetragrammaton, med stora bokstäver, alltså: HERRE.” (Citerat från D. Martin Luthers Werke, Die Deutsche Bibel, bd 8, Weimar 1934, sid. 30.) Christoph Walther, korrekturläsare hos Luthers boktryckare H. Lufft, berättar i en skrift från 1563: ”Alla biblar tryckta i Wittenberg har ’HERRE’ med alltigenom stora bokstäver där det på hebreiska står Guds säregna stora namn ’Jehouah’.” (Citerat från verket Die gantze Heilige Schrifft Deudsch, utgivet av Hans Volz i samarbete med Heinz Blanke, München 1972, sid. 273 i Anhang und Dokumente.)

Den tyska bibelutgåvan Die Bibel in heutigem Deutsch, utgiven av Tyska Bibelsällskapet för de tyskspråkiga katolska och evangeliska bibelförlagen i Europa (Stuttgart 1982), innehåller följande upplysningar i tillägget på sid. 314: ”Eftersom de judiska lärda, som försåg den hebreiska texten med vokaler, på grund av rädsla inte längre uttalade Guds namn, satte de in vokalerna till det hebreiska ordet för ’Herre’ i stället för de ursprungliga vokalerna, för att man, när man läste upp stället, skulle uttala det ordet (adonaj; begynnelsevokalen a ändrades till e).” I TBNT, bd 1, sid. 665, heter det vidare: ”Den som läser tyska översättningar av GT träffar på ordet ’Herre’ när det talas om Gud. Översättningarna har därmed övertagit en läsart från judendomen; de har inte följt själva grundtexten. I grundtexten står det varje gång Guds egennamn, Jahwe, under vilket han uppenbarade sig för sitt folk och med vilket han skulle anropas.”

Det finns emellertid också tyska översättningar som i huvudtexten har återgett Guds namn med antingen Jehova eller Jahwe.

Den första officiella översättningen av hela Bibeln till svenska, Gustav Vasas bibel från 1541, följde noggrant Luthers tyska översättning, också när det gällde att skriva HERREN i stället för Guds namn. Liknande skrivsätt följdes i de bibelutgåvor som kom ut under 1600- och 1700-talen. År 1773 tillsattes en bibelkommission som skulle utarbeta en ny bibelöversättning på svenska. I en provöversättning av det så kallade Gamla testamentet som gavs ut 1878 användes namnformen ”Jehova” två gånger, nämligen i 2Mo 17:15 (Jehova Nissi) och Dom 6:24 (Jehova Schalom).

I ordförklaringen till 1917 års svenska översättning, som blev slutresultatet av det 144 år långa bibelarbete som påbörjades 1773, heter det under uppslagsordet ”Herren”: ”Herren motsvarar i Gamla test. två olika hebreiska ord. Det ena är adonai, egentligen min herre, av det vanliga, också om människor använda adón, herre, det andra är ett egennamn för Israels Gud, vilket ursprungligen sannolikt uttalades Jahvé, men i nyare tid har kommit att hos de kristna (med andra vokaler) uttalas Jehová. När Herren motsvarar Jahvé i grundtexten, skrives ordet lämpligen, såsom redan i 1541 års bibel, HERREN. Förbindelsen ’Herren HERREN’ är sålunda detsamma som Herren Jahve (Jehova).”

I en fotnot till uttrycket ”Jag är” i 2Mo 3:14 heter det i samma bibelöversättning: ”[Det är] ’Han som kallar sig ”Jag är” har sänt mig’. Det här åsyftade hebreiska uttrycket för HERREN, egentligen Jahvé, hos oss vanligen uttalat Jehová, kan översättas med ’Han är’.”

I Bibel 2000 återges tetragrammet enbart med ”Herren”. I uppslagsdelen till den översättningen ges det bakgrundsupplysningar till många bibliska uttryck och namn. Under uppslagsordet ”gudsnamn” kan man bland annat läsa om hebreiskans olika ord för ”gud”. Sedan konstateras det i artikeln: ”Utöver sådana gudsbeteckningar tillskriver bibeln Israels Gud ett egennamn. Det förekommer närmare 7 000 gånger.” Under uppslagsordet ”Herren” heter det bland annat: ”Ett svenskt ’Herren’ kan alltså i GT betyda en av två saker: att texten från början haft hebreiskans ord för ’herre’ eller att detta ord har lästs som ersättning för ’Jahve’.” I en fotnot till ordet ”Herren” i 2Mo 3:15 heter det: ”Grundtexten har här det gudsnamn som skrivs med konsonanterna Jhvh och som troligen har uttalats Jahvé.”

Det kan vara av intresse att i den auktoriserade danska bibelöversättningen från 1992 används namnformen ”Jahve” på några ställen, t.ex. i Ps 68:5: ”Jahve er hans navn, fryd jer for hans ansigt”, och i Ps 83:1918 (v. 18 i NV): ”til de forstår, at du alene – Jahve är dit navn – er den Højeste over hele jorden”. I den finska kyrkobibeln från 1992 förekommer namnet ”Yahweh” 7 gånger i huvudtexten (t.ex. i 2Mo 3:15; 6:2; Jes 42:8).

Det finns emellertid flera privata bibelöversättningar till svenska som har återgett Guds namn med Jehova (Jehovah). Bland dem kan nämnas Helge Åkesons översättning (1911) och Otto Ferdinand Myrbergs översättning av profeterna (1899).

I Hans Magnus Melins svenska översättning från 1883 förekommer Jehovas namn inte i själva texten, men däremot i vissa fotnoter. I fotnoten till ”Herren” i 2Mo 3:15 heter det: ”hebr. Jehovah, som betyder: ’Han är’; den warande, den som är, war och wara skall, Upp. 1, 4. Skall egentligen uttalas Jahveh (af havah, gammalt ord för hajah, wara), men då detta namn hos de senare Judarne ej fick uttalas, så punkterades och lästes det som Adonai, Herre.”

GUDS NAMN I DE HEBREISKA SKRIFTERNA (NV)

Att Guds namn förekommer så många gånger i Bibeln vittnar om hur viktigt Bibelns författare anser sitt eget namn vara. Tetragrammet förekommer 6 828 gånger i den hebreiska texten (BHK och BHS). Detta bekräftas av THAT, bd 1, utgiven av E. Jenni och C. Westermann, 3:e uppl. (München och Zürich 1978), sp. 703, 704. Nya världens översättning återger tetragrammet med ”Jehova” på samtliga ställen utom i Dom 19:18 (se not till den versen).

På grundval av läsarterna i LXX har vi återinfört tetragrammet på 3 ställen och återgett det med ”Jehova”, nämligen i 5Mo 30:16; 2Sa 15:20 och 2Kr 3:1, där det i fotnoterna i BHK anges att man bör läsa יהוה.

Enligt fotnoterna i BHK och BHS bör man i Jes 34:16 och Sak 6:8 läsa Guds namn i stället för pronominalsuffixet i (”min”), som anger 1:a person sing. Vi har återinfört Guds namn på dessa 2 ställen och återgett det med ”Jehova”.

I Tillägg 1B finns en förklaring till att Guds namn har återinförts på ytterligare 141 ställen.

Namnet ”Jehova” förekommer alltså 6 973 gånger i texten till de hebreiska skrifterna i Nya världens översättning. Detta inbegriper tre gånger i sammansatta namn (1Mo 22:14; 2Mo 17:15; Dom 6:24) och sex gånger i överskrifterna till Psalmerna (7; 18 [3 gånger]; Ps 36; 102). De här nio gångerna är inbegripna i de 6 828 gånger som tetragrammet förekommer i BHK och BHS.

DEN FÖRKORTADE FORMEN AV GUDS NAMN

Den förkortade formen av Guds namn förekommer 50 gånger i den masoretiska texten, och vi återger den med ”Jah”. Här följer en förteckning över de ställen det gäller: 2Mo 15:2; 17:16; Ps 68:4, 18; 77:11; 89:8; 94:7, 12; 102:18; 104:35; 105:45; 106:1, 48; 111:1; 112:1; 113:1, 9; 115:17, 18, 18; 116:19; 117:2; 118:5, 5, 14, 17, 18, 19; 122:4; 130:3; 135:1, 3, 4, 21; 146:1, 10; 147:1, 20; 148:1, 14; 149:1, 9; 150:1, 6, 6; HV 8:6; Jes 12:2; 26:4; 38:11, 11.

Angående de 237 ställen där namnet ”Jehova” förekommer i Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, se Tillägg 1D.

[Ruta på sidan 1678]

Namnet ”Jehova” i de hebr. skr. i NV

6 827 gånger är JHWH återgivet ”Jehova”

146 gånger är namnet återinfört

Totalt 6 973 gånger förekommer namnet ”Jehova” i 1Mo–Mal