Vinterns under

MYCKET skulle kunna sägas om vinterns olägenheter på nordliga breddgrader, om kölden, isen, tjälen och snön, vilka hotar människor och andra varelser med umbäranden och hunger. Vintern påminner oss ofta om spinnande bilhjul som fastnat i sliriga hjulspår och om malande motorer som är tröga att starta i minusgrader, om skyndsamma steg genom snösörja och slask, om frysande fingrar, öron och fötter. Med detta i minnet kan man fråga sig: ”Vad är det som är så underbart med vintern?”

Men vinter är inte enbart besvärligheter, eller hur? Du kan fråga vilka barnungar som helst, som tumlar omkring i snön, vad de tycker om vintern. Fråga de barn som håller på och formar en snögubbe eller de ungdomar som åker skridskor på tillfrusna vattensamlingar. Fråga de vuxna, som åker skidor på puderklädda sluttningar, eller farfar, som sitter och läser framför den sprakande brasan. De kommer förmodligen att säga att vintern är ”skojig”, ”en underbar årstid”, trots dess olägenheter.

Men vinterns under är inte slut med leken och förströelsen. Många djur ligger stilla och hopkurade och sover i sina ombonade hålor tills det åter blir varmare tider. Gässen, änderna och sångfåglarna har för länge sedan övergett de nakna buskarna och träden och begett sig söderut i sitt sökande efter sol och värme. Insekterna håller sig i stillhet på grund av kylan.

Men såväl över som under snötäcket finns det liv. När man står tyst i skogen eller på bakgården, kan man höra små mesar som piper i sitt sökande efter frön och insekter. Hackspettarna flyger från träd till träd och söker efter ägg och larver som ligger sovande i barkens sprickor eller ligger dolda i sina silkekokonger. Härdade kråkor möts över trädtopparna. Spår i snön röjer att vesslor, harar, rävar och rådjur är ute och söker efter föda. Man kan också höra hur det knastrar och knarrar från de tillfrusna vattensamlingarna. Där finner man också skimret från en särskild värld med gnistrande vattenkristaller som tränger sig upp, växer, splittras och sjunker med en häpnadsväckande precision och kärv skönhet.

Under snötäcket, de fallna löven och den frusna markytan och likaså under trädens bark och under verandatrappan, i lador och öde byggnader finns det liv i form av säd, ägg, kokonger, knoppar, sovande djur och vilande växtrötter, vilka var och en inom sig bär löfte om spirande liv då våren kommer.

Faktum är att i en annan värld, vinterskogen, råder livlig verksamhet. Ner till ett djup av 75 millimeter på vilken som helst kvadratfot av skogens yta kan man finna organismer till ett antal av 100.000.000.000 — omkring trettio gånger så många till antalet som hela jordens befolkning! Av hela detta antal är det blott 0,000004 procent som är stora nog för att kunna ses med blotta ögat! Dessa milliarder organismer har bråttom med att omvandla fallna löv och annat skräp till gaser och gödningsämnen, som gröna örter kan tillgodogöra sig för att framställa näringsämnen och syre. Då våren kommer blir det näring för träden och örterna. Vilket storslaget Guds under!

Ett annat under är vinterns egen symbol — snöflingan. Dessa ytterst bräckliga kristaller behåller sin sexkantiga form, medan de faller tusentals meter genom den grå skyn. Snöflingor är spetsliknande produkter av vattenånga, som har fångats upp av dammpartiklar i luften. Fastän vi vanligtvis inte kan se detta damm, kan vi dock se det då det fångas in av en solstråle. Vid den rätta temperaturen, när en vattenmolekyl fastnar vid en dammkärna, föds en snöflinga. Den antar anmärkningsvärda former under det den störtar ned mot jorden. En del är förtjusande enkla till sin utformning, medan andra är fantastiskt komplicerade, men det finns inte två som är exakt lika. Vissa snökristaller formar de underbaraste mönster man kan finna i hela världen. De utsökta, spetsliknande mönstren har ofta fått utgöra förebilder till smycken och tygmönster. ”Det är ett under över alla under att molekylernas dans kan framställa dessa geometriska mönster”, sade en auktoritet beträffande snöflingan.

Vanligtvis faller snöflingorna åtskilda, men vid temperaturer strax över fryspunkten kan de hålla ihop medan de faller, så att de ibland bildar snöflak som kan vara tio centimeter i diameter. När tillräckligt med snö faller, fångas en ovanligt stor mängd luft upp inom snökristallerna. Man känner till fall då människor, som har legat begravna i snön i två dygn, har överlevt utan att kvävas. Tack vare sin lufthållningsförmåga är snön ett utmärkt isoleringsmaterial, när det gäller att bevara värmen i jorden och därigenom skydda höstsäden från att frysa. Så gagneligt detta vinterns vackra under är!

Ett annat av vinterns under är isen. Blotta förvandlingen av vatten till is är ett häpnadsväckande underverk till sin vikt och betydelse. Enligt fysikens lagar och regler borde is inte kunna flyta. Praktiskt taget all materia, vare sig den är fast, flytande eller gasformig, minskar i volym när temperaturen sjunker. Såsom gas följer vattnet denna regel exakt, och såsom vätska till 96 procent på vägen ned till fryspunkten. Men vid plus fyra grader händer något märkligt. I stället för att minska i volym, då nedkylningen fortsätter, ökar vattnet i volym, och det bildas isbitar, som till nio tiondelar befinner sig under det omgivande vattnet.

Vore det inte för detta fenomen — den flytande isens under — skulle alla världens hav, sjöar och floder, långsamt men säkert bottenfrysa och beröva jorden dess välbehövliga vattenförråd. Men som det nu är, lägger sig isen och flyter på vattenytan när vintern kommer och bildar ett isolerande skal som skyddar vattnet inunder från fortsatt tillfrysning och bevarar på så sätt de levande varelser som finns där.

Till vem står vi i tacksamhetsskuld för dessa vinterns under? Bibelns psalmist skrev: ”Det är du [Jehova Gud], som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.” (Ps. 74:17) Så tacka då Gud för dessa vinterns fantastiska under!