På smäckra vingar genom livet
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien
FÖRESTÄLL dig, om du kan, en färggrann miniatyrflagga som vecklar ut sig och fladdrar från blomma till blomma. Solstrålarna leker på de silkeslena, blå vingarna, när den slår sig ned på en stor hibiskusblomma. Du råkar få höra ett samtal i närheten som utspinner sig så här:
”Vad har den för sig på blommorna?” frågar lilla Mari.
”Titta noga, så får du se”, svarar morbror Ville.
Medan insekten ännu svävar alldeles ovanför en annan blomma, rullar den ut sin smala, hoprullade tunga, ”snabeln”, och sänker den djupt ned i blommans nektarbehållare.
”Nej, men tungan ser ju precis ut som en liten slang!” utropar Johan.
Men inte riktigt. Den är urholkad till en ränna. När den inte används är den hoprullad till en spiral mellan de stora, utbuktande ögonen, alldeles som en klockfjäder, men sträcks rakt ut när den skall tas i bruk. I förbigående sagt sker sugningen genom en pump som i mycket liknar en bälg.
Medan du betraktar denna bländande bevingade ädelsten, dyker det upp åtskilliga andra på scenen, alla ivriga med att fylla på bränsle. Lille Johan springer efter en och kommer snart tillbaka och håller den i vingarna.
”Nu kommer du att ha fullt med fint stoft på händerna, Johan. Titta här! Jag tog med mig det här bärbara mikroskopet. Lägg litet av stoftet du har på fingertopparna här på objektglaset. Ser du formen på stoftpartiklarna? De är i själva verket mycket små fjäll. Formen på de här fjällen varierar med de olika arterna. Ofta är de ordnade i regelbundna rader på vingarna.”
”Nu förstår du”, fortsätter morbror Ville, ”varför mal och fjärilar har fått det vetenskapliga namnet Lepidoptera — ett ord som är härlett från de grekiska orden lepis (fjäll) och pteron (vinge), alltså ’fjällbeklädda vingar’.”
”Vilken underbar blå färg!” utropar Johan.
”Och så bräcklig!” tillägger Mari.
”Det kan tyckas så, men i båda fallen är det faktiskt så att skenet bedrar”, förklarar morbror Ville. ”Sedd under mikroskopet är färgen tydligt brun, men de genomskinliga fjällen på ytan samverkar med ljusstrålarna på ett sådant sätt att färgen blir en helt annan. Och de här krypen är egentligen inte så bräckliga som man skulle kunna tro. Benen är rörformiga delar av huden, som också tjänar som skelett och ger skydd och motståndskraft. Inne i kroppen, som består av huvud, mellankropp och bakkropp, finns det också ett hjärta och en mage.”
En häpnadsväckande förvandling
”Snälla morbror, berätta för oss om hur fjärilarna kommer till”, bönfaller Mari.
”Jo, ser du, först måste fjärilshannen och fjärilshonan komma tillsammans. För det ändamålet är hannarna utrustade med ett par antenner, som består av många ytterst små segment, och med dem kan de upptäcka en hona på stora avstånd, ja, rentav flera kilometer. Kanske är det lukten som är hemligheten, för hannen har alltid sina antenner vända mot vinden.
Det sägs att när hannen närmar sig sin utvalda, visar han upp alla sina färger i ett slags fladdrande dans. Efter befruktningen avsöndrar honan ett slags ämne som hon skyddar sig med för att stöta bort alla andra hannar. Därpå lägger hon äggen, kanske ända till tusen stycken. Eftersom hon har nått sitt syfte i livet, vägrar hon att äta, lever bara några dagar och dör sedan. Hannen dör snart, han också.”
”Vad händer sedan, morbror?”
”Äggen kläcks, och ut kommer larver, hungriga larver, kan du tro. Det inträffar vanligen åtta till tio dagar efter äggläggningen. Och de behöver ingen mamma som matar dem, för de kommer beväpnade med kraftiga käkar och åtta till tio ögon som de letar efter mat med. Saftiga, gröna blad har de på sin matsedel. Forskare lade vid ett tillfälle märke till att en larv under en femtiotvådagarsperiod slukade 120 blad, drack 15 gram vatten och mångdubblade sin födelsevikt 86.000 gånger!”
”Fjärilslarver är starkt utsatta för fiender”, fortsätter morbror Ville, ”så de behöver vara försiktiga. Somliga äter bara på natten, andra sitter på bladens undersida. Åter andra väver in sig i ett nät eller gömmer sig i rör som de vrider ihop av blad. Andra har den mest häpnadsväckande förmåga att kamouflera sig. Ljusets återspegling från den närmaste omgivningen framkallar en nervreaktion som får till följd att färgen ändras. Så till exempel blir somliga larver blågröna när de hamnar i en grön omgivning, men med en mörkfärgad bakgrund blir de blågrå.”
”Vad händer med larven till slut?” frågar Johan.
”Jo, en vacker dag drar den sig instinktivt tillbaka till ett gömställe, spinner några silkesliknande trådar till en kokong och går så in i sitt sista stadium, puppan — någonting som ser ut som ett hornartat, cylinderformat hölje. Detta stadium kan vara från en vecka till flera år. Inuti cylindern sker det ett verkligt underverk: larven omskapas till en annan varelse. Så en varm dag brister det trånga skalet, och vad tror ni kommer fram?”
”Jag vet, jag vet”, utbrister Mari. ”En fjäril!”
”Det stämmer, en fjäril eller en mal, alltefter vilken familj det nu var ägget kom från. Men tänk er! Inte längre någon slemmig larv utan en vacker, bevingad varelse som andas — och dessutom är den kanske också mycket färggrann. Den breder ut vingarna, sprutar in i dem en vätska från kroppens inre, och när vingarna har torkat, är den redo för sin jungfruflykt.”
Spridda jorden runt
”Finns det många slags fjärilar?”
”Ja, Mari, om man räknar både fjärilar och mal, har åtminstone 80.000 arter blivit beskrivna, och man antar att det existerar ungefär 120.000 arter. Brasilien lär ha de flesta. En naturforskare iakttog i Amazonområdet sju hundra arter under flykt på bara en timme.”
”Man kan alltså få se dem i alla delar av världen?” undrar Johan.
”Deras utbredning är praktiskt taget densamma som för blommande växter. Bara mycket kalla områden som de kring polerna saknar fjärilar. Åtminstone fyrtiosex arter finns ovanför norra polcirkeln. Men ingen stationär fjäril är känd på Island. De vackraste lever i tropikerna.”
”Man har hittat fossila fjärilar också”, poängterar morbror Ville, ”t. ex. sådana som ligger inneslutna i bärnsten. Men sådana forntida exemplar visar sig inte vara så väsentligt olika dem som fladdrar omkring oss nu för tiden. Det finns inga spår av utveckling under årtusendena. De danades tydligtvis av Gud enligt sin art på den femte skapelsedagen, som bibeln nämner om.” — 1 Mos. 1:20—23.
Besynnerliga vagabonder
”Säg, morbror, flyger fjärilar långt?”
”Var så säker, Johan. Men här är det återigen så att det finns stora variationer. De flesta arter lever bara några dagar eller veckor och stannar kvar på samma plats. Andra lever i flera månader och flyger tusentals kilometer, antingen ensamma eller i stora flockar. Ta monarkfjärilen till exempel. Den är vanlig på sommaren på de nordliga breddgraderna så långt upp som till Hudsonviken. Den övervintrar i Kalifornien och Mexico, och varje ny generation återvänder till samma platser. På våren lever den här fjärilen upp igen och stiger till väders för att på nytt anträda den långa resan norrut. I juni kommer den fram, lägger sina ägg och dör.”
”Hur kan de hitta tillbaka till samma plats, morbror?”
”Gud gav dem den förmågan, Mari. Man tänker sig att luktsinnet spelar en viktig roll här. Vardera bakvingen hos monarkhannen har en mörk fläck, och fjällen på den fläcken är svarta och ihåliga. De avger ett doftämne som svagt påminner om kaprifolens. Det används huvudsakligen när de skall para sig, men det kan också hända att de lämnar ett luktspår efter sig när de färdas i väldiga skaror.
Naturligtvis flyger inte alla arter i samma riktning. I Afrika har man iakttagit fjärilssvärmar som haft kurs i olika riktningar och alltså mötts eller korsat varandras vägar, så att säga. Men varje art håller sin egen kurs. Inte ens regn och storm får dem att avvika från den. Och en del sådana svärmar är ofantliga. En gång iakttog man i Europa en hord som var sextiofem kilometer bred och som behövde tre dagar för att passera en given punkt med en hastighet av tio kilometer i timmen. Antalet fjärilar i svärmen uppskattades till omkring tre milliarder.”
”Är det den hastighet de brukar ha?”
”Inte nödvändigtvis, Johan. Forskningar i ämnet har lett till en del verkligt överraskande resultat. Fjärilar som man observerade i England registrerades ha en hastighet av fyrtiotvå kilometer i timmen. En som man följde efter i helikopter flög 220 kilometer på 4 timmar och 42 minuter. Och de här insekterna förbränner inte tillnärmelsevis så mycket bränsle som människan gör i sina flygmaskiner. Helikoptern förbrukar mellan fyra och fem procent av sin vikt i bränsle under en entimmesflygning och ett flygplan tolv procent. Men fjärilen använder under samma tid bara sex tiondelar av en procent av sin egen vikt.”
Andra egendomligheter
”Hur stora blir de, morbror?” frågar Mari. ”Det finns en del riktiga hejare. Honan av Troides Alexandre på Nya Guinea till exempel blir mellan tjugofem och trettio centimeter tvärsöver. Ornithoptera Cassandra i norra Queensland i Australien blir sexton och en halv centimeter, och en annan art på Borneo blir arton centimeter mellan vingspetsarna!”
”Sedan har vi också”, fortsätter morbror Ville, ”fjärilsvärldens ’stinkdjur’. De ger ifrån sig en vidrig lukt för att hålla fienderna på avstånd — huvudsakligen fåglar. Teckningen på vingarna är också ofta omsorgsfullt ägnad att ge fjärilen en skyddande likhet med omgivningen. Hos en art liknar vingarna ett par uggleögon, en annan liknar ett gammalt torrt löv, och ytterligare en annan har en teckning på vingarnas undersida som ser ut som talet 80 eller 88.”
”Vad är det då för skillnad mellan mal och fjärilar?”
”Man kan säga i största allmänhet att fjärilarna är i verksamhet på dagen och malen på natten. Men det finns ju också nattfjärilar och andra undantag. Ja, säkert har du också sett mal som flyger omkring på dagen, Johan. När fjärilen vilar håller den vanligen vingarna, åtminstone det främre paret, hopfällda och upprätta. Malen håller framvingarna utslagna, men lutande mot varandra, och ståtar i regel inte heller med sådana livliga färger som fjärilarna gör.”
”En sak till, morbror. Är fjärilar till någon nytta?”
”Ja, det är de, Mari. Förutom att de är till ögonfägnad för människor som tycker om dem, fyller de också en viktig funktion till nytta för växterna. De överför pollen från den ena blomman till den andra och gör det på så sätt möjligt för växterna att föröka sig. Och så har du ju hört talas om silkesmaskarna. De blir också ett slags mal, men på larvstadiet spinner de kokonger av rent silke, som människan använder för sitt eget ändamål. Men nu, barn, håller solen på att gå ner, och det är tid att vi fortsätter.”
”Tack skall du ha, morbror”, säger Johan, ”för att du berättade allt det här för oss om lepi ... vad var det nu för någonting?”
”Lepidoptera. Minns du? Fjällbeklädda vingar.”