Skaparens Australiska mästerverk

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

ANTA att du befinner dig i den australiska vildmarken. När du ser dig omkring, lägger du märke till ett avtryck i marken som liknar siffran elva. Vad är det du ser? Jo, just ett av de många drag som utmärker den australiska djurskapelsen och som gör den annorlunda än djuren i andra länder. Du ser spåren efter det djur som hoppar i stället för springer — kängurun.

Ponera att du följer spåren ett stycke. Här och var lägger du märke till att strax efter och emellan de båda strecken finns det ytterligare ett avtryck. Här har han vilat. Han har suttit på sin tjocka svans och kanske hamrat med den på marken för att signalera till de andra i flocken.

Stå nu alldeles stilla och håll ögonen öppna. Där! Såg du de där spetsiga ”löven” sticka upp bakom busken där borta? Han har också fått syn på oss. Se med vilka eleganta hopp ”old man roo”, som vi kallar honom, klarar av hindren, när han ger sig i väg till ett säkrare ställe!

Hans sätt att förflytta sig är bara ett bland många drag som gör kängurun annorlunda. ”Joey”, som vi kallar känguruns unge, uppvisar fler olikheter. De börjar innan han är född.

Kängurun tillhör pungdjuren, som kallas så emedan honan har en pung där hon bär ungen. Men beteckningen ”pungdjur” innebär i verkligheten betydligt mera än detta enkla faktum.

Joeys märkliga födelse

Däggdjur som inte tillhör pungdjuren (eller kloakdjuren, som vi skall betrakta senare) kallas med ett gemensamt namn för Placentalia, dvs. moderkaksdjur, eftersom embryot får näring via den vid livmodern fästade ”placentan” eller moderkakan. Joeys mamma har ingen moderkaka. Strax efter avlelsen börjar han i stället att växa i en gulsäck, där embryot får näring under åtta till fyrtio dagar, beroende på vilken art det gäller, varpå säcken brister och joey föds.

Vi säger ”föds”, men ”kommer fram” skulle kanske vara bättre. När han lämnar sin mamma, befinner han sig nämligen fortfarande på fosterstadiet, utan utvecklade ögon eller öron. Han har bara luktsinne. Till utseendet liknar han en gjuten, nästan genomskinlig gummifigur. Bered dig nu på en verklig överraskning. Denna ynkliga, embryoniska varelse, stor som en böna, klättrar hand över hand uppför sin mammas päls och söker efter hennes pung, förmodligen ledd av sitt luktsinne. Färden tar ungefär tre minuter. När han har hittat pungen, om han nu gör det, försvinner han in för att där fullborda födelseprocessen, vilken tar flera månader.

Men anta att han missar pungen, vad händer då? Han kan fortsätta upp till en halvtimma, och om han då fortfarande inte har hittat fram, har hans levnadsbana fått ett snabbt slut. Men vad gör mamma känguru åt saken? Just ingenting. Hon oroar sig inte. Vid det här laget har hon med all sannolikhet redan blivit dräktig igen, medan joey befann sig i födelsepassagen. Men det nya embryot utvecklas inte längre än till att omfatta hundra celler. Det har då kommit till ”blastulastadiet” och hindras då i den s. k. groddblåsan från att utvecklas vidare, såvida inte en sådan olyckshändelse som vi nyss nämnde inträffar. Embryot blir kvar på detta stadium till dess att pungen blir ledig. Endast därefter fortsätter det att utvecklas vidare.

Men vår joey klarade det. Han nådde sin bestämmelseort utan hjälp. Mamma känguru gjorde bara mycket knapphändiga förberedelser. Hon slickade pungen ren och satte sig sedan med svansen framåt och ryggen lutad mot ett träd för att få stöd i den annars ostadiga ställningen. Sedan joey väl kommit innanför pungen, väljer han ut en spene, som omedelbart sväller och låser fast honom där. Genom muskelsammandragningar sprutar mamma mjölken ner i hans lilla hals. Från och med nu kan man inte avlägsna joey utan att fläka upp munnen på honom.

Hela processen är så otrolig att upptäcktsresande och naturforskare först trodde att joey föddes i pungen, ”liksom äpplen på en gren”, som en uttryckte det. Det var inte förrän många år senare som man i Londons Zoo för första gången bevittnade den embryoniska födelsen, och till och med då trodde man att modern fattade ungen med läpparna och förde den över till pungen. Inte förrän 1932 blev det känt att den tog sig dit utan hjälp.

Vi kan gå förbi den tiden som joey befinner sig i pungen och bara lägga märke till att han växer där, från bönstorlek, då han inte väger fullt ett gram, till något eller några kilo. Först efter åtta månader blir han avvand och släpper då taget. Sedan börjar han lämna pungen för kortare perioder. Men också nu gillar han att äta frukost i sängen, ett konststycke som han lätt klarar av genom att luta sig ut från sängen och mumsa på det förbipasserande gräset medan mamma provianterar.

Joey springer, dvs. hoppar, nu omkring tillsammans med sex till femtio andra kängurur, växer sig stor och blir kallad ”old man roo” på bushspråket. Om han hör till den art som kallas ”röd jättekänguru”, kan han bli 150 till 180 centimeter lång, väga upp till 90 kilo, hoppa så högt som tre meter, ta sex meter i ett språng och förflytta sig med en hastighet av femtio kilometer i timmen.

Han är en beskedlig för att inte säga skygg krabat, såvida han inte blir trängd och måste kämpa för sitt liv. Då sitter han på svansen med ryggen mot ett träd och slår ifrån sig med fram- och bakben och sina skarpa klor — en värdig motståndare till flera hundar. Om han då känner att han ligger i underläge, hoppar han i väg till en ”billabong”, ett vattenhål. Där står han i vatten upp till veka livet, tar emot hund efter hund allteftersom de simmar fram, doppar ner dem under vattnet och håller dem där under svansen eller benen tills de drunknar. Detta om kängurun för den här gången.

Koalan

Det finns andra pungdjur än kängurun. Blir du förvånad över det? Somliga blir det, men vem har inte sett en bild av den rara koalan? Han kallas också pungbjörn, och honorna har pung. Koala är det namn han har på infödingsspråket, och det betyder: ”Jag dricker inte.” Och det gör han faktiskt inte heller. Men vad han äter! Nästan ett och ett halvt kilo eukalyptusblad om dagen. Detta förklarar varför ni inte har någon koala hemma i er zoologiska trädgård. (Om du inte bor i Australien förstås.) Australiska regeringen förbjuder export av koalor. Inget annat land kan livnära en pungbjörn. Han är kräsen i maten. Han äter eukalyptusblad, men av sex hundra eukalyptusarter är det bara sex han gillar, och eftersom dessa inte finns utanför Australien i något större antal, skulle han dö.

Det påstås att eukalyptusbladen har en narkotisk verkan, vilken möjligen skulle förklara koalans sömniga, fogliga natur. Men passa dig bara! Låt inte hans vänlighet och godmodighet bedra dig. En amerikansk soldat gjorde det misstaget sedan han hade kelat med en på zoo. En gång därefter hittade han en i bushen och tyckte att han skulle ta den med och visa den för sin flickvän i bilen. Men koalan hade andra tankar. Soldaten fick plikta för sin tanklöshet med en ny uniform och sex veckors sjukhusvistelse.

Andra pungdjur

Bland övriga pungdjur finns det många som i så hög grad liknar sina motsvarigheter bland de vanliga däggdjuren till utseende och levnadssätt att man lätt skulle kunna förväxla dem. Det finns möss, råttor, katter, mullvadar, myrslokar och vargar bland pungdjuren. De liknar moderkaksdjuren i vissa avseenden, men i andra är de helt olika.

Så till exempel finns det en mus som kan hoppa 180 centimeter och fånga en insekt i flykten genom att lokalisera ljudet, en katt som föder tjugo ungar men bara har sex spenar och en varg som kan öppna gapet i 180 graders vinkel.

Det finns en punggrävling som kan gräva sig fram fortare än en man med skyffel kan följa honom och vars pung visligen mynnar bakåt, för att den inte skall bli full med jord. En känguru har gripsvans och lever i träden, en verklig akrobat. Det finns ett myrpungdjur (randig myrslok) som inte har någon pung, vidare en pungspetsekorre som lever i torra sprickor i marken och har en huvudskål som bara mäter 3,2 millimeter mellan hjässa och hals.

I våra dagar finns det i Australien och på Nya Guinea kvar sammanlagt 175 pungdjursarter, av vilka 104 är vegetarianer och 71 köttätare. Bland de utdöda pungdjuren kan nämnas diprotodon, stor som en noshörning, och en tre meter hög känguru som man kallat för procoptodon.

Det är inte att undra på att de upptäcktsresande och nybyggare som först kom till Australien blev häpna och förbryllade, när de mötte en djurvärld som var så stick i stäv med allt de tidigare kände till. Med undantag av två arter i Amerika har pungdjuren inte sitt naturliga hemvist någon annanstans på jorden.

Kloakdjuren

Som vi har sett finns det tusentals arter vanliga däggdjur (moderkaksdjur) och 175 pungdjursarter, men det finns bara två slags kloakdjur. De förekommer båda endast i Australien.

Kloakdjurens vetenskapliga namn är Monotremata, vilket kommer från grekiskan och betyder ”ett hål”. Det syftar på att kloakdjuren har en gemensam utförsgång, den s. k. kloaken, för såväl exkrementer och urin som ägg. Ja, just ägg! De båda slagen kloakdjur är de enda kända däggdjur som lägger ägg.

De flesta känner redan till näbbdjuret. Som om näbbdjuret inte vore nöjt med att vara ett äggläggande däggdjur, fogar det den ena besynnerligheten till den andra ända därhän att det verkar som ett skämt av någon djuruppstoppare. De som såg det först trodde också att det var det. Ja, när brittiska biologer fick sig tillsänt en beskrivning av det, vägrade de helt enkelt att tro den. Också när man skickade dem ett torkat skinn, kom de till den slutsatsen att det var ett bedrägeri. Varför all denna misstrogenhet? Låt oss se.

Förutom att näbbdjuret lägger ägg har det dessa utmärkande drag: däggdjurspäls, mjölkkörtlar, ankliknande näbb, simhud mellan tårna, kraftig svans som liknar bäverns, giftsporrar på bakfötterna och kindpåsar att förvara föda i som hos vissa apor. Kan du föreställa dig vilket intryck näbbdjuret gjorde på naturforskarna då på den tiden?

Likväl återspeglar näbbdjuret, just genom denna blandning av olika naturgåvor, sin Skapares skicklighet och vishet. Han anpassade det på ett beundransvärt sätt till sin omgivning, så att det levde och blomstrade till dess att människan kom med sin bössa. Med klor att gräva med och päls att hålla värmen med har han sitt hem på land, även om vattnet är hans rätta element. Men det förunderligaste av allt är näbben.

Den är inte hornartad och känsellös som hos ankan. Den är synnerligen känslig — full av nervändar. När han dyker under vattnet och driver sig fram med hjälp av den kraftiga svansen och de simhudsförsedda fötterna, är ögon och öron hermetiskt tillslutna. Näbben har övertagit deras uppgifter. Han genomsöker dyn och suger till sig slam, sand och maskar! Maskar och kräftdjur och larver! Nu får näbben bråttom att skilja födan och slammet från varandra. Maten läggs i förvar i kindpåsarna, och dyn silas ut igen. Så går han upp till ytan för att få luft och förtära sin fångst. Han är flitig, och det behöver han vara, för han äter halva sin vikt om dagen i maskar. Detta förklarar varför han kostar mer att hålla i fångenskap än en elefant.

Näbben tjänar inte bara som ögon, öron och nos, då han simmar. Den fungerar också som en inbyggd radar när han gräver. Life Nature Library säger följande: ”Näbbdjurets näbb innehåller en mängd nerver som förmedlar känselförnimmelser ... När näbbdjuret gräver, lär det på något mystiskt sätt känna på sig var det finns håligheter i jorden framför, och på så sätt undviker det att bryta igenom in till angränsande kaninhål, råttgångar eller andra näbbdjurslyor.” På liknande sätt förnimmer han trädrötter och stenar som befinner sig i vägen och viker av innan han kommer fram till dem. Håller du inte med om att näbbdjuret är förunderligt anpassat till sin omgivning?

Samma kan sägas om den andra medlemmen av kloakdjuren, myrpiggsvinet. Som enda äggläggande däggdjur förutom näbbdjuret skulle man kunna vänta sig att det liknade detta. Men förutom att båda lägger ägg, har de bara två likheter: Båda diar sina ungar, och båda har de en enda utförselgång eller kroppsmynning, kloaken.

Namnet myrpiggsvin är betecknande. Det liknar faktiskt i mycket en igelkott, förutom att taggarna är kortare, tjockare och ytterst vassa. Dess korta, kraftiga ben är förunderligt väl lämpade till att gräva fram favoritfödan, termiter eller ”vita myror”, vilkas bon har ett ytterhölje hårt som järn.

Myrpiggsvinet har också en pung. Eller, rättare sagt, honan kan frambringa en vid behov. Sedan ungen är framkläckt, bildar hon genom muskelsammandragningar en pung kring mjölkkörtlarna, där ungen på något hittills inte klarlagt sätt placeras. Där blir han kvar och slickar ytan kring mjölkkörtlarna, som är blöt av mjölk. Så livnär han sig tills taggarna börjar växa ut och han inte längre är någon angenäm inhysing i mammas specialvagga. Ut med honom bara!

Myrpiggsvinet kännetecknas av ytterligare andra ovanliga egenskaper. En av dem är den vidunderliga styrkan i förhållande till att han bara är en halv meter lång och inte väger mer än från ett till ett och ett halvt kilo. En naturforskare fick veta av den, när han en gång höll ett myrpiggsvin i förvar över natten i sitt vardagsrum. På morgonen fick han se att myrpiggsvinet i sina försök att finna en flyktutväg hade flyttat bort varenda en av de tunga möblerna från väggen! Bara en järnkamin höll honom stången — den var fäst vid väggen!

En annan intressant egenskap är myrpiggsvinets förmåga att gräva lodrätt — och göra det fort! Med tryne och alla fyra ben i samverkan skyfflar han undan jorden, hur kompakt den än är, mot sidorna och uppåt så fort att han sänker sig utom synhåll på ungefär en minut. De skarpa taggarna lämnar han ofta synliga för varje nos eller tass som vågar försöka. Till slut har vi hans förmåga att göra sig platt och kravla sig igenom en inte mer än tumshög öppning.

Vad säger du? Kan du i all denna storslagna omväxling se en vis Skapares hand? Ja, vi är glada för den inblick vår undersökning har gett oss i Skaparens australiska mästerverk.

[Bild på sidan 9]

Först efter åtta månader lämnar en känguruunge moderns pung för korta perioder

[Bild på sidan 11]

Koalan lever på eukalyptusblad

[Bild på sidan 12]

Näbbdjuret är ett däggdjur som lägger ägg och har en fantastisk ankliknande näbb