Poliser i skottlinjen
VÅLDET ökar för varje dag. Ingen undgår risken att utsättas för våld. Men den yrkeskategori som mer än någon annan får ta emot stötarna är polisen. Här i landet får vi allt oftare höra om polismän och andra företrädare för rättvisan som blivit slagna, lemlästade och till och med kallblodigt ihjälslagna, knivstuckna och skjutna. Ofta förefaller övergreppen på polismännen mera provocerade och planlagda än spontana. En polisman uttryckte det så här: ”Det har gått så långt nu att vi poliser är så upptagna med att skydda oss själva att vi inte har tid eller kraft över för att skydda allmänheten.”
Sådana svårigheter upplever polismän över hela världen, inte minst i Förenta staterna. Där hade fram till senare delen av år 1970 dödats dubbelt så många poliser i oprovocerade angrepp som under motsvarande period 1969 och fyra gånger så många som under 1968.
Enbart i staden New York visar siffrorna fram till november 1970 att 38 poliser blev skjutna, 46 knivhuggna och 390 svårt träffade av knytnävsslag och sparkar. Mer än 1.030 hade blivit sjukskrivna på grund av att de utsatts för våld. I Detroit ökade dessa överfall med 68 procent på ett år. I Kalifornien har polismorden fördubblats. Tendensen är i stort sett densamma på andra håll.
Vad beror denna ökning på? En orsak är att den allmänna brottsligheten tilltar så fantastiskt. Fler och fler människor har övergått till kriminell verksamhet. Risken att förlora livet ökar i motsvarighet till detta, eftersom poliserna måste handskas med dessa människor.
Det finns emellertid en annan faktor i det ökande antalet överfall, en faktor som är till och med ännu mera olycksbådande än den väldiga brottsökningen.
En olycksbådande utveckling
Under de allra senaste åren har Förenta staterna fått bevittna den snabba tillväxten av vad man kan kalla för ”terrorism”. I stad efter stad blir poliser kallblodigt dödade. Det sätt som dessa speciella överfall utförs på visar att de skiljer sig från det slags överfall som blir följden då polisen griper en brottsling och denne tar till våld för att undkomma.
Så till exempel körde en polis i Sacramento i sin patrullbil, då han blev skjuten till döds av en krypskytt med militärgevär. I San Francisco utsattes en polisstation för bombattentat, varvid en polisman dödades och åtta andra sårades. Tre dödades vid olika tillfällen då de skrev ut böteslappar; i vartdera fallet gick mördaren fram till den intet ont anande polismannen som höll på med att skriva ut lappen och dödade honom med en pistol. I västra Philadelphia promenerade en revolverman in i en polisvaktlokal och genomborrade den vakthavande överkonstapeln med fem kulor där han satt i lugn och ro bakom sitt skrivbord.
En polis i Detroit uttryckte saken så här: ”Det är som att befinna sig i gerillakrig.” Polismästare Frank Rizzo i Philadelphia sade: ”Det här är inte längre brott. Det är revolution.” Charles O’Brien, framträdande juridisk ämbetsman i Kalifornien, förklarade: ”Lagens handhavare har blivit en speciell måltavla för terrorister och anarkister i vårt samhälle. ... Jag finner det synnerligen skrämmande.” Han kallade ”den fantastiska ökningen” av överfall för ”en uppenbar och akut fara för Förenta staternas regering”. Senator James Eastland yttrade: ”Ett organiserat krig mot polisen hotar att underminera lag och ordning i Förenta staterna.” Han tillade: ”Dessa överlagda angrepp är alltför vittomfattande, incidenterna alltför talrika, taktiken alltför ensartad för att man skulle kunna tänka att det är fråga om isolerade våldshandlingar.”
I Cairo i Illinois sade polischefen Roy Burke i september att krypskyttar hade öppnat eld mot hans bil vid sex olika tillfällen under året. ”Det blev så många hål i den att jag måste skaffa en ny”, sade han. I oktober kom det femton till arton män klädda i arméns arbetsuniformer och angrep Cairos polisstation tre gånger under cirka sex timmar. Under det tredje angreppet avlossades hundratals gevärsskott mot stationen. Cairos borgmästare, A. B. Thomas, förklarade: ”Vad vi har varit med om i Cairo i natt är början till öppet, väpnat uppror.”
Hur kan sådant hända?
Varför tilltar terrorismen på det här sättet? Förre presidentrådgivaren Bill Moyers yttrade i tidskriften Harper’s: ”Under våldsperioder på ett hundratal orter i varje del av landet kunde ingen — av presidenten tillsatta kommissioner, statliga ämbetsverk, polisen, de medverkande själva — ge ett auktoritativt svar och säga: ’Det var därför det hände.’”
Det finns dock faktorer i sammanhanget som man kan förstå. Beträffande angreppen i Cairo rapporterade till exempel tidskriften Newsweek att de var ”en uppenbar vedergällningsaktion för påstådda polisöverfall mot negerbefolkningen”. Den framhöll att militanta vita ”eggade svarta element till raseri genom att regelbundet avpatrullera negrernas bostadsområden i inspektionssyfte. Den här gången föreföll det vara de svartas tur att förvärra spänningen.”
Kommissarie William McCoy vid Detroitpolisen berättade om tryckta instruktioner som spreds bland militanta svarta. Instruktionerna lydde: ”När en självförsvarsgrupp vidtar åtgärder mot detta förtryckande system genom att avrätta en ’gris’ [polisman] med vilka medel det vara må — beskjutning från bakhåll, nedstötning med kniv, bombexplosioner etc. — till försvar mot 400 års rasistbrutalitet och mördande, då kan detta endast definieras såsom självförsvar.” De svarta ”revolutionärerna” anger alltså som en viktig orsak till sin verksamhet att de är förbittrade över den behandling som de fått röna under århundraden av slaveri, fördomar och missförhållanden.
Det finns också talrika grupper av vita ”revolutionärer”. Vilket mål har de? Då rapportörer har haft tillfälle att tala med några av dem, har de gjort det klart att de arbetar för att omstörta den etablerade ordningen, regeringsfunktionerna inbegripna. Men de har inte gett någon klar bild av vad de tänker sig i dess ställe.
Vad har detta att göra med sådana gruppers eller personers angrepp på poliser? En poliskommissarie yttrade: ”Polismannen är den mest iakttagbara symbolen för etablissemanget och den rättvisa det representerar. De som skjuter på poliser gör det därför att de inte kan nå borgmästaren, presidenten eller ens deras fruar för att tillfredsställa sitt sjukliga hämndbegär.”
Befinner sig dessa ”revolutionära” grupper, såväl svarta som vita, under någon central ledning eller kontroll? Förenta staternas justitieminister John Mitchell beskrev dem såsom en löslig sammangaddning av radikala och anarkistiska grupper som förpliktat sig att rasera amerikanska institutioner. William C. Sullivan, assistent åt chefen för USA:s federala kriminalpolis, sade att FBI inte har några bevis för att någon enda grupp, inklusive kommunistpartiet, är ansvarig för den växande oron.
En ”revolutionär” sade till en reporter från Newsweek: ”Folk måste få veta att vi verkligen inte är en samling förklädda kommunistmördare. Vi vill ha förändring nu. Ingenting annat än våld står till vårt förfogande. Vi kan inte ens demonstrera utan att bli nedklubbade och utsatta för tårgas. Om vi alltså inte får vara i fred, då skall inte heller de rika få vara i fred. Det kommer att bli regelrätt krig inom ett år.” Han sade att en tredjedel av hans grupp var veteraner från Vietnamkriget som använde sin militära utbildning i vapenbruk och sprängteknik för revolutionära syften.
Hur allvarligt ser myndigheterna på situationen? En grånad ämbetsman i justitiedepartementet beskrev den så här: ”Vi måste inse att vi faktiskt befinner oss i gerillakrig med ungdomarna. Och än så länge har ungdomarna övertaget.” Många av ungdomarna är barn i medelklassfamiljer. De anser sig själva vara ”kulturradikala patrioter” och inga brottslingar. De liknar sin verksamhet vid de revolutionärers som kastade det brittiska styret i de amerikanska kolonierna överända, vilket ledde till oavhängighetsförklaringen år 1776.
Vart bär det hän?
Det råder inget tvivel om att enskilda polismän har gjort sig skyldiga till korruption, ojust behandling och till och med brottslig verksamhet. Detta medges av de myndigheter som har att upprätthålla respekten för lagarna. Men vad skulle hända om alla poliser togs bort ur det nutida samhället?
Ett exempel på vad som sannolikt skulle hända sågs i Montreal i Canada. Den 7 oktober 1969 arrangerade lagens 3.700 väktare i Montreal en sjutton timmar lång vild strejk på grund av oenighet om lönerna. Resultatet blev anarki. Under denna period drog en häpnadsväckande våg av rån, inbrott och annan kriminalitet genom staden. Omkring tusen fönsterrutor av slipat glas krossades i Montreals affärscentrum. Hundratals butiker, stora och små, plundrades. Redaktören för Montreal Star skrev att den största läxan var att alla Montreals medborgare upptäckte hur sårbara de egentligen var utan polisskydd. Ingen var immun. Rik och fattig drabbades i lika mån.
Detta fritar emellertid inte poliser från ansvaret att inte missbruka sin ställning. När en av presidenten tillsatt kommission undersökte våldet i universitetsområdena, framhöll den att ”polisen måste ovillkorligen bevara lugnet och deras överordnade måste ovillkorligen hjälpa dem”.
Likväl fortsätter den elakartade upptrappningen. De som har orsaker till missnöje, verkligt eller inbillat, låter det ofta gå ut över polisen. Även poliser som egentligen är humana reagerar ibland med tilltagande hårdhet, vilket ofta kommer andra att bli fientligare mot dem. Resultatet blir att utvecklingen mot anarki påskyndas.
En myndighetsperson i Washington, D. C., drog den här slutsatsen: ”Om ingenting görs för att vända den nuvarande utvecklingen, kommer det här landet att befinna sig i inbördeskrig inom fem till tio år.” Han framhöll att ”folk blir uppfödda med det här våldet på gatorna” och att en allt större del av allmänheten skulle kunna provoceras därhän att den gick med på att använda förkrossande maktmedel för att undertrycka de uppstudsiga. Om så skulle hända, vad blev följden? Ämbetsmannen sade: ”Fasciststaten är vad de skulle lämna kvar efter sig.”