Färg som skyddar och förskönar

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada

DEN lyser upp i rummen i våra hem, i skolor, på kontor och i fabriker. Bilar och leksaker blir mera tilltalande genom den. Den skyddar byggnader, jordbruksmaskiner och verktyg mot vind, regn och solhetta. Ja, den skyddande och förskönande målarfärgen åtnjuter verkligen större popularitet nu än vid någon annan tid i historien.

Många milliarder används varje år till målarfärg. Enbart kanadensarna lägger varje år ut nästan en milliard kronor på färg. I Canada finns det mer än 150 färgfabriker, som framställer denna förskönande och skyddande produkt. Och i Förenta staterna säljer tillverkarna varje år mer än 2.400 millioner liter målarfärg. Det är tillräckligt mycket för att täcka bortåt 30.000 kvadratkilometer, eller ett område nästan lika stort som Nederländerna!

Använd i tusentals år

Användningen av målarfärg är inte av sent datum. Forntida folk, särskilt egyptierna, insåg att vissa färgämnen som man fann i jorden kunde blandas med vätska och fås att fästa på deras byggnader. Man fick till exempel fram färgstarka röda och gula kulörer genom att blanda olika slags ockra (naturfärgade jordarter) med vatten.

Man importerade också färgämnen från andra länder för att användas vid sidan av dem som man fann i den egyptiska jorden. Av krapproten, som importerades från Indien, bereddes olika nyanser av rött, violett och brunt. Och av indigoväxten bereddes en djupblå färg.

Andra civilisationer var snabba att efterhärma den teknik i färgframställning som egyptierna hade utvecklat. Romerska konstnärer använde sig av samma färger och med få undantag av samma metoder för att framställa dem. Efter det västromerska rikets fall år 476 v.t. försvann emellertid i stort sett konsten att göra målarfärg.

Det var mot slutet av medeltiden som användningen av färg i dekorativa och skyddande syften började komma igen i England. Först användes färger huvudsakligen på kyrkobyggnader. Sedan användes de på offentliga byggnader och de förmögnas hus. Eftersom färg var dyrbar i framställning, var det ett tecken på en socialt framträdande ställning att få sin boning målad.

Det var inte förrän på 1700-talet som färg började framställas kommersiellt av en handfull personer. De började ägna sig åt färgaffärer i Förenta staterna och Europa. Dessa tidiga framställare tillverkade endast materialet till färgen; målaren fick alltså själv utföra blandningen och sköta om sammansättningen av färgen. Det dröjde ända till 1867 innan färdigberedd färg först salufördes på marknaden. Utvecklingen mot slutet av 1800-talet av nya maskiner för malning och blandning gjorde det möjligt för fabrikanterna att leverera stora mängder färg, och snart kom färgframställningen att gå in i en tidsålder av snabba framsteg.

Ingredienserna

Man beräknar nu att de flesta färgfabrikanters lagerhållning innefattar nästan tusen olika artiklar. Kanske så många som fem hundra av dessa används dagligen. Stora framsteg har gjorts i utvecklingen av nya färger. Ja, en populär tidskrift skrev faktiskt för inte så länge sedan: ”Åttiofem procent av de färger som saluförs i dag existerade inte ens för fem år sedan.” Trots detta skulle man kunna klassificera råmaterialen till målarfärg i fyra stora grupper: 1) färgämnen, 2) bärare, 3) lösningsmedel eller förtunningar och 4) tillsatsämnen.

Färgämnena är de substanser som ger den målade ytan färg och gör den ogenomskinlig. De forntida folken använde ofta ämnen från växt- och djurvärlden för att sätta kulör på sina färger, men dessa färgämnen används inte ofta vid färgframställning i dag. Fortfarande används emellertid färgämnen som hämtas ur jordarter och som kallas naturliga färgämnen eller mineralfärgämnen. Dessa erhåller man från vissa jordarter som finmals och raffineras. Men de mest använda färgämnena i dag är kemiskt framställda.

Bäraren är den del i färgen som bär färgämnet. Den kan utgöras av oljor eller fernissor. Torkande oljor som används som bärare i färg har egenskapen att förändras från flytande till fast form, när de utsätts för luftens syre. Färgbäraren torkar och hårdnar sålunda, när den kommer i kontakt med luften. Det tunna hårda överdrag, som blir resultatet av detta, håller kvar färgämnena på den målade ytan.

De vanligaste förtunningsmedlen för färger är kanske vatten eller terpentin. Dessa tillsätts för att tunna ut färgen till lämplig viskositet eller trögflutenhet, så att den lätt skall kunna spridas ut över en yta. Fastän förtunningsmedlen också skulle kunna betraktas som en del av bäraren, fungerar de något olika i en färg. Sedan färgen applicerats på en yta, börjar de avdunsta och lämnar kvar de material i färgen som bildar färgytan och låter dessa torka in för gott.

Tillsatsmedlen i färger inkluderar ofta föreningar av bly, mangan eller kobolt. Dessa påskyndar färgtorkningen.

Framställningen

I grunden består målarfärg av färgpigment, som är uppslammade i en bärare eller vätskefas. Färgtillverkare bereder en ganska tjock pasta genom att blanda tillsammans torra färgämnen med en del av bäraren. Denna process skulle kunna jämföras med vad en husmor gör, när hon blandar ingredienser med sin elvisp, till exempel när hon gör kaksmet. Vid färgframställningen fortsätts blandningsprocessen tills en flytande men något klimpig pasta bildas.

Nästa steg inbegriper vad som kallas rivning. En valskvarn med stålcylindrar som roterar mot varandra används ofta för det ändamålet. Syftet med rivningen är att slita isär färgämnespartiklarna, så att varje partikel kommer att täckas av den hartsartade bäraren. En annan typ av kvarn består av en roterande trumma, delvis fylld med stålkulor. Genom att låta den rotera i flera timmar kommer stålkulorna att sprida ut färgämnespartiklarna inom hela färgbäraren.

Efter rivningsprocessen tillsätts resten av bäraren samt lösningsmedlen eller förtunningen. Ofta tillsätter man vid denna fas i framställningen även ämnen som skall påskynda torkningen. Men när man använder den ovan beskrivna kulkvarnen, finns som regel alla ingredienserna med från början. Det är naturligt att med utvecklingen av vattenbaserade färger kom nya typer av utrustning att användas för att blanda färgämnena och vätskorna med varandra. Därefter måste hela färgsatsen avstämmas genom att man tillsätter precis den mängd färg som behövs för att ge satsen den exakta önskade nyansen. Slutligen förs färgen över till automatiska maskiner, som fyller den på burkar, sätter på locket och förser burkarna med etiketter.

Vilka färger skall jag använda?

Eftersom vi alla njuter av en trevlig omgivning, är det av intresse att tänka på hur du kan öka trivseln i ditt hem genom att använda den förskönande och skyddande målarfärgen. Heminredare väljer vanligen färger som kompletterar andra föremål i ett rum — sådana som finns i möblemanget, mattorna eller draperierna.

Ljusa färger i ett litet rum kommer att ge ett intryck av rymlighet, något att komma ihåg när man färgsätter en lägenhet. Ett kontinuerligt flöde av neutrala färgtoner genom flera rum ger ett ökat intryck av rymlighet och inbjuder en att accentuera dessa färgtoner med färgstarka mattor, kuddar eller tavlor. Håll dock i minnet att ett överdrivet antal färger kan ge ett plottrigt intryck i vilket rum som helst.

Här följer ytterligare några tips som kan vara dig till hjälp: gula och rosa färgtoner är varma färger. De skapar en behaglig och mjuk stämning i rum som vetter åt norr och öster. Grönt och blått i sina pastelltoner är som hämtade ur den underbara skapelsen runt omkring oss. Man kan känna den svala, avstressande atmosfär som dessa färger ger i rum som vetter mot söder och väster. Klara, lysande färger, sådana som rött och orange, är spännande färger. Men ett varningens ord. Man tröttnar lätt på dem. De har en stimulerande effekt, som ofta återspeglar en ungdomlig personlighet eller en sådan som tycker om omväxling. Därför är de ofta lämpade för barnens sovrum.

När du väljer färg, kom då ihåg att när en färg stryks ut över en stor yta, kommer den att förefalla mörkare än den gör på ett litet färgprov. Välj därför en ljusare nyans, och du kommer förmodligen att få den färg du önskar när du strukit den på väggen. Eftersom färgnyanser förändras i artificiell belysning, är det också klokt att betrakta färgproven såväl i dagsljus som i kvällsbelysning.

Att välja den rätta ytan

Färger framställs med ett antal olika ytor, varierande från högblank till matt. Vanligen kommer en halvblank eller matt yta att se trevligast ut på en stor yta. Matta färger har högre halt färgämnen i förhållande till bindeämnet och har därför en grövre yta och sprider ljuset i alla riktningar. Sålunda framträder färre oregelbundenheter i ytbehandlingen när man använder en matt färg. Emellertid har matta färger den nackdelen att de lättare smutsas och är svårare att göra rena.

På ställen där det är nödvändigt att ofta göra rent, till exempel i köket, badrummet och hallen eller i skåp och på lister kring dörrar och fönster, är det praktiskt att använda en halvblank eller högblank färg. Halvblank förefaller då vara en kompromiss som medger bekväm rengöring men som ändå inte återger alltför många ojämnheter i underlaget.

I vardagsrum och sovrum får ofta utseendet vara mera avgörande än lättsköttheten. Därför skulle kanske en heminredare välja en matt yta. I förvaringsutrymmen, där det kan finnas en tendens att bli märken på väggarna, kommer en halvblank färg att svara för enklare rengöring och ett ljusare intryck. Men eftersom en matt färg har bättre täckförmåga och sålunda ofta kräver bara en strykning, är detta något att tänka på om tid och pengar måste tas med i beräkningen.

Det är också viktigt att vara noggrann vid förarbetet med den yta som skall målas. Alla ytor, också listerna, bör vara rena innan de målas. Och om den gamla ytan är halvblank eller blanklackerad, biter den nya strykningen bättre om man först slipar med sandpapper.

Att pryda hemmen med målarfärg har varit vanligt i tusentals år, och det finns också anspelningar på denna vana i bibeln. (Jer. 22:14) När de rätta materialen används och man väljer passande nyanser, ger färgen både skydd och ökat behag och trivsel åt din bostad.