LUKAS
Studienoter – kapitel 3
kejsar Tiberius 15:e regeringsår: Kejsar Augustus dog den 17 augusti år 14 v.t. (enligt den gregorianska kalendern). Den 15 september lät Tiberius den romerska senaten utropa honom till kejsare. Om hans regeringsår började räknas från Augustus död, sträcker sig hans 15:e år från augusti år 28 till augusti år 29. Om man räknar från den tidpunkt när han officiellt utropades till kejsare, sträcker sig hans 15:e år från september år 28 till september år 29. Johannes började tydligen sin tjänst på våren (avser våren på norra halvklotet) år 29, vilket inföll under Tiberius 15:e regeringsår. Då var Johannes omkring 30 år, den ålder när de levitiska prästerna började sin tjänst vid templet. (4Mo 4:2, 3) När Jesus blev döpt av Johannes och ”började sin tjänst” var även han ”omkring 30 år”, enligt Lu 3:21–23. Jesus dog under vårmånaden nisan, så hans tre och ett halvt år långa tjänst började av allt att döma på hösten, någonstans kring månaden etanim (september/oktober). Johannes var troligen sex månader äldre än Jesus och började tydligtvis sin tjänst sex månader innan Jesus började sin. (Lu, kap. 1) Det är därför rimligt att dra slutsatsen att Johannes började sin tjänst på våren år 29. (Se studienoter till Lu 3:23; Joh 2:13.)
Herodes: Dvs. Herodes Antipas, Herodes den stores son. (Se Ordförklaringar.)
landsdelshärskare: Ordagrant ”tetrark”, dvs. en lydfurste som härskade över ett mindre område eller en landsdel och som var underställd romersk myndighet. (Se studienoter till Mt 14:1; Mk 6:14.)
hans bror Filippus: Dvs. en halvbror till Herodes Antipas. Filippus var son till Herodes den store och hans hustru Kleopatra från Jerusalem. Ibland omtalas han som tetrarken Filippus för att skilja honom från hans halvbror, som också hette Filippus (ibland kallad Herodes Filippus) och som nämns i Mt 14:3 och Mk 6:17. (Se också studienot till Mt 16:13.)
Itureen: Ett litet område nordöst om Galileiska sjön med skiftande, oklara gränser. Det låg tydligtvis i närheten av bergmassiven Libanon och Anti-Libanon. (Se Tillägg B10.)
Trakonitis: Namnet kommer från en grekisk rot som betyder ”ojämn”, troligen en anspelning på den oländiga terrängen i området. Trakonitis ingick i det område som tidigare hade kallats Basan. (5Mo 3:3–14) Det låg i östra Itureen, och det omfattade endast omkring 900 km2. Områdets norra gräns låg omkring 4 mil sydöst om Damaskus.
Lysanias: Enligt Lukas skildring var Lysanias ”landsdelshärskare”, ordagrant ”tetrark”, i den romerska landsdelen Abilene när Johannes döparen började sin tjänst. I Abilenes huvudstad Abila, i närheten av Damaskus i Syrien (se Tillägg B10), har man gjort ett arkeologiskt fynd som är intressant i sammanhanget. Det är en inskription som bekräftar att en tetrark som hette Lysanias härskade under samma tid som den romerske kejsaren Tiberius. Vissa kritiker hävdade att Lukas förväxlade denne Lysanias med en kung vid samma namn som härskade över det närliggande Kalkis och som blev dödad omkring år 34 f.v.t., flera årtionden före den tidpunkt som Lukas nämner. Men detta fynd motbevisade detta påstående.
Abilene: En romersk landsdel, eller tetrarki, som fått namn efter huvudstaden Abila. Abilene låg norr om berget Hermon i Anti-Libanon. (Se Ordförklaringar under ”Libanonberget”.)
Hannas hörde då till de främsta prästerna, och Kaifas var överstepräst: Lukas förklarar här när Johannes döparen började sin tjänst. Han hänvisar till en period när det judiska prästadömet dominerades av två mäktiga män. Hannas utnämndes till överstepräst omkring år 6 eller 7 v.t. av Quirinius, den romerske ståthållaren i Syrien, och Hannas innehade detta ämbete fram till omkring år 15 v.t. Trots att Hannas avsattes av romarna och inte längre titulerades överstepräst hade han tydligtvis stort inflytande som överstepräst emeritus och var tongivande inom den judiska hierarkin. Fem av hans söner tjänade som överstepräster, och mellan omkring år 18 och 36 tjänade hans svärson Kaifas som överstepräst. Så även om Kaifas var överstepräst år 29 v.t. är det helt korrekt att tala om Hannas som den ”främste prästen” på grund av hans inflytelserika ställning. (Joh 18:13, 24; Apg 4:6)
Johannes: Det är bara i Lukas skildring som Johannes kallas Sakarjas son. (Se studienot till Lu 1:5.) Lukas är också ensam om att berätta att Gud talade till Johannes, och på grekiska liknar ordalydelsen den som används i Septuaginta om profeten Elia (1Ku 17:2; 21:28 [20:28, LXX]), som förebildade Johannes (Mt 11:14; 17:10–13). Alla de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) säger att Johannes var i vildmarken, men Matteus preciserar att han var ”i Judeens vildmark”, dvs. det i stort sett obebodda, ofruktbara område som omfattar de östra delarna av de judeiska bergen. Området sträcker sig ner mot västra sidan av Jordanfloden och Döda havet och har en höjdskillnad på 1 200 m. (Se studienot till Mt 3:1.)
att folket behövde bli döpta för att visa att de hade ändrat sinne: Se studienot till Mk 1:4.
Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 40:3, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C.) Lukas tillämpar den här profetian på Johannes döparen. Johannes skulle bana väg för Jehova i den bemärkelsen att han skulle bereda vägen för Jesus, som skulle representera sin Far och komma i sin Fars namn. (Joh 5:43; 8:29) I Johannesevangeliet tillämpar Johannes döparen den här profetian på sig själv. (Joh 1:23)
Gör vägarna jämna och raka för honom: Se studienot till Mt 3:3.
döpta: Eller ”nedsänkta”, ”doppade”. (Se studienot till Mt 3:11.)
Huggormsyngel: Se studienot till Mt 3:7.
Handla i så fall på ett sätt som visar att ni har ändrat er: Eller ”Frambringa i så fall frukter som motsvarar sinnesändringen”. Pluralformen av det grekiska ordet för ”frukt” (karpọs) används här bildligt och syftar på handlingar och andra synliga bevis som gjorde det uppenbart att de som lyssnade på Johannes hade ändrat tänkesätt och inställning. (Mt 3:8; Apg 26:20; se studienoter till Mt 3:2, 11 och Ordförklaringar under ”Ånger”.)
skatteindrivare: Se studienot till Mt 5:46.
soldater: Detta var tydligtvis judiska soldater som kan ha utfört ett slags polisarbete och krävt in tullavgifter och andra former av skatt. Judiska soldater var i ett förbundsförhållande till Jehova Gud. Om de ville bli döpta för att visa att de hade ändrat sinne måste de ändra sitt uppförande och inte längre göra sig skyldiga till utpressning och andra lagbrott som soldater var ökända för. (Mt 3:8)
komma med falska anklagelser: I Lu 19:8 har detta grekiska ord (sykofantẹō) översatts med ”pressat på pengar”, eller ”pressat på pengar genom falska anklagelser”. (Se studienot till Lu 19:8.) Man har förklarat den bokstavliga innebörden i detta verb som ”ta genom att (på)visa fikon”. Det finns flera olika förklaringar till ordets ursprung. En förklaring tar fasta på att det i det forntida Aten var förbjudet att exportera fikon från provinsen. Någon som anklagade andra för att försöka exportera fikon kallades därför för en ”fikonpåvisare (fikonangivare)”. Med tiden kom ordet att beteckna någon som riktar falska anklagelser mot andra för att själv vinna på det eller för att pressa andra på pengar.
ert underhåll: Eller ”er lön”, ”er sold”. Här används en militär term som syftar på en soldats lön, ranson eller ersättning. Ursprungligen kan mat och andra förnödenheter ha ingått i en soldats lön. De judiska soldater som kom till Johannes utförde möjligen ett slags polisarbete, som i synnerhet hade att göra med tullavgifter och andra former av skatt. Skälet till att Johannes gav detta råd kan ha varit att en soldats underhåll var lågt och att det fanns en tendens bland soldater att missbruka sin ställning för att dryga ut sin inkomst. Denna term ingår även i uttrycket ”står för sina egna omkostnader” i 1Kor 9:7, där Paulus syftar på den lön som en kristen ”soldat” har rätt till.
var nu förväntansfullt: Eller ”väntade förväntansfullt”. Anledningen till att folket var förväntansfullt kan ha varit ängelns budskap att Jesus hade fötts och att herdarna sedan berättade för andra om det. (Lu 2:8–11, 17, 18) Och längre fram talade profetissan Hanna med alla som var i templet om barnet. (Lu 2:36–38) Dessutom reagerade Herodes, de främsta prästerna, de skriftlärda och alla i Jerusalem mycket starkt på att astrologerna hade kommit för att ära ”en kung åt judarna”. (Mt 2:1–4)
döper er: Se studienot till Mt 3:11.
sandaler: Se studienot till Mt 3:11.
kastskoveln: Se studienot till Mt 3:12.
agnarna: Se studienot till Mt 3:12.
eld som inte går att släcka: Se studienot till Mt 3:12.
landsdelshärskaren: Se studienot till Mt 14:1.
Medan han bad: Bön har en framträdande plats i Lukas evangelium. Han är ensam om att nämna flera av Jesus böner. Här nämner han till exempel att Jesus bad vid sitt dop. Längre fram fick Paulus tydligtvis skriva ner en del av det Jesus sa i den här bönen. (Heb 10:5–9) Andra tillfällen då endast Lukas nämner att Jesus bad är Lu 5:16; 6:12; 9:18, 28; 11:1 och 23:46.
öppnades himlen: Gud gjorde tydligtvis så att Jesus kunde uppfatta och förstå sådant som hörde till det himmelska. Förmodligen kunde han nu minnas sitt liv i himlen innan han kom till jorden. Det Jesus säger längre fram, särskilt i sin innerliga bön på kvällen vid påskmåltiden år 33 v.t., visar att han kom ihåg sin tidigare tillvaro i himlen och det han hade hört och sett sin Far säga och göra. Han kom också ihåg den upphöjda ställning han hade haft i himlen. (Joh 6:46; 7:28, 29; 8:26, 28, 38; 14:2; 17:5) Allt detta kan ha varit sådant som Jesus fick tillbaka minnet av i samband med att han blev döpt och smord.
himlen: Se studienot till Mt 3:16.
i form av en duva: Duvor användes i heliga sammanhang och kunde ha en symbolisk innebörd. De frambars som offer. (Mk 11:15; Joh 2:14–16) De symboliserade oskuld och renhet. (Mt 10:16) En duva som Noa släppte ut från arken kom tillbaka med ett blad från ett olivträd i näbben, vilket visade att vattnet hade börjat sjunka undan (1Mo 8:11) och att en period av frid och ro närmade sig (1Mo 5:29). Anledningen till att Jehova använde en duva vid Jesus dop kan därför ha varit att betona Jesus uppgift som Messias. Han var Guds rene och syndfrie son och skulle offra sitt liv för mänskligheten och lägga grunden för en fridfull och lugn period under sitt styre som kung. När den heliga anden, eller Guds verksamma kraft, kom ner över Jesus vid hans dop kan det ha påmint om hur en duva slår med sina vingar innan den landar.
en röst från himlen: Det första av tre tillfällen i evangelierna då det berättas att Jehova talade så att människor kunde höra hans röst. (Se studienoter till Lu 9:35; Joh 12:28.)
Du är min son: Se studienot till Mk 1:11.
Jag har godkänt dig: Eller ”Du är min glädje”. (Se studienot till Mk 1:11.)
började sin tjänst: Eller ”började sitt arbete”, ”började undervisa”. Ordagrant ”började”. Lukas använder samma grekiska uttryck i Apg 1:21, 22 och 10:37, 38 när det gäller början av Jesus tjänst här på jorden. Hans offentliga tjänst inbegrep att predika, undervisa och göra lärjungar.
han var känd som son till Josef: Josef var i själva verket Jesus adoptivfar, eftersom Jesus hade kommit till genom helig ande. Men de som bodde i Nasaret hade sett Josef och Maria uppfostra Jesus, så de betraktade honom helt naturligt som Josefs son. Detta framgår av andra bibelställen, som Mt 13:55 och Lu 4:22, där invånarna i Nasaret talar om Jesus som ”snickarens son” och ”Josefs son”. Vid ett tillfälle då människor blev irriterade på Jesus påpekade de: ”Visst är det här Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor.” (Joh 6:42) Och Filippus sa till Natanael: ”Vi har funnit ... Jesus, Josefs son.” (Joh 1:45) Lukas skildring bekräftar alltså att Jesus var känd som ”Josefs son”.
han var känd som: Eller möjligen ”som det var juridiskt fastställt var han”. Det grekiska uttrycket kan ha denna betydelse, och vissa bibelforskare har valt att återge det så. I det här sammanhanget skulle det betyda att detta var juridiskt fastställt enligt de släktregister som var tillgängliga på den tiden. Men den lydelse som finns i Nya världens översättning har stöd av flest bibelforskare.
Josef var son till Heli: I Mt 1:16 sägs det att ”Jakob blev far till Josef, Marias man”. Men i Lukas skildring kallas Josef ”son till Heli”, vilket tydligtvis innebar att han var Helis svärson. (För ett liknande exempel, se studienoten till Lu 3:27.) När judarna följde släktlinjen från en morfar till hans dotterson brukade de utelämna dotterns namn och i stället ta med hennes mans namn. Detta kan förklara varför Lukas utelämnar Marias namn och i stället nämner Josef. Eftersom Lukas uppenbarligen följer Jesus släktlinje genom Maria, så var Heli förmodligen Marias far, alltså Jesus morfar. (Se studienoter till Mt 1:1, 16; Lu 3:27.)
Serubbabel, son till Sealtiel: Serubbabel kallas ofta för ”Sealtiels son”. (Esr 3:2, 8; 5:2; Neh 12:1; Hag 1:1, 12, 14; 2:2, 23; Mt 1:12) Men vid ett tillfälle sägs det att han var en av ”Pedajas söner”, och Pedaja var Sealtiels bror. (1Kr 3:17–19) Serubbabels biologiske far var förmodligen Pedaja, men juridiskt sett var det tydligtvis Sealtiel som var erkänd som hans far. Om Pedaja dog när Serubbabel var liten, kan det ha varit Pedajas äldste bror, Sealtiel, som fick uppfostra Serubbabel som sin egen son. Ett annat tänkbart scenario är att Sealtiel dog utan att ha fått några barn och att Pedaja därför ingick svågeräktenskap med hans änka. I så fall betraktades barnet till Pedaja och Sealtiels änka som laglig arvinge till Sealtiel.
Sealtiel, son till Neri: Enligt 1Kr 3:17 och Mt 1:12 var Sealtiel son till Jekonja, inte till Neri. Sealtiel kanske gifte sig med Neris dotter och blev hans svärson. På det sättet kunde han kallas ”son till Neri”. Det var inte ovanligt att en svärson omnämndes som en son i ett släktregister. Det är förmodligen därför som Lukas omtalar Josef som ”son till Heli”, när Heli egentligen var Marias far. (Se studienot till Lu 3:23.)
Jesus: Eller ”Josua (Jesua)”. I vissa äldre handskrifter sägs det ”Jose(s)”. (Se studienot till Mt 1:21.)
Natan: Den son som David fick med Batseba och som blev Marias förfader. (2Sa 5:13, 14; 1Kr 3:5) Det här är enda gången han omnämns i de kristna grekiska skrifterna. Många av namnen i Lukas släktregister skiljer sig från Matteus släktregister. Detta beror på att Lukas följer släktlinjen genom Davids son Natan, medan Matteus följer släktlinjen genom Davids son Salomo. (Mt 1:6, 7) Så Lukas fokuserar tydligtvis på Marias släktingar och visar Jesus biologiska härstamning från David, medan Matteus visar Jesus lagliga rätt till Davids tron genom hans härstamning från Salomo genom Josef, som juridiskt sett var Jesus far. Både Matteus och Lukas visar att Josef var Jesus adoptivfar. (Se studienoter till Mt 1:1, 16; Lu 3:23.)
Salmon: Vissa grekiska handskrifter har stavningsformen ”Sala”, men andra har ”Salmon”. Salmon gifte sig med Rahab från Jeriko, och med henne fick han Boas. (Rut 4:20–22; Mt 1:4, 5) I 1Kr 2:11 används en annan hebreisk stavningsform av hans namn. Det sägs: ”Salma blev far till Boas.”
Arni: Detta är en variant av namnet Ram (grekiska: Arạm), som förekommer i Mt 1:3, 4. I 1Kr 2:9 omnämns Ram som en av Hesrons söner, och i Rut 4:19 sägs det: ”Hesron blev far till Ram.” Vissa handskrifter använder ”Ram” här i Lukas förteckning, men det finns starkt stöd i handskrifterna för att använda den alternativa formen ”Arni”.
son till Kainan: Några få gamla handskrifter nämner inte ”son till Kainan” här. Att det har utelämnats följer mönstret i den masoretiska texten till 1Mo 10:24; 11:12, 13 och 1Kr 1:18, där Shela omnämns som son till Arpaksad. Men namnet Kainan förekommer i dessa släktregister i tillgängliga handskrifter till den grekiska Septuaginta, till exempel Codex Alexandrinus från 400-talet v.t. Ett stort antal handskrifter till Lukas evangelium inkluderar orden ”son till Kainan”, och därför finns de med i de flesta bibelöversättningar.
son till Adam: Lukas följer Jesus släktlinje ända tillbaka till Adam, mänsklighetens förfader. Det stämmer bra med målgruppen för hans evangelium, både judar och icke-judar. Men Matteus skrev tydligtvis sitt evangelium först och främst för en judisk målgrupp, och därför följer han Jesus släktlinje tillbaka till Abraham. Något annat som visar att Lukas skriver för en bredare målgrupp är att han betonar att alla slags människor hade nytta av Kristus budskap och gärningar. Bland annat påverkades en samarier som led av spetälska, en rik skatteindrivare och till och med en tjuv som var dömd att dö på en påle. (Lu 17:11–19; 19:2–10; 23:39–43)
Adam, son till Gud: Den här upplysningen syftar tillbaka på mänsklighetens början och stämmer med skildringen i Första Moseboken, som säger att den första människan skapades av Gud och till Guds avbild. (1Mo 1:26, 27; 2:7) Detta hjälper oss också att förstå andra inspirerade uttalanden, som Rom 5:12; 8:20, 21 och 1Kor 15:22, 45.