Präriefarmarens situation

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada

ETT leende land! Ja, det var vad de första pionjärerna såg när de trängde fram över den kanadensiska prärien. Det var sannerligen ett land av överflöd. Den friska växtligheten på sommaren gav föda åt buffel, hjort, älg och andra vilda djur i millioner exemplar. Sjöar och breda floder vimlade av fisk. Det fanns gott om sångfåglar och fåglar som kunde jagas. Breda skogsbälten omväxlande med röjt land och ändlösa slätter med träddungar här och där, särskilt längs flodbankerna, gav löfte om framgångsrikt jordbruk.

Varje småbrukare fick till skänks ett landområde på 65 hektar med rätt att köpa mer. Det tycktes inte vara någon fråga om vad man skulle göra med allt detta land. Världen behövde vete, och här fanns landområden som var speciellt lämpade för att producera detta. Därför vände man grästorvorna och sådde vete, och de vajande prärierna blev berömda som den gyllene Västern. Kan du för din inre syn se hur den mogna, gyllene säden böljar för vinden så långt ögat når?

Järnvägen började sedan nå längre och längre in i landet, och långa, långa tåg lastade med spannmål dånade fram mot kusten för att lämna sin dyrbara last till de väntande fartygen. Under tiden kom det ännu fler immigranter. Energiska bönder fortsatte att plöja den jungfruliga jorden med sina spann av oxar eller hästar. Tillfälliga bostäder, somliga byggda av grästorv, fick duga. Alla såg med förtröstan fram mot en tid av välstånd.

I och med slutet på första världskriget började en period av modernisering. Hästspannen och de klumpiga, ångdrivna tröskverken började försvinna. Den användbara bensinmotorn vann insteg. Men den blev i sin tur undanträngd av dieselmotorn. Jättelika skördetröskor, som gick för egen maskin, visade sig sedan på scenen. Det var verkligen häpnadsväckande att se hur de på några minuter mejade ner och glufsade i sig breda stråk av växande säd. Men tillsammans med alla dessa framsteg kom också ökande kostnader och reparationsutgifter.

En smula förutseende från dessa präriefarmares sida skulle ha övertygat dem om att mekaniseringen och de förbättrade jordbruksmetoderna snart skulle nå de underutvecklade nationerna, och då skulle även dessa vinna inträde på världsmarknaden med sina milliarder ton vete. Men det var få som ägnade någon allvarlig eftertanke åt denna möjlighet. Farmarna köpte mer land för att producera mer vete för att köpa fler maskiner, och sedan köpte de mer land för att producera mer vete för att köpa ännu fler maskiner. Det var en lustig ringdans som så småningom skulle visa sig vara mindre lustig än man hade tänkt sig.

Hur det var från början

I början var det få farmare som specialiserade sig på vete. De hade också hästar, nötkreatur, svin, höns, ankor och kalkoner. De ”satte inte allt på en häst”. De fann snart att rekordskördar inte följer på varandra i all evighet. Det finns magra år också. De måste därför odla foder åt djuren och i allmänhet också ha en ordentligt tilltagen trädgård med grönsaker av alla de slag. Grönsaker, frukt och kött förvarades alltsammans på lämpligt sätt för att användas under vintern.

Inkomsterna från försäljningen av smör och ägg, färsk grädde eller överskjutande nötkött och fläsk tycktes alltid fullt tillräckliga för att betala speceriräkningen. Ingen behövde gå hungrig. Barnen växte upp lika friska som präriehundarna, som skuttade omkring överallt. Familjerna arbetade och bodde tillsammans. De hade framgång när de samarbetade i lantbruket; varje familjemedlem, ung och gammal, tog del i arbetet.

Nej, det var inte bara arbete och ingen lek. Varje sommar hade man utflykter och rodeos, som alla såg fram emot med stor förväntan. Man spelade baseball och andra spel, och på kvällarna hade man dans. På vintern åkte man skridskor och skidor och organiserade diskussionsaftnar. Om det kom en nykomling eller om någons ladugård brann ned, samlades grannarna och byggde ett hus eller en ny ladugård i en hast. Folk var vänskapliga.

Vändpunkten

Men år 1929 förändrades plötsligt situationen. Den stora depressionen hade börjat. Världens fondmarknad bröt samman. Folk som hade det bra ställt blev tiggare nästan över en natt. Det ”hungriga trettiotalet” hade anlänt. Mången besviken aktieägare begick självmord i stället för att se den dystra fattigdomen i ögonen. Farmarna fick också ett hårt slag, och många av dem gav upp kampen och lät hypoteksbankerna ta över.

Andra stannade på sina bondgårdar. De arbetade från soluppgången till solnedgången, och när natten föll på fanns det fortfarande plikter som måste skötas. Det fanns kor att mjölka, mjölk att separera, grisar att utfodra, grindar och staket att laga, kringdrivande boskap att samla in. Ofta var farmarens hustru hjältinnan på hemmafronten, eftersom många av de viktiga uppgifterna vilade på hennes starka skuldror.

Olyckligtvis för farmarna kunde eller ville inte de otåliga ungdomarna hålla ut. De opponerade sig mot att vara barnjungfrur åt boskapen, för det hade ingen betydelse hur hårt de arbetade, familjen tycktes ändå aldrig komma undan penningskuldernas börda. De ville ha bättre utbildning och bli befriade från sysslorna på lantgården. De började ge sig i väg till städerna, där folk bara behövde arbeta åtta timmar om dagen och fick betalt för det. Till slut nådde flykten från lantgårdarna häpnadsväckande proportioner.

De som blev kvar fick dra åt svångremmen ytterligare. Somliga som hoppades på en ny uppblomstring köpte upp småbrukarnas gårdar, och oerhörda landegendomar blev följden. Småbrukarna, som fick sälja med förlust, hamnade i industriområdena och fick ofta ta sin tillflykt till socialhjälp. Sedan blev arbetskraften på lantgårdarna den stora huvudvärken. I vissa områden verkade det som om det inte fanns någon kvar att leja. Hela verksamheten på lantgårdarna måste organiseras om. Allting blev mekaniserat, så att en enda man skulle kunna sköta allt arbetet. Man gjorde sig av med överflödig boskap, och den mångsidige farmaren lämnade rum för spannmålsfarmaren.

Kriget frambringar en högkonjunktur

Andra världskriget blåste sedan nytt liv i ekonomin: Priserna steg och det blev efterfrågan på allt slags lantbruksproduktion. Många farmare tog del i kriget, men de som blev kvar hemma inbärgade en rik skörd. Återigen förändrades situationen på lantgårdarna. Nu var det inte bara ungdomarna som begav sig till städerna. Även de äldre flyttade till stadslivets bekvämligheter eller tillbringade vintern i Kalifornien, Florida eller Mexico. Boskap och trädgårdar behövdes inte längre. Man köpte sina förnödenheter i snabbköpsbutiken.

Den ”framgångsrike farmaren” blev alltså en man som hade gott om tid. Han for till och från gården i en dyr bil och bearbetade sin jord med hjälp av traktorer. På hösten stängdes gården igen, och ägaren kunde göra vad han ville under den långa vintern. Det såg ut som om dessa farmare höll på att uppnå ekonomiskt oberoende och ett tämligen lättsamt liv.

Men vänta! Det hände saker och ting i andra länder också. Ja, även mindre utvecklade länder förvandlades nu snabbt. Nya jordbruksmetoder, snillrika maskiner, handelsgödsel, bättre utsäde och nya varieteter fick skördarna att skjuta i höjden. Fler länder kunde producera tillräckligt med spannmål för sitt eget behov och mer därtill.

Det var orsaken till att kanadensarna på 50- och 60-talet kom i en riktig klämma. Världens spannmålsmarknad var övermättad. Det var fortfarande efterfrågan på millioner ton vete, men nu hade Argentina, Australien och Förenta staterna blivit starka konkurrenter om marknaden. Det dröjde inte länge innan den gyllene Västern hade stora spannmålsmagasin fyllda med överskottsvete, medan farmarna, som fortfarande hade två års skördar i sädesbingarna och ännu en skörd på åkern, undrade hur många av sina hektar de skulle låta det blomstrande ogräset ta i besittning.

Det beräknas att Canada har omkring 500 millioner hektoliter vete, men relativt få avnämare. Och nu för tiden är det sällan fråga om kontant betalning. Canada måste ofta besluta hur mycket av sina kunders exportvaror det är villigt att importera i utbyte mot vete. Det är köparens marknad. Samtidigt kan de hungrande nationerna helt enkelt inte betala priset. Exportörerna ställs därför inför frågan om de skall sälja till ett lägre pris eller inte. En kraftig underbjudning av världspriset skulle kunna påskynda ett totalt priskrig som ingen har råd med.

Under tiden har utfodringsanläggningar för gödboskap vuxit upp — anläggningar som inte behöver någon ladugård eller någon mangårdsbyggnad utan bara magasin för lagring av foder, öppna boskapsspiltor och maskiner som distribuerar fodret till dessa spiltor. Och spannmål har blivit betalningsmedlet och används vid inköp av maskiner, utrustning, specerier, osv.

Philip Mathias skriver i den ekonomiska tidskriften Financial Post: ”Ekonomin på präriefarmarna börjar återgå till systemet med byteshandel. Orsak: stora överskott av spannmål som man inte finner någon avsättning för. Farmare med dignande sädesmagasin byter säd mot maskiner, boskap, utrustning, utbildning av deras söner och kanske ett tandläkarbesök.” Detta kanske lättar det lokala trycket, men det medför ingen egentlig lättnad för nationens ekonomi.

Av alla kategorier i samhället tycks farmarna ha varit de fogligaste. Missförhållanden bland fabriksarbetare tog sig uttryck i strejker, men farmaren svalde helt enkelt sina känslor och knogade på i hopp om att nästa säsong på ett eller annat sätt skulle medföra förbättringar. Men till slut smittades också han av protesterandets farsot — arbetare protesterade, studenter protesterade, till och med prästerna hade sina protester att komma med, så varför inte också farmaren?

Protestmöten anordnades över hela landet, och lantbruksorganisationer sände skarpa resolutioner till regeringen och krävde att åtgärder skulle vidtas. De tänkte inte låta sig nöja längre med de banala uttalanden och råd om att visa tålamod som kom från de makthavande. De morskade upp sig och kom tillsammans i stora skaror. När Canadas premiärminister, Pierre E. Trudeau, nyligen sammanträffade med dem i Winnipeg och Regina, blockerade tusentals farmare gatorna i staden med sina traktorer och skrek så att han inte kunde göra sig hörd.

Men vad finns det för lösning? Till vem kan man sälja is på Nordpolen? Till vem kan man egentligen sälja vete på en övermättad världsmarknad? Andra länder har samma problem, och även de ropar efter köpare. Det tycks inte finnas någon omedelbar lösning. Men vilken paradox detta ger upphov åt! Nationer som har överflöd på spannmål har inte tillräckligt av vissa andra varor, därför att de har alltför mycket säd, medan de undernärda och svältande nationerna ser överflöd överallt utom på sitt eget bord. Det behövs en visare kung än Salomo för att komma på lösningen.

Vart är vi nu på väg?

Vilken åtgärd regeringen än försöker vidta tycks en sak vara säker: De tidigare begreppen om förhållandet mellan regeringen och lantgårdarna måste genomgå en noggrann översyn och drastiskt förändras. Farmarna kommer inte längre att kunna specialisera sig på en enda gröda. Ett mångsidigt lantbruk under helt andra förhållanden kan mycket väl uppstå igen. Men det behövs något slag av internationell kontroll för att göra slut på den ”fest eller svält”-situation som nu råder i de flesta länder.

Många anser att den fria konkurrensen inte längre har någon funktion att fylla, särskilt inte när det gäller lantbruksproduktionen. Många hävdar att det skulle behövas en internationell rådgivande församling — en församling som är absolut opartisk, ärlig och rättvis och som i världsomfattande skala noggrant skulle reglera vem som odlar vad och var han gör det. Men den sorgliga sanningen är att en sådan församling för närvarande är omöjlig att åstadkomma bland samhällets politiska och kommersiella element.

Den som finner en lösning på detta ihållande problem är verkligen en vis administratör! Mänskliga ansträngningar ger inte något hopp om en snar förbättring av präriefarmarens situation.