Ett nytt vattenkraftverk på Irland
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Irland
EN DAG år 1968 körde vi längs den förtjusande Glendassandalen i grevskapet Wicklow. När vi nådde randen av den 478 meter djupa Wicklowklyftan, fick vi se någonting häpnadsväckande! Vi lät blicken svepa över det karga, steniga landskapet i riktning mot Lough Nahanagan (lough är ett irländskt ord som betyder sjö) och såg i stället för det välbekanta panoramat området myllra av människor och maskiner! Ja, det var ett stort område man nu jämnade till, och man byggde också en väg. Vad kunde det betyda?
Senare besök avslöjade att detta var början till ett nytt vattenkraftverk. Men hur kunde det hänga ihop? Glendassan var bara en å. Vi fick inte vår nyfikenhet stillad förrän på sommaren år 1970, då en ingenjör vid denna märkliga anläggning tog oss med på en rundtur och berättade om principerna för anläggningen.
Principerna för anläggningen
Lough Nahanagan skall användas som en naturlig reservoar. Enligt kartorna befinner sig dess yta på en höjd av 420 meter över havet. Men bakom sjön reser sig det branta berget Turlough Hill till mer än 685 meter, och på toppen av detta berg håller man på att bygga en konstgjord reservoar. Dessa båda reservoarer skall förbindas genom en tunnel som sprängs ut rakt genom Turlough Hill.
Grundprincipen är den moderna pumpmagasineringen. Vatten pumpas från den nedre till den övre reservoaren, där det magasineras. När man behöver alstra elektrisk kraft, låter man det magasinerade vattnet rusa ned genom tunneln och driva turbinerna, varefter det får fortsätta ut i den nedre reservoaren.
Vi beser anläggningen
Men följ med oss, när vi i minnet gör om vårt studiebesök, så får du se vad det hela rör sig om.
Lough Nahanagans yta har sänkts flera meter. I en bil kör vi förbi en mängd byggnader och konstruktioner runt sjön. Slutligen kommer vi till den svarta gapande mynningen av en tunnel, som borrats rakt in i klippväggen på Turlough Hill, som reser sig framför oss. Bilen svänger in i tunneln, och mörkret skingras av det starka ljuset från strålkastarna. Det finns nästan plats för två bilar i bredd. Detta är inloppstunneln, och den skall klädas med betong. Vi skumpar och plumsar försiktigt nedåt i bergets innandöme. Slutligen vidgar sig tunneln något. Här finns det lampor; vi har kommit nästan så långt man har borrat hittills. Vi betraktar intresserat de massiva klippväggarna och frågar hur långt man kommer för varje sprängning. Det är vanligen mellan två och tre meter. När vi plaskar fram i våra gummistövlar, lägger vi märke till att tunneln smalnar i bakre änden, varefter den svänger och sedan stiger brant. Vad är detta?
Det är tryckschaktet eller trycktunneln, som skall förbinda de båda reservoarerna. Lutningsvinkeln är 28 grader mot horisontalplanet, vilket innebär att tunnelns lutning är något brantare än en meter i höjdled på två meter i sidled, en lutning som förare av motorfordon livligt kan göra sig en föreställning om! Denna lutning skall fortsätta i omkring 490 meter. Trycktunneln skall klädas med stål, och betong skall gjutas in mellan stålet och klippväggen.
Vi stiger in i bilen igen och vänder med lätthet i denna vidare del av tunneln. När vi kommer ut kör vi till ventilationstunnelns ingång. Denna har mycket mindre diameter, så vi måste gå till fots. Den leder mycket brant ned i berget till den så kallade ”grottan”. Där skall den underjordiska generatorutrustningen befinna sig, och när allt är färdigt skall grottan stå i förbindelse med inloppstunneln. Grottan är omkring åttio meter lång, tjugotre meter bred och trettio meter hög. Vilken grotta! Den viktigaste utrustningen kommer att vara fyra reversibla pumpturbiner, som alstrar kraft, när vattnet vrider dem i ena riktningen, och som i andra riktningen verkar som pumpar för vattnet. Grottan kommer också att inrymma två sjuttiotons lyftkranar samt kontrollrummet.
Vi går samma väg tillbaka längs ventilationstunneln, och därefter kör vi uppför den väg som vi första gången lade märke till när den byggdes år 1968. Den ringlar sig fram omkring tre och en halv kilometer till toppen av Turlough Hill. Vilken syn som möter oss där! Bergstoppen har kapats av. Där finns många maskiner, mest jordschaktningsmaskiner, men en av maskinerna är enormt stor. Den krossar stenarna och klippstyckena till småbitar när de matas in i den. På så sätt har ett stort område jämnats ut, och i mitten håller man på att gräva ut en stor ”bassäng”, som skall omges av en fördämning.
Vi klättrar över fördämningen och går tvärs över bassängen. Ja, det är den övre reservoaren som håller på att byggas! Fördämningens höjd över lågvattennivån kommer slutligen att vara omkring tjugo meter. Bottnen, de inre sluttningarna och krönet skall täckas med asfalt och betong och slutligen med ett tätande cementhölje. Vilken syn det kommer att bli! Fördämningens omkrets upptill kommer att bli nära en och en halv kilometer! Vilken fantastisk utsikt man har härifrån över Wicklowbergen runt omkring.
Så börjar vi nedfärden igen. Vårt studiebesök är slut. När vi nu har sett allt detta, börjar vi undra hur mycket det kommer att kosta. Sammanlagt 175 millioner kronor. Vad kommer man att få i utbyte för denna stora penningsumma?
Fördelarna
Den kanske största fördelen med pumpkraftverk är att de kan fylla ett ökat kraftbehov just när det uppstår. När man trycker på en knapp, släpps vatten ut från den övre reservoaren, och inom några minuter kommer generatorerna i gång. Turlough Hill-anläggningens sammanlagda kapacitet kommer att uppgå till 280 millioner watt!
Jämför alternativet: andra typer av kraftstationer drivs kontinuerligt, och toppbelastningar måste förutses långt i förväg. Detta framgår tydligt när det gäller ångdrivna kraftverk, till exempel sådana som använder kol eller olja. (Denna typ går under benämningen värmekraftverk.) Tänk på ett ånglok; det tar tid att elda upp pannan och att sedan ha mer ånga tillgänglig för ökning av hastigheten eller när man skall köra uppför en bergssluttning. Detta är en relativt långsam operation, när man jämför den med att trycka på en knapp för att få extra kraft; och hur mycket mer positiv och säker är inte den senare metoden! Vi ser alltså att Turlough Hill-verket kommer att bli ett skydd mot sammanbrott eller brist på elkraft vid toppbelastningsperioder.
En annan fördel är att man minskar kostnaden för elförsörjningen. Precis som det finns perioder då efterfrågan på kraft når ett maximum finns det perioder då den når ett minimum, av vilka den viktigaste inträffar på natten. Men antag att de flesta kraftverken stängdes av på natten. Tänk så mycket bränsle det skulle behövas för att sätta i gång dem igen varje morgon, särskilt med tanke på att större och större kraftverk, som behöver mer och mer bränsle för att sättas i gång, kommer att byggas för att klara av den ökande efterfrågan under toppbelastning.
Tänk också på slitaget. Vi kan jämföra detta med vad som händer när man kör bil: om man ofta stänger av och sätter i gång motorn, förbrukar man mer bränsle och ökar också slitaget på motorn, men om man håller bilen i gång hela tiden, blir det mera ekonomiskt och är också bättre för motorn. På samma sätt är det mest ekonomiskt att köra värmekraftverken kontinuerligt med ganska jämn hastighet och bara lägga till kraften från ett pumpkraftverk vid belastningstoppar. Men lägg också märke till att detta förfaringssätt gör att man på natten kan använda kraften från den kontinuerliga driften till att pumpa upp vattnet i ett pumpkraftverk från den nedre reservoaren till den övre. Med andra ord: kraftöverskottet på natten till följd av den mest ekonomiska jämna driften överförs till ett jättelikt magasin, varifrån den kan frigöras så gott som ögonblickligen, just när den behövs.
Och med tanke på kostnaderna är inte dessa de enda fördelarna. Priserna på kol och olja, som behövs för värmekraftverk, skjuter i höjden; de har i några fall ökat med omkring 50 procent på ett år. Men detta problem har man inte med ett pumpkraftverk, eftersom det drivs med vatten! Installationskostnaden är visserligen hög, men det är en engångskostnad. Och när vi jämför de 175 millioner kronor som Turlough Hill-anläggningen kostar med de 3,75 milliarder kronor som Irland under de närmaste tio åren planerar att använda till kraftverk av andra typer och till kraftledningar, förefaller inte den förstnämnda kostnaden ha så stor betydelse.
För närvarande får Irland omkring hälften av sin elkraft från vattenkraftverk. Denna del är oberoende av import av kol och olja. I denna tid blir det alltmer riskfyllt att vara beroende av sådan import. Introduktionen av Turlough Hill-anläggningen kommer följaktligen att medföra ökad säkerhet för landets kraftförsörjning.
Många människor får alltså en elförsörjning som är ännu pålitligare, som förblir så ekonomisk som möjligt och är säkrare. Ett stort antal människor har utan tvivel redan fått gagn av sådana pumpkraftverk. Det finns ett i Skottland, ett i Wales, omkring ett dussin i det övriga Europa och ett antal i Förenta staterna. Det har också föreslagits att man skulle bygga ett i närheten av Newry på Nordirland.
Folket här i landet ser fram emot det planerade öppnandet av Turlough Hill-anläggningen år 1973, eftersom detta blir det första kraftverket i sitt slag i detta land.
[Diagram på sidan 17]
(För formaterad text, se publikationen)
TURLOUGH HILL — ANLÄGGNINGEN
Övre reservoar
Trycktunnel
”Grottan”
Lough Nahanagan