Växternas beroende av varandra
I SLUTET av 1800-talet började små koloniträdgårdar dyka upp i städernas utkanter här i Sverige. Något tiotal år tidigare hade systemet med kolonier av familjeträdgårdar uppkommit i Tyskland. Från detta land har vi fortfarande mycket att lära om trädgårdsskötsel, så vi skulle vilja ta dig med på ett besök hos Hans. Han är styrelseledamot i koloniträdgårdsföreningen i en av Tysklands större städer och fungerar även som rådgivare åt enskilda koloniägare.
Kolonisterna har på sista tiden haft en del motgångar. Det tycks vara så att de hade lyssnat till ett föredrag om ”blandkultur”. Fulla av entusiasm gick de ut i trädgården för att grundligt pröva de förslag de hade fått. Men vad blev resultatet? En smula nedslående är det minsta man kan säga.
”Hallå, Hans!” Han blev tvärt avbruten i sina tankar. ”Hej, Werner!” svarade han. ”Hur kommer det sig att du är i farten så här tidigt?”
”Å, du vet väl hur mycket jag tycker om att jobba i kolonin. Men i dag blir du inte av med mig. Jag har flera frågor som du skall få svara på. Du vet ju hur jag misslyckades med min blandkultur. Nu vill jag gärna veta vad det var som var på tok. Jag måste ha glömt att ta med någonting i beräkningen.”
”Ja, Werner, det går inte att förklara så där hux flux. Det finns många faktorer här vi måste tänka på. Vi kan börja med jordens beskaffenhet och sedan ta upp hur olika växter kan påverka varandra.”
Hur mycket betyder jordmånens egenskaper?
”Har du reda på att det inte bara är du själv som arbetar i din trädgård? Larver, daggmaskar, ja, och en hel härskara av mikroorganismer i form av alger, bakterier och svampar hjälper till också. Du skulle ofta få arbeta förgäves, om inte de här små varelserna vore så flitiga. Vilken nytta skulle det vara med att du slet ut dig på att försöka hålla jorden lucker bara för att efter nästa regnskur finna att jordpartiklarna hade klumpat ihop sig igen och marken på nytt blivit hård och ogenomtränglig?”
”Men vilken roll spelar de här mikroorganismerna i fråga om att hålla jorden lucker, och hur har de kommit dit egentligen?”
”Du försöker ju förbättra jorden genom att blanda upp den med förmultnad kompost, inte sant? På så sätt uppstår en rik svampflora i form av ett vittutgrenat nätverk av svamptrådar. De här små kortlivade trådarna håller samman de uppluckrade jordpartiklarna var för sig, så att de inte klumpar ihop sig. Senare övertar bakterier den funktionen, men de är inte de enda av sitt slag som arbetar med att hålla jorden levande.
Det pågår ett ständigt kretslopp av många livsformer i jorden. De håller den lucker, vilket innebär att de små jordpartiklarna bevaras, så att värme och vatten kan tränga ned i marken. Samtidigt sönderdelar dessa mikroorganismer fast materia, så att näringsämnena i jorden frigörs och kan tas upp av växterna.”
”Men vad har allt detta med blandkultur att göra?”
”Din fråga är berättigad, och jag hoppas att jag kan ge dig ett tillfredsställande svar. Du kommer nog ihåg att det påvisades i talet hur mycken forskning som har utförts på det här området. Gång på gång jämfördes växternas samlevnad i naturen med människans ensidiga odling av ett enda växtslag på en och samma areal. Professor Sekera gjorde en intressant upptäckt. Han fann att antalet mikroorganismer av olika slag var mycket lägre i åkern än under det naturliga växtsamhället på dikeskanterna.
Se dig om i en vildvuxen skog — ek, bok, buskar av olika slag och den i södra och mellersta Europa förekommande vintergrönan, som till och med breder ut sig över det täta mosstäcket. Minsta lilla utrymme är utnyttjat, och ändå är det ingen av växterna som hindrar någon annan. Tvärtom! Alla hjälper varandra. Lägg också märke till att varje träd, ja, varje växt, har sin här av mikroorganismer i släptåg. Detta får till följd att jorden aldrig kan komma i den belägenheten att den blir ’trött’ eller improduktiv. Den är alltid lucker och förlorar inte sin karaktär av frisk mylla.
Skogens lövvalv och de nedfallna bladen är också till nytta för marken. De skyddar den mot solens brännande strålar, bevarar den från att torkas ut av vinden och från att bli genomsur av hällande regn. Också på det sättet sörjer skogen för att jorden hålls frisk och lucker.
Man kan faktiskt få fram ett liknande tillstånd i liten skala i trädgården. Vi kan till exempel säga att du har satt bondbönor i en säng. Efter en tid har plantorna kommit upp, men de står bara och ser ensamma och övergivna ut. Orsaken är att de inte tål värme och att de har mycket få grenar. Det uppstår alltså inget skyddande bladverk som kan hindra den stekande solen att torka ut jorden. Efter hand bildas en hård skorpa ovanpå. Genom sprickorna i den dunstar den sista fuktigheten bort. Men koldioxiden, som jorden behöver avge åt bladen, hindras av den hårda skorpan och stannar kvar i marken. De mikroorganismer som är kvar och som inte på grund av brist på fuktighet tagit sin tillflykt till djupare jordlager blir nu förgiftade av koldioxiden. Ja, till och med rötterna är dömda att förkvävas.
Men om du sår spenat mellan raderna, så kommer du att få ett helt annat resultat. Spenaten växer fort och skyddar jorden med sina breda blad. Under detta skyddstak förblir jorden fuktig. Resultatet blir raka motsatsen till det förra exemplet. Och varför, tror du? Jo, tack vare blandkulturen.”
”Det låter förnuftigt. Men du ser ju hur dåligt jag har lyckats med min blandkultur.”
Hur den ena växten påverkar den andra
”Ja, Werner, du har glömt att också växter är levande ting. Liksom människor och djur avsöndrar de ämnesomsättningsprodukter, och dessa kan påverka andra växter i god eller dålig riktning.
Doktor Madaus talar om tre olika slags utsöndringar: genom doften, från roten och från bladen. Doft- och rotutsöndringar består av gaser. Bladen utsöndrar organiska och oorganiska ämnen i synnerhet när de har blivit fuktiga av dagg, regn eller dimma. Dessa ämnen går tillbaka till jorden för att på nytt användas till samma uppgifter som tidigare.
Har du någon gång luktat på en libbsticka? Somliga växter kan inte fördra andra på grund av den lukt de ger ifrån sig. Man kan inte klandra fänkålen för att den inte vill ha malörten till sin nära granne. Det är lätt att förstå, om vi tänker på resultaten av professor D. Kögels experiment. Han fann att malörtens doftutsöndring var så stark att fänkål 70 centimeter längre bort endast växte till 5,7 centimeters höjd. Men på ett avstånd av 130 centimeter nådde fänkålen sin normala höjd av 39 centimeter. Luktutsöndringen hade här en hämmande inverkan på grannplantans tillväxt. Det skulle vara förståndigt av dig att tänka på det här när du sår och sätter i din trädgård.
Man upptäckte andra intressanta saker när det gällde rötternas utsöndring. Man lade märke till att utsöndringen från roten på en planta hade ogynnsamma verkningar på plantor av samma slag som fanns i närheten. Det verkar som om utsöndringar från en växt inte kan fördras av grannen när de båda är av samma art. I blandkulturer däremot rådde motsatta förhållandet.”
”Hör du, Hans, det där påminner mig om ett exempel från djurvärlden. Det var en lantbrukare som släppte ut korna på samma betesmark år efter år. Genom spillningen från kreaturen bildades under tidens lopp en hel del fläckar med särskilt frodigt gräs. Korna vägrade alltid att äta det gräset. En vacker dag kom lantbrukaren på den idén att låta hästen och fåren beta på den här ängen, och tror du inte att de lät sig synnerligen väl smaka av just det gräs som nötkreaturen hade försmått!”
”När jag ser på dina krypbönor, får jag en känsla av att de är precis lika olyckliga som korna som alltid fick beta på samma äng.
Försök med samma sak som din lantbrukare. Skaffa krypbönorna en partner som ’äter upp’ deras ämnesomsättningsprodukter, så kommer dina krypbönor att växa och utvecklas i lugn och ro. Den motpart som de helst skulle välkomna är savojkål. Den tar upp deras utsöndringar och gör dem oskadliga, under det att savojkålens utsöndringar är näringsrika för bönorna. Också när det gäller att ta upp näringsämnen från jorden, kompletterar de båda växterna varandra på ett utmärkt sätt.
Kommer du ihåg det unga äppelträdet som tynade bort kort efter det att du hade planterat det?”
”Ja, just det! Men jag kan än i denna dag inte begripa hur det kunde komma sig. Titta på det där unga körsbärsträdet! Det står på precis samma ställe, men växer så det knakar!”
”Tänk efter en smula, Werner. Du planterade det unga äppelträdet på alldeles samma ställe som det gamla äppelträdet hade stått, det som stormen blåste omkull. I det här fallet var det inte bara utsöndringen från rötterna utan också resterna av bladens utsöndringar som verkade som ett gift på det unga trädet. För det unga körsbärsträdet däremot var detta en välkommen näring.”
”Men hur kunde då det gamla äppelträdet växa så bra?”
”Vad det unga trädet inte kunde göra, det lyckades det gamla med. Det gamla skickade sina fina rottrådar tillräckligt långt ut för att slippa sina egna utsöndringsprodukter. Det fann näring i sådana omgivningar som hyste växter som det kunde förlika sig med, och på det sättet byggde det upp en livsgemenskap som höll det vid god hälsa. Det kunde du förklarligt nog inte lägga märke till.”
”Det är mig dock en gåta hur något sådant kan vara möjligt!”
”Egentligen vet vi mycket litet i hela det här ämnet. Ödmjuka vetenskapsmän medger att människan har en lång väg att vandra innan hon har upptäckt allt i samband med växternas beroende av varandra. Men det man redan har lärt sig är så klarläggande och användbart att det lönar sig att diskutera och tillämpa det.”
Hur påverkas insekterna av samspelet mellan växterna?
”Jag tänkte här på en särskild verkan man kan få fram genom att tillämpa blandkultur. Hur förklarar du den upptäckt man gjort på senare tid att insektsangrepp inte får så svåra följder i blandskog?”
”Har det någonting med blandkultur att göra?”
”I allra högsta grad! Man har funnit att doftutsöndringarna från en växt är ett bra skyddsmedel mot insekter för växten intill. Ett slående exempel — bekräftat av många biologer och trädgårdsexperter — är samspelet mellan kortbladig, tidig morot och purjolök.
Morotens fiende är morotsflugan, medan purjolöken härjas av lökflugan. Om dessa grönsaker får växa och umgås tillsammans, då kommer den starka, främmande lukten från kompanjonväxten att skrämma bort insekterna, så att de inte ens försöker att lägga sina ägg på grannväxten. De ger sig i väg så fort de kan för att slippa lukten.
På liknande sätt förhåller det sig med kålrabbi och rädisor. De samarbetar bra med sallad. Kålrabbi och rädisor angrips svårt av jordloppor, men så snart dessa känner salladslukten tar de till flykten. När växter angrips av sjukdomar, kan man för det mesta motverka det onda genom blandkultur.”
Samliv i fruktodlingar
”Nu när jag gett dig några tips för din köksträdgård, skulle jag vilja berätta litet för dig om ett helt annat slags samliv. Du vet ju hur glad jag är för mina fruktträd. Några päronträd av sorten Williams Christ (Bartlett) var min stolthet. Men trots att de blommade vartenda år blev det aldrig någon frukt på dem. Det berodde inte på att det saknades bin, för draget var gott. En av mina grannar som hade planterat samma sort började gräva upp dem allesammans. Men jag väntade ett tag till för att försöka fundera ut orsaken.
Av en tillfällighet fick jag syn på en pollineringstabell. Pollen eller frömjöl är ju det stoft som blommornas ståndarknappar avger och som behövs för att befruktning skall komma till stånd. Jag gjorde nu en intressant upptäckt. Päron är självsterila, dvs. de kan inte befruktas av pollen från samma sort utan är hänvisade till pollen från andra sorter av samma art. Mina Williams Christ behövde pollen från Gellerts smörpäron. Eftersom varken jag eller grannen hade några träd av den sorten, kunde våra Williams Christ inte bli befruktade.
Jag skaffade alltså en kvist av Gellerts smörpäron och ympade in den i kronan på ett av mina Williams Christ. Nästa år blommade ympkvisten samtidigt med de andra päronblommorna. Bina grep sig verket an med friskt mod; päron är ju en av de fruktsorter som inte kan befruktas på annat sätt än genom insekter. Vilken överraskning! En tid efteråt dignade träden av päron. Jag hade blivit litet klokare genom den erfarenheten.”
”Vi blir då sannerligen aldrig fullärda!”
”Nej, Werner, det är precis samma sak som med universum. Ju längre vi tränger in i dess hemligheter, desto större och ofattbarare blir det för oss. Allting vittnar om den oföränderliga makten hos den store, allvise Skaparen, vars lagar vi måste underkasta oss, eftersom de råder överallt, till och med i samlivet växterna emellan.”
[Bild på sidan 17]
Krypböna
Savojkål
Fänkål
Malört