Djurens förunderliga läkekonst

KAN djur uppträda som läkare? Det låter som hämtat ur en sagobok för de yngsta. Ändå är det så att många djur själva behandlar sina sjukdomar med stor framgång. De använder också metoder som ofta visar sig effektivare än de människan använder. Skaparen har alltså nedlagt en instinktiv förmåga hos djuren att bota sig själva vid vissa sjukdomstillstånd.

Archibald Rutledge, skribent och naturforskare, berättar att när han var pojke höll han många vilda djur som husdjur på plantagen där han växte upp. Ett av dem var en liten vitsvansad hjort. En vacker dag fann han att hans lilla ögonsten hade kolliderat med ett taggtrådsstängsel och rivit upp ett otäckt sår i sidan. För att såret skulle läkas bättre gjorde han det rent och förband det omsorgsfullt.

Men hjorten tycktes veta bättre vad som borde göras åt saken än sin mänsklige vän. Kalven drog av bandaget, slickade omsorgsfullt bort håret från det skadade stället och utsatte det sedan helt och hållet för sol och frisk luft. Vad hände? På kort tid var såret läkt.

Hur kunde den här hjortkalven få så goda resultat? Man har funnit att djur har en förstklassig antiseptisk salva på tungan. Enzymer i saliven fungerar som ett naturligt, milt bakteriedödande medel. Experiment har visat att när man tillsatte sådan saliv till bakteriekulturer, trivdes inte bakterierna. Men i kulturer utan saliv växte och frodades de. Man skulle alltså kunna säga att många djur har ett inbyggt medicinskåp i munnen.

Behandling och mediciner

När någon sjukdom eller skada äventyrar hälsan hos ett djur, är det dess gudagivna instinkt som ställer diagnosen och föreskriver hur det skall handla. På så sätt har djuret tillgång till den rätta ordinationen och kan sätta in den bästa behandlingen för att bota det onda. Som Frank W. Lane uttrycker det i sin bok Nature Parade: ”Djuren handlar som om de visste att olika sjukdomar kräver olika behandling.”

Om ett djur till exempel kommer till skada, söker det upp ensamheten, så att det kan få fullständig vila. Har det feber, söker det upp någon luftig, skuggig plats där det finns vatten i närheten. Där håller det sig stilla, äter ytterst litet och dricker ofta. Om djuret lider av reumatism, utsätter det sig för solljuset för att bli riktigt genomvarmt och lindra smärtan. Att äta gräs är ett medel som ibland används för att framkalla uppkastning. När det behövs någonting som stillar blodet, äter vissa djur kvistar och bark av ek. Dessa innehåller nämligen garvsyra, en medicin som drar samman blodkärlen.

Hur effektiv djurens läkekonst är demonstrerades på ett ganska lustigt sätt för Joseph Delmont, en samlare av vilda djur. En dag fann han sin älsklingsorangutang sitta i solen och hålla bägge händerna mot vänstra kinden. Han lade märke till att orangutangen hade smetat våt lera på vänstra sidan av ansiktet och dessutom höll en stor lerklump tryckt mot vänstra sidan av nederkäken. Han såg också att orangutangen hade fyllt munnen med lera. Var det något slags upptåg som orangutanger brukar roa sig med? Tydligen inte, för Delmont lade snart märke till att djurets käke var svullen och att det hade fått en otäck tandböld.

Vad orangutangen försökte göra var rätt klart. Han höll på med att kurera sin sjuka kind genom att lägga ett grötomslag av kall lera på den. Gjorde kuren nytta? Tre dagar senare drog orangutangen ut den sjuka tanden och tillkännagav sin framgångsrika insats på det medicinska området genom att med påtaglig stolthet visa upp tanden för sin husse. Ja, dr Orangutang stod inte handfallen inför problemet att ha ont i en tand!

Herr Buffel från Afrika är inte ett dugg sämre när det gäller att veta råd för sitt kroppsliga välbefinnande. Delmont berättar om att han en gång träffade på en hjord bufflar som var svårt plågade av skabb. Han följde dem för att se hur det skulle gå för dem. Efter tio dagars vandring kom de fram till stranden av en gyttjig sjö. Här började bufflarna att fasta till en viss grad och tillbringade större delen av dagen med att vältra sig i gyttjan och att stå med vatten upp till halsen.

Efter en månad hade Delmont möjlighet att undersöka en av dem, och han såg att håret hade börjat växa fram igen på de angripna partierna och att de besvärliga kvalstren nästan fullständigt hade försvunnit. Eftersom hjorden inte visade några tecken till att dra vidare, fortsatte han att observera dem. Efter några dagar började de bearbeta sina halsar. De rullade dem ofta i gyttjan, så att det bildades hårda, tjocka skorpor av gyttja över de sista av de infekterade ställena. Bufflarna återgick inte till sin normala kost och slutade inte heller upp med gyttjebehandlingen förrän de var fullständigt botade.

Förebyggande medicin

Det är naturligtvis en sak att bota en åkomma men en helt annan att vidta försiktighetsåtgärder för att undvika den. I det senare fallet konstaterar vi att Gud har utrustat djuren med en instinktiv förmåga att med olika medel förebygga sjukdomar. Många skapelser, stora som små, vidtar faktiskt mått och steg för att så långt möjligt bibehålla sin goda hälsa.

”Både fåglar och däggdjur”, säger Rutledge, ”badar regelbundet för att befria kroppen inte bara från parasiter utan också från eventuella infektionsorsaker. Dessa bad är av många olika slag — vatten, sol, gyttja, damm. ... Hönsfåglar som vaktel, kragjärpe och vildkalkon har det nästan till en daglig vana att ta dammbad för att hålla insekter borta.”

Tänk på vad vildkalkonen gör för att hålla ungarna friska. När det regnar är kalkonungens motståndskraft mot sjukdomar nedsatt. Därför tvingar kalkonmamman den att äta de bittra bladen från en kryddbuske. Även om dessa blad inte är kalkonmat i vanliga fall, innehåller de sådana nödvändiga stärkande ämnen som ungarna behöver under denna kritiska tid.

Till och med gamar, som äter döda kroppar av andra djur, har praktisk hygien på sitt hälsovårdsprogram och vidtar faktiskt förebyggande medicinska åtgärder. De håller sina ätverktyg, sina kraftiga näbbar, skrupulöst rena. De väljer också ut en högt belägen plats i solen och sitter där med vingarna utsträckta för att få fjädrarna rena. Rutledge framhåller att gamens levnadssätt ”kräver särskild sanitär försiktighet, och han iakttar den också”. Detta förklarar delvis varför dessa asfåglar inte blir sjuka av den föda de äter.

När svartbjörnarna kommer fram på våren efter sin vintersömn, är de mottagliga för sjukdomar, eftersom de är i dålig kondition. Vilken är deras förebyggande medicin? De äter bär och gräver upp mängder av vissa blomsterlökar, vilkas laxerande verkan hjälper dem att komma i form.

Kände du till att när vissa pälsdjur slickar sig, hundar och katter till exempel, så är det i själva verket en förebyggande åtgärd? De flesta sådana djur får inte vitamin D i födan. Det produceras däremot i deras päls genom inverkan från solen. De slickar sig alltså för att kunna tillgodogöra sig detta livsviktiga vitamin. Därigenom undviker de att få rakitis.

Vi har väl lätt för att mena att varelserna i havet förfogar över ett ständigt bad, men likväl måste dessa djupets innevånare jämt göra sig rena från smuts som fastnar på dem. Många kräftdjur använder benen för det ändamålet. Somliga fiskar har små kräftdjur, som satt sig fast på dem och sörjer för att orenligheten hålls borta genom att förtära den. Varelserna i vattnet gör alltså också bruk av förebyggande medicin.

Förre chefen för Brittiska naturhistoriska museet, sir Ray Lankester, har sagt: ”Det är anmärkningsvärt att organismernas anpassning till omgivningen är så fullständig och absolut i naturen, när den får vara i fred för människan, att sjukdomar såsom ständig och normal företeelse är okända under sådana förhållanden. Alla sjukdomar djuren är utsatta för, om de inte är av övergående natur, beror med ytterst få undantag på störningar som människan är skuld till.”