Jag var kommunist
REDAN i tidigaste pojkåren på 1940-talet fick jag lära en hel del om kommunismen, eftersom min far var ivrig kommunist. Jag växte upp i ett svenskt medelklasshem, och likt de flesta småpojkar såg jag upp till far som mitt stora ideal. Ibland fick jag hjälpa honom att dela ut kommunistiska propagandaskrifter hos folk i grannskapet. Och fastän kommunismen är tillåten, och representerad i riksdagen, var den inte populär, och jag fick utstå smälek från mina lekkamraters sida.
Jag tror att jag som tonåring skilde mig i vissa avseenden från mina jämnåriga kamrater. Mitt intresse rörde sig ganska mycket kring världsproblemen, och jag såg allvarligt på framtiden. Ju mer jag fick lära om den kommunistiska ideologin, desto mer övertygad blev jag om att kommunismen var den enda lösningen för den hårt drabbade mänskligheten.
Fred genom kommunism.
Så blev det dags för mig att göra rekryten. Den dagliga kontakten med vapen och dödsbringande krigsredskap ökade min avsky för krig och våld. Kommunisternas partiprogram i Sverige krävde en kraftig nedskärning av den svenska krigsrustningen och i sinom tid total nedrustning. Det tilltalade mig. Jag kunde föreställa mig en framtida kommunistisk värld utan vapen och krig. Jag var övertygad om att kommunismen en gång skulle komma att erövra världen med framför allt fridsamma medel.
När jag var klar med militärtjänsten, kände jag en brinnande lust att göra något för att bidra till att förbättra världen, och jag var fast besluten att göra det genom att stödja de kommunistiska ansträngningarna. Jag läste allt jag kom över om partiprogrammet. Jag lärde mig hur kapitalismens och imperialismens makt skulle brytas, hur nationerna skulle förenas under en styrelseform och hur världen skulle bli ett enda stort kollektivsamhälle utan klasskillnader och löneklyftor.
Kommunistpartiet lovade att arbeta för nedrustning, upplösning av militärpakter, tillbakadragande av trupper och baser från främmande territorier, provstoppsavtal, förbud mot kärnvapentillverkning och förstöring av befintliga kärnvapenlager. Det här var för mig det bästa tänkbara programmet. Jag kände att jag helt enkelt måste bli en aktiv propagandist för denna politik. Min första ”proselyt” blev min unga hustru, vars föräldrar var socialdemokrater. Vi anslöt oss till den kommunistiska ungdomsorganisationen DU (Demokratisk ungdom).
Jag blev partimedlem
Hösten 1959 ansökte jag om medlemskap i kommunistiska partiet. Eftersom kommunisterna är intresserade av att ha ett elitparti i stället för ett massparti, måste man fylla vissa krav för att bli medlem. Men i Sverige är kraven ganska lindriga jämfört med vad de är i kommunistländer eller länder där kommunismen är förbjuden. Jag fyllde kraven och fick min medlemsbok sedan jag betalat medlemsavgiften — 40 kronor för första året. Min hustru var ännu för ung för att bli medlem.
Som medlem i DU och kommunistiska partiet fick jag rika tillfällen att lära känna många kommunister, både unga och gamla. Somliga var riktigt trevliga människor, men min fru och jag blev besvikna när vi märkte att de flesta ungdomarna i DU bara kom till mötena när programmet bjöd på dans och underhållning. Inte många kom på studiekvällarna, och bara ett fåtal brydde sig om att axla ansvar.
En ny syn på tingen
Vi dryftade aldrig religiösa spörsmål vid våra möten, men partistadgarna sade att varje medlem alltid skulle behandlas med respekt och tolerans, oavsett vilka religiösa eller etiska värderingar någon kunde ha. När min fru och jag en dag fick besök av ett Jehovas vittne, kunde vi således inte se något skäl till att inte också behandla honom på samma respektfulla sätt. Detta blev början till en rad intressanta samtal om ämnen som intresserade oss, särskilt de som beskrev hur fridsamma förhållanden skulle kunna åstadkommas på jorden.
Först tyckte vi att den framtida nya fredliga tingens ordning som han talade om var mycket snarlik den tingens ordning som kommunisterna lovade förverkliga. Men undan för undan kunde han hjälpa oss att inse att medlet till att upprätta och vidmakthålla en sådan ny ordning måste komma från en källa som står långt högre än människan. Han hänvisade till världshistorien och förklarade hur det ena av människor uppbyggda politiska systemet efter det andra grundligt har misslyckats med att upprätta fred.
Tid att bestämma sig
Det var faktiskt vid ett kommunistpartimöte i början av 1961 som jag beslöt mig för att bli mera förtrogen med ortsförsamlingen av Jehovas vittnen. Jag minns hur jag satt där vid partimötet och iakttog mina kommunistkamrater i verksamhet, och jag tänkte: Hur skall ett rättfärdigt mänskligt samhälle någonsin kunna grundas och upprätthållas av sådana ofullkomliga människor? På vilka grunder kan de garantera varaktig fred, rättvisa och jämlikhet? Hur kan de garantera den ärlighet och osjälviskhet som måste krävas av alla i ett samhälle där jordens tillgångar skall fördelas lika? Hur kan de garantera den sanna kärlek som behövs för att hålla samman ett sådant samhälle, när de inte ens använder ordet kärlek i sitt program? Hur skall de kunna lösa mänsklighetens verkligt stora problem, såsom sjukdom, åldrande och död?
Plötsligt hörde jag mitt namn nämnas från podiet. Jag fick höra att de hade utvalt mig för en särskild uppgift inom partistyrelsen. Vad skulle jag göra? Efter mötet den kvällen talade jag om för ordföranden att jag inte kunde åta mig uppdraget.
Kort därefter begärde jag utträde ur partiet, och min hustru och jag lämnade också ungdomsorganisationen DU. Ordföranden försökte övertala oss att bli kvar och sade: ”Ni behöver inte lämna partiet av religiösa skäl. Det finns till och med präster som är medlemmar.” Vi förklarade för honom att vi inte följde prästernas exempel.
En jämförelse
Fastän vi hade dragit oss ur partiet och ungdomsorganisationen, hade vi fortfarande rötter kvar i kommunismen. Vi var inte helt säkra på vad vi skulle göra. I juli 1961 skulle den s. k. Östersjöveckan hållas i Rostock i Östtyskland. Det är en internationell kommunistkongress som hålls med delegater från i huvudsak länderna kring Östersjön. Min hustru och jag hade sedan länge planerat att vara med där. Men vi blev mycket tveksamma, när vi fick höra att Jehovas vittnen skulle ha en internationell sammankomst i Köpenhamn samma vecka. Vi beslöt oss emellertid för att resa till Rostock.
Hela tiden vi var i Rostock försökte vi jämföra ”vår sammankomst” med den som vittnena höll i Köpenhamn. Vi lade märke till ”våra delegaters” uppförande och tänkte på vittnenas uppförande. Jag måste säga att vi blev besvikna på många av ”våra delegater”. De rökte, en del drack sig berusade, och moralen i övrigt var inte särskilt hög. Ibland blev det dispyter och bråk. Då och då sade vi till varandra: ”Sådant här händer säkert inte bland vittnena i Köpenhamn.” Vi hade i minnet det goda uppförande som vittnena hemma i Sverige hade visat. Vi hade lagt märke till att de inte rökte, inte drack sig berusade och inte hängav sig åt omoraliskhet. Vi tänkte också på deras fasta neutrala ståndpunktstagande i fråga om politiken.
Jehovas vittnens orubbliga vägran att ta del i krig hade gjort ett starkt intryck på oss. Kommunisterna talade ofta om krigets fasor, och särskilt kärnvapenkrigets. Men vi frågade oss ofta: Varför gör inte kommunisterna som Jehovas vittnen, tar avstånd från krig och våld nationerna emellan? Varför så mycket tal om förbud mot att döda folk med kärnvapen, när kommunisterna själva lär sig döda med skjutvapen? Vilken skillnad gör det för dödsoffren? Under Östersjöveckan talade kommunisterna mycket om Östersjön som ”Fredens hav” och krävde att länderna kring Östersjön skulle utgöra en kärnvapenfri zon. Men varför ackompanjerade ryssarna den gången detta krav med väldiga vätebombsprängningar uppe vid Novaja Zemlja, bara 150 mil nordöst om Östersjön?
Frågorna blev fler och fler. Naturligtvis visste vi att kommunisterna hade sina förklaringar, men nu ville vi ha mer än förklaringar. Vi ville ha synliga bevis i gärning. Vi ville se att kommunisterna verkligen gjorde någonting åt att hjälpa människor att leva i fred med varandra. Sådana bevis uteblev. Men å andra sidan kände vi till hur Jehovas vittnen handlade i fråga om detta. På vägen hem från Rostock var vi således överens om att vi hade varit på fel ställe. Vi borde ha varit med i Köpenhamn bland Jehovas vittnen.
På hösten 1961 rensade vi bort all politisk och ateistisk litteratur från vårt hem. Året 1961 kom att medföra stora förändringar för oss, och vi avslutade det året med att den 31 december symbolisera vårt överlämnande till Jehova Gud genom dop i vatten. Sedan dess har vi varit verksamma med att undervisa andra — bland dem vår lille son — om Guds fridfulla tingens ordning.
Under de gångna fem åren har vi haft förmånen att tjäna som heltidsförkunnare, dvs. vi har kunnat använda det mesta av vår tid till att predika och undervisa ur bibeln. Och i augusti 1969, då Jehovas vittnen höll sin internationella sammankomst ”Fred på jorden” i Köpenhamn, var vi där och lärde oss mera, inte bara om hoppet om en bättre tingens ordning att leva i, utan också om det sanna medlet att förverkliga det — Guds rike under hans på tronen insatte konung, Jesus Kristus. — Insänt.