Klyftan mellan folket och kyrkosamfunden
ATT det existerar en sådan klyfta, en klyfta som ständigt vidgas, blir mer och mer uppenbart för varje dag. Detta framhävs av urartande närvarosiffror vid gudstjänsterna, minskande medlemsantal i kyrkorna och oroväckande nedgång i kyrkornas inkomster. Ett sydafrikanskt nyhetsmeddelande stod nyligen att läsa under rubriken ”Kyrka letar efter sina 250.000 medlemmar”. Det innehöll följande uttalande från en präst i holländska reformerta kyrkan: ”Vi är smärtsamt medvetna om de oroväckande proportioner som flykten från kyrkan antagit.”
En sådan flykt kan iakttas bland många av kristenhetens kyrkosamfund. I Förenta staterna har romersk-katolska kyrkan nu fått uppleva sin första nedgång i antalet medlemmar sedan år 1900. Mellan 1968 och 1970 registrerade Förenade presbyterianska kyrkan en nettoförlust på 76.000 medlemmar. En kraftig nedgång rapporterades också av episkopalkyrkan, och i Frankrike står tusentals kyrkor och kapell öde eller är på gränsen till att bli helt övergivna.
Varför denna ständigt växande klyfta mellan folket och kyrkosamfunden? Många orsaker till detta framhålls i nyhetsmeddelandena. Tidskriften Beacon Journal, som kommer ut i Akron i Ohio, gjorde nyligen en översikt över situationen och sade i numret för 15 november 1970: ”Varför minskar medlemsantalet i kyrkorna? Bristen på mänsklig värme i kyrkorna är den främsta orsaken till missnöjet, säger de som lämnat sin kyrka. Samtidigt tycks en stor procent av kyrkomedlemmarna ha uppfattningen att det inte skulle vara något problem, om bara prästerna ’predikade sanningen’.” Vad är det då man predikar, som vidgar denna klyfta?
Inblandning i politiken stöter bort många
I stället för att predika bibelns sanning finner man alltför ofta prästerna predika politik. En parlamentsledamot i Australien sade till exempel att ”ett av skälen till att många kyrkor snabbt tömdes på sina medlemmar var att deras ledare använde predikstolen som en politisk talarstol”. De gjorde sig också skyldiga till att dra bibelns auktoritet i tvivelsmål, sade han. — Melbourne Age, 28 juli 1970.
Enligt den tyska tidskriften Der Spiegel sade 65 procent av tyska folket, när de tillfrågades om sin åsikt om kyrkosamfundens engagemang i politiken: ”Kyrkorna blandar sig i politiken alldeles för mycket.”
Att inblandningen i politiska angelägenheter gett upphov till en klyfta mellan folket och kyrkan framhölls av redaktören för den sydafrikanska tidskriften Femina. Sedan han skisserat upp en översiktsbild av situationen, yttrade han:
”’Kyrkan bör hålla sig utanför politiken.’ Detta återkommer som en ständig refräng i varje diskussion om detta ämne — med lekmän. Kyrkan ser annorlunda på saker och ting. Det är en annan orsak till klyftan mellan kyrkan och folket. När jag nyligen nämnde detta för en präst, sade han, som om han blev förvånad över att detta över huvud taget skulle behöva vara en stridsfråga: ’Men kyrkan har alltid varit politisk.’ Det kanske är det som är felet med kyrkan.”
Engelska prästers deltagande i att motarbeta en Englandsresa för sydafrikanska kricketspelare år 1970 blev orsak till att en man brevledes uppmanade en framträdande prästman, som var emot denna resa, nämligen biskopen av Gloucester: ”Ägna er åt att försöka fylla edra tomma kyrkor och lägg er inte i sådant som inte angår kyrkan.” — The Star, Johannesburg, 8 juni 1970.
I Latinamerika predikar ett ökande antal präster sociala förändringar, även med hjälp av våldsmetoder. U. S. News & World Report för 14 december 1970 kommenterade denna fråga och talade om ”det vittutbredda understödjandet av socialism och godkännandet av våld från sådana mäns och kvinnors sida som blivit lärda att arbeta på ett fridsamt sätt”. Tidskriften tillade att ”i mer än ett halvt dussin länder har romersk-katolska prästmän anklagats för att ha samröre med gerillaförband”. Ett sådant handlingssätt verkar frånstötande på många uppriktiga kyrkomedlemmar.
Efterföljer dessa präster Jesu Kristi föredöme, vilken de påstår är deras ledare? När Jesus var på jorden, befann sig judarna i ett tillstånd av politisk jäsning, och känslovågorna gick höga. Fariséerna ville ha ett judiskt rike som var helt oberoende av det romerska väldet. Somliga bland folket väntade på en Messias, som de menade skulle leda dem till oberoende och frihet. (Luk. 3:15) Herodes’ partianhängare förespråkade ett regentskap inom Herodes’ släktlinje. Några ville att den judiska nationen helt skulle uppgå i det romerska riket. Vilken ståndpunkt intog Jesus?
Vid ett tillfälle urskilde folket Jesus såsom den utlovade profeten. På grund av sin politiska syn på saker och ting ville de föra honom med sig och göra honom till konung. Betraktade Jesus detta som ett tillfälle att göra mycket gott, att rätta till orättvisor och företa politiska reformer? Nej. Bibeln säger att han drog sig undan till ett berg alldeles ensam. — Joh. 6:14, 15.
På tal om våld, som nu förespråkas av vissa präster, tillrättavisade Jesus Petrus samma natt han blev arresterad, när Petrus försökte försvara honom från att bli gripen av en pöbelhop. Han omintetgjorde också de negativa verkningarna av Petrus’ våldshandling genom att bota den man som Petrus hade skadat. Sedan uttalade han den sanning som prästerna ofta citerar men sällan följer: ”Alla de som griper till svärdet skall förgås genom svärdet.” — Matt. 26:51, 52, NW; Luk. 22:49—51; Joh. 18:10, 11.
Jesus vägrade också att ta del i någon ”reform”-rörelse. Vid ett tillfälle avböjde han till och med att inta en domares ställning för att döma i en privat dispyt om ett arv. Han svarade den som bad honom om detta: ”Min vän, vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder?” — Luk. 12:14.
Detta mönster, som Herren Jesus Kristus visade, fanns utan tvivel i aposteln Petrus’ sinne, när han flera år senare uppmanade sina medkristna: ”Underordna er för Herrens skull all mänsklig skapelse, det må vara en konung såsom överordnad eller styresmän.” Aposteln Paulus påpekade också att uppror mot politiska regeringar i själva verket är uppror mot Guds anordning. — 1 Petr. 2:13, 14, NW; Rom. 13:1, 2.
Klyftan mellan ungdomarna och kyrkosamfunden
Klyftan mellan folket och kyrkosamfunden är särskilt tydlig bland unga människor, som i stora skaror vänder sig bort från kyrkorna. Den skotska tidningen Daily Express för 7 och 13 november 1970 meddelade: ”Ingen annanstans är generationsklyftan tydligare än i [skotska] kyrkan — medlemmar i tonåren är sorgligt få.” ”De flesta tonåringar är inte ens tillräckligt intresserade av kyrkan för att fördöma den.” Påven Paul VI gav nyligen uttryck åt ”en betryckt stämning av sorgsen undran” över att katolska lekmän, särskilt yngre vuxna, avviker från kyrkan. — New York Times, 23 december 1970.
Unga människor av i dag ställer frågor, men kyrkorna ger dem inga svar — realistiska, tillfredsställande svar. En katolsk präst i Johannesburg uttryckte saken så: ”Vi måste erkänna att det mest var ’blind tro’ som förr i tiden fick de breda lagren att hålla fast vid religionen, men i detta det tjugonde århundradet åstundar människor, särskilt de yngre, i allt större utsträckning en religiös tro, som ger dem realistiska svar på deras frågor.”
Unga människor upptäcker att de lever i en teknologisk värld, där individens människovärde blir allt mindre. Många finner att inte ens deras högskoleutbildning ger dem någon garanti att få arbete. Det ”etablerade samhället”, som de känner det, med dess ekonomiska och politiska system, som befinner sig i en kris, får dem att fråga sig: Var någonstans finns det något säkert eller pålitligt? Vad finns det för hopp för framtiden, om det alls finns något? Vad är det för mening med livet? När kyrkorna inte ger svar på dessa grundläggande frågor, hur kan de då vänta sig att få behålla ungdomarna?
Tidningen Evening News, som kommer ut i Daytona Beach i Florida, innehöll i numret för 16 november 1970 ett nyhetsmeddelande som innefattade följande medgivande: ”’Vi har predikat utopier alltför länge nu’, sade Larry Stanley, ordförande i baptisternas studentförening vid Floridas statsuniversitet. ’Om vi skall kunna nå studenterna — eller någon över huvud taget — måste vi bli hederliga och säga sanningen.’”
Olycksbringande försök att slå bro över klyftan
Många präster har strävat att slå bro över den växande klyftan genom att försöka ”tala samma språk” som dagens ungdom. De har därför börjat med popgudstjänster och sociala aktiviteter som tillrättalagts för att passa tonåringarnas smak, och de har gått in på pubar och kaféer för att möta ungdomen på deras egen nivå. Men när de gjort detta, har de ofta verkat löjliga och på så sätt förlorat de ungas respekt. Genom dessa ansträngningar fjärmar sig också prästerna från dem som fortfarande regelbundet går i kyrkan.
Vidare blir de som verkligen älskar bibeln mer och mer besvikna och främmande för kyrkosamfunden, när prästernas åtgärd att hålla sina uppfattningar ”up to date” för dem allt längre bort från bibeln, så att de till och med förkastar den som Guds inspirerade ord. Detta påpekades nyligen av den skotska tidningen Daily Express, som påstod att skotska kyrkan hade gått vilse och tappat bort sanningen, varför den löpte risken att mista livet. Detta gav upphov åt en livlig polemik, vilken tidningen kommenterade på följande sätt:
”Vi påstod att kyrkan förlorade medlemmar, därför att den hade förlorat sin tro och därför att alltför många präster var kättare. Vi hävdade att stora delar av kyrkan hade glömt Guds ord. ... Det är uppmuntrande att detta gav upphov åt en stark reaktion. Men det är sorgligt att det inte resulterade i någon välgrundad vederläggning av påståendena.” Efter att ha påpekat detta sade tidningen att kyrkan hade sänkt sina moralnormer ”för att tillfredsställa en i ökande utsträckning slapp och efterlåten kultur”.
Har kyrkan verkligen gjort detta? Ja, det har den faktiskt. Den anglikanske prästmannen Morris Russell sade till exempel till en kommitté i Auckland på Nya Zeeland, som hade till uppgift att revidera lagarna angående homosexualitet, att kyrkorna borde välsigna homosexuella förhållanden. Men ändå förklarar Guds lag klart och tydligt att varken ”män som hålls i och för onaturliga syften eller män som ligger med män ... skall ärva Guds rike”. — 1 Kor. 6:9, 10, NW.
Att ett växande antal präster överser med homosexualitet och föräktenskapliga sexuella förbindelser kanske minskar klyftan mellan dem själva och dem som gillar ”den nya moralen”. Men hur blir det med klyftan mellan dem och Guds sanna och rättfärdiga normer? Den klyftan vidgas, till stor sorg för uppriktiga kyrkobesökare, som i sin tur lämnar kyrkorna i ökande antal i hopp om att finna någonting bättre.
En klyfta som är oöverkomlig
Kan man slå bro över denna klyfta? Nej. Denna situation och orsaken till den förutsades som ett av tecknen på ”avslutningen på tingens ordning”. Jesus själv sade: ”På grund av att laglösheten förökas, skall kärleken hos det största antalet svalna.” Kyrkosamfundens ledare har själva brutit mot Guds lag och har lärt andra att göra det. Därför har den kärlek som många kyrkomedlemmar tidigare haft till Gud kallnat, och de har slutat att understödja dessa kyrkosamfund. När något inte längre tjänar det ändamål som det är till för, står det inför att kasseras. Detta är fallet med kyrkosamfunden. — Matt. 24:3, 12, NW.
I detta sammanhang kan vi tänka på vad som hände Jerusalem, sedan dess religiösa ledare svikit sin plikt genom att underlåta att lära folket sanningen. Klyftan mellan Jerusalem och Gud vidgades oåterkalleligt. Slutligen tillintetgjordes staden helt och hållet, och människorna där fördes bort i fångenskap eller blev dödade. Är det rimligt att tänka sig att Gud kommer att ha större fördragsamhet med präster som har gått ännu längre i sin laglöshet än Jerusalems ledare? Kommer han att vara ”överseende” som de är och skona kristenhetens kyrkosamfund? Skriften svarar: Nej! — Matt. 7:21—23; 2 Tess. 1:7—9.
Om du brukar besöka någon kyrka, är du då bekymrad över vad som händer inom kyrkosamfunden? Vad gör du åt saken? Vad bör du göra åt saken för att behaga Gud?
Din bibel säger i 2 Korintierna 6:14—17 (NW): ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? ... ’Gå därför ut ifrån dem och avskilj er’, säger Jehova, ’och sluta upp med att röra vid det orenar ’och jag vill ta emot er’.” Om du verkligen vill behaga Gud, är det uppenbart vad du nu måste göra, så att den klyfta som existerar mellan kyrkosamfunden och Gud inte resulterar i en klyfta mellan dig och Gud, en klyfta som är oöverkomlig. — 2 Tim. 3:5.