En påfågels syn på tillvaron

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Indien

DET hela började med att jag hackade mig ut ur äggskalet och stapplade in i fåglarnas värld. Jag stod där vimmelkantig och plirade i tropiksolen. Allting var så nytt och obekant, och det skrämde mig. Instinktivt kände jag igen mamma. Jag tryckte mig tätt intill henne, inunder hennes skyddande vinge. Där var jag trygg, där kände jag kärlek. Mamma föreföll mig så stark, så tillitsfull, och det gjorde att jag kände mig säker.

På så sätt tillbringade jag de allra första dagarna i mitt liv. Jag var en påfågeltuppkyckling, även om jag inte visste av det på den tiden, och jag hade två påfågelkycklingbröder och två påfågelkycklingsystrar. Vi var alltså en genomsnittspåfågelfamilj, eftersom det vanligen ligger fyra till sex ägg i ett påfågelrede.

På tal om rede lade jag märke till att det rede där jag först såg dagens ljus var en fördjupning uppkrafsad i marken mitt i en tät klunga av undervegetation ute i vildmarken. Det var fodrat med kvistar, blad och gräs — mycket bekvämt och väl dolt för lurande fiender. Genom iakttagelse fick jag senare reda på att mamma måste ha lagt sina fem glansiga, svagt gulvita ägg här, vardera ungefär sex och en halv centimeter långt. Hon ruvade dem ivrigt i tjugoåtta dagar, varefter jag uppenbarade mig på scenen.

Jag har hört att det under min kläckningstid inträffade en händelse som mycket väl skulle ha kunnat få till följd att jag över huvud taget inte hade blivit kläckt. Vårt rede låg i närheten av åkrar med uppväxande hirs och korn, alldeles intill en liten biflod till floden Jamuna. I grannskapet fanns också ett stycke ouppodlat land som var översållat med stenar och täckt av högt gräs och snårig djungelvegetation. Terrängen var beströdd med vilda myrtenbuskar och akacior. Det var sent på eftermiddagen, och solen hastade att gå ned. Allt var stilla och kav lugnt.

En nästan omärklig rörelse i djungelvegetationen kom mamma plötsligt att bli fullständigt uppmärksam. Hennes skarpa ögon genomsökte snåren och varsnade en vildkatt som var ute på rov. Stel och orörlig låg hon kvar på boet, medan den hungriga besten närmade sig. Mammas fjäderbeklädnad smalt ihop med bakgrundsvegetationen; hon verkade osynlig. Katten passerade, smög sig fram mot sädesfälten. Hade han sett mamma, kunde det naturligtvis betytt slutet både för oss och henne, eftersom ruvande påfågelhönor vägrar att överge boet till och med i yttersta fara.

Påfågelvanor

Vi påfågelkycklingar lär oss fort. Vi lärde oss snart att mamma inte var den enda frun pappa hade. Han hade fem stycken! Följaktligen kan en tupp bli far till så många som tjugofem kycklingar på ett år — ett normalt förhållande när man ser det ur påfågelsynpunkt.

Vår familj tillhör en liten flock påfåglar som bor i en del av Rajastanöknen i norra Indien, inte långt från Jaipur. Jag har massor av släktingar, och eftersom vi är sällskapliga av naturen, tycker vi om att vara tillsammans. Ofta övernattar ett antal familjer i samma träd. Fast under häckningstiden vandrar alla mina far- och morbröder bort och söker sig fruar.

Påfåglar är klarvakna tidigt i gryningen, men i stället för att omedelbart flyga ner till marken tar vi helst tid på oss och hoppar ner från den ena grenen till den andra, allt medan vi skingrar morgonstillheten med våra gälla, jamande rop. Strax blir vi så intresserade av vår spannmålsfrukost. Mamma lärde oss kycklingar att leta upp våra favoritläckerheter. Stommen i vår kost består av gräs och säd. Ofta tillbringar vi hela dagarna med att anställa förödelse på sädesfälten. Men på grund av vår ”heliga” status här fördrar byns bönder våra härjningar med tappert jämnmod. Feta, saftiga insektsstekar förekommer också på vår matsedel och då och då en härlig, lättsvald ödla. Pappa och mamma dinerar till och med på små ormar! Det kommer nog inte att vattnas i munnen på dig, såvida du inte ser på saken från påfåglarnas synpunkt.

När dagen har gått, äter vi ett tidigt kvällsmål sent på eftermiddagen och beger oss därpå till vårt nattlogi och gör om proceduren i motsatt riktning, i det att vi sakta klättrar uppför ”trappan” till dess att vi kommer till en trädgren som uppfyller våra anspråk. Vi har rykte om oss att ställa till en massa bråk och oväsen medan vi slår oss till ro för natten.

Påfågelföräldrar axlar sitt ansvar gemensamt

Av mina föräldrar var pappa den ojämförligt färgstarkaste personligheten. Mamma å andra sidan visste också hur hon skulle passa ihop färger. Hon valde kläder som smälte ihop henne med omgivningen medan hon vaktade bo och ägg. Att bygga ett rede, värpa ägg, kläcka dem och sköta de små höll henne så sysselsatt att hon säkert tyckte att en vacker fjäderbeklädnad var opraktisk. Pappa, som inte tog del i kläckningsplikterna, hade mera tid till att iföra sig sin ståtliga fjäderstjärt och stoltsera med den.

Men jag måste ändå tillstå att pappa var en klok ledsagare för sin flock. Tvärtemot vad som ibland tycktes vara fallet var han alltid flitigt på vakt mot fiender — vildkatter, örnar och människor. Han har så fenomenalt skarpa ögon och öron att det inte är stor risk att vi blir fast. Av alla djungelns invånare är pappa vanligen den förste att upptäcka en leopard som närmar sig. Vid sådana farofyllda tillfällen tar vi inte ofta till vingarna, fastän vi kan flyga fort och långa sträckor. Vi föredrar i stället att springa snabbt längs marken.

Apropå fiender kommer jag ihåg någonting som inträffade när jag var bara sex månader gammal. Några av oss kycklingar lekte i skuggan. En av tuppkycklingarna erbjöd en kostlig syn, när han försökte göra en brådmogen frieriuppvisning. Jordekorrar skuttade runt omkring. I ett banianträd intill höll en grupp majnastarar på med att härma djungelläten. Några påfågelkycklingar kivades om en ödla som en av dem hade fångat. Plötsligt utstötte pappa ett genomträngande skrik som hejdade oss alla på fläcken. Fara! Vi skingrade oss i alla riktningar. En svävande örn uppenbarade sig från ingenstans, men tack vare pappas vaksamhet blev ingen skada skedd.

Fjäderskruden

De första månaderna gick det knappt att skilja mig från mina systrar. Våra stjärtfjädrar var likadana. Enligt påfåglarnas schema var det tid för mig att ge mig i väg hemifrån och sörja för mig själv, när jag var åtta månader gammal. Detta gav mamma en frist före arbetet med nästa kull. Vid den här tiden höll jag på att utveckla mina karakteristiska stjärtfjädrar som växer fram ovanför de egentliga stjärtfjädrarna. Det är en långsam process. Inte förrän i mitt fjärde levnadsår kunde jag hoppas på att uppnå en tupps fulla fjäderprakt.

Tiden gick, och så småningom förvärvade jag en oklanderlig kostym av dun och fjädrar. Jag blev äntligen fullvuxen, vägde fem kilo och mätte två meter mellan hjässa och stjärtspets. Enbart mina övre stjärttäckare var en och en halv meter långa. Jag hade mognat och ägde utsikten att få leva till den framskridna åldern tolv år. Nu kunde jag se fram emot att få byta kläder varje år och kanske rentav bli beundrad av människovarelser som bär kameror i stället för gevär.

Jag önskar du kunde skärskåda mig ordentligt! Om vi börjar med huvudet, så har jag en plym av upprättstående dunfjädrar med en naken vit fläck på vardera sidan. Mina ögon är också infattade i en vit hudlapp. Min tämligen långa hals är täckt av metallskimrande gröna och blå fjädrar, vilka övergår i spräckligt grönt under vingfjädrarna. Det gröna förvandlas nästan till svart på magen. Lägg märke till att vingarna som en kontrast är grå med svarta fläckar. Mina egentliga stjärtfjädrar, som du inte kan se, har en brunaktig färg.

Mina övre stjärttäckare, som släpar bakom mig en och en halv meter, är bronsskimrande gröna och blå. Dessa övre stjärttäckare har kvistliknande fanstrålar, på vilka de välbekanta glänsande ögonfläckarna sitter till beskådande. Efter behag kan jag slå ut stjärttäckarna lodrätt ovanför ryggen som en solfjäder, och där kan jag hålla dem genom att de stöttas av de verkliga stjärtpennorna. Jag kan hålla en riktig uppvisning.

Men denna praktutveckling är inte till för att i första hand förnöja mänskliga beundrare. Det är mitt sätt att vinna hönornas gunst. När vår årliga speltid börjar, beger jag mig åstad för att söka efter mina blivande fruar. Så fort jag får syn på en, kopplar jag på hela min charm. Jag utför ett slags dans inför henne. Med framskjutande bröst och utslagen stjärt struttar jag fram och tillbaka i framåtböjd ställning. Samtidigt utstöter jag ett skärande, strävt rop, som inte alls låter välljudande i dina öron men som låter henne veta att jag är intresserad. När uppvisningen har nått höjdpunkten, skakar jag de nedre stjärtfjädrarna, vilket i sin tur ger fjädrarna ett skimrande utseende till ackompanjemang av ett rasslande ljud. Och det gör verkan, för under häckningstiden, januari till oktober, kan jag för det mesta vinna en fyra, fem fruar. Då känner jag mig som en juvelbehängd maharadja som vandrar omkring i sitt harem.

Det kan naturligtvis också vara riskfyllt att ha en sådan glänsande fjäderskrud. Hur undgår man med all denna extra utrustning jägare och handelsidkare som är ute för att äta upp mig eller ta mina fjädrar? Det finns visserligen en lagstiftning som inskränker jakten på mitt släkte, men det finns alltid sådana som är villiga att strunta i lagen. Kan du föreställa dig hur svårt det är för mig att hålla mig ifrån farligheterna?

Det finns en sak jag kan göra för att minska faran. Varje år när jag fäller mina långa stjärtfjädrar kan jag lämna dessa vackra souvenirer liggande här och där på marken, så att samlare kan hitta dem och ta dem med sig. Dessutom har jag trots den hindrande fjäderskruden förmåga att tyst glida fram genom täta snår med en kobras vighet. För många människor är jag också ett föremål för vördnad. De tror att jag är en sorts ”helig” fågel. Påfågeljägare vågar därför inte bedriva sin skändliga hantering alltför öppet.

Påfåglarnas historia

Men min berättelse skulle inte vara fullständig utan en smula historiska upplysningar om oss påfåglar. Jag antar att du känner till att vi tillhör fasanfåglarnas familj. Men vi har så många kusiner bland fasanerna att experterna har klassificerat oss under artnamnet Pavo cristatus. Troligen är det därför att vår kam skiljer oss från våra avlägsna kusiner. När mina förfäder hade gått ut ur Noas ark, slog de sig slutligen ned i Indien. Här har mitt släkte i tusentals år tjänat som prydnadsfåglar i kungliga hov och på adliga gods. Till och med utomlands tjänade de som befjädrade ambassadörer i främmande palats.

Det var en stor dag i påfåglarnas historia då några av mina frejdade anfäder steg i land från feniciska skepp på egyptisk mark och introducerades vid Faraos hov, där de i full påfågelgala överlämnade sina ”kreditivfjädrar”. Bibelns historia berättar att påfåglar utgjorde en del av de värdefulla ting som konung Salomo importerade. För tre tusen år sedan framhävdes alltså prakten i Sions kungliga palats genom dekorativa levande påfåglar. (1 Kon. 10:22, 23) Flera hundra år senare förde Alexander den store två hundra påfåglar med sig tillbaka till Europa.

Hela vår historia igenom har vi alltid haft svårt för att förstå saker och ting från mänsklig synpunkt. Så till exempel har vi påfåglar i Indien i flera tusen år blivit betraktade som heliga fåglar och stundom rentav blivit dyrkade. Vi innehar huvudrollen i några av deras forntida religiösa legender. Fortfarande anses det i vissa delar av Indien som en brottslig handling att döda en påfågel. Likväl gynnade de gamla romarna användningen av påfåglar som spis på de förnämas bord. I medeltidens Europa var ett gästabud bland de förmögna inte fullständigt utan en anrättning på saftig påfågel. Du kan förstå hur förbryllande detta måste ha tett sig från påfågelsynpunkt.

Innan jag nu slutar är det bara en vanlig missuppfattning som jag är angelägen att rätta till. Det är det här uttrycket, som är vanligt i vissa länder, ”stolt som en påfågel”. Det har spritt föreställningen att en påfågel symboliserar stolthet och högfärd. Hur tror du att jag känner det? Och är det verkligen sant? Menar du verkligen att vår allvise Skapare skulle nedlägga sådana icke önskvärda egenskaper i någon av sina oskäliga skapelser? Men för att helt och fullt uppskatta påfågelns egenskaper måste man alltså se saker och ting från påfågelns synpunkt.