Byggrush i fågelvärlden
VAD skulle du tycka ifall du måste bygga nytt hus varje år så snart du kommit hem efter en resa på flera hundra mil? Hur skulle du se på saken om du bara kunde använda detta nya hem i sex eller sju månader? Detta är just den situation som fåglar av alla slag befinner sig i varje vår i de norra trakterna på jorden!
Entusiastiskt griper de sig an med att samla olika material, som används till att bygga trivsamma bon som skall härbärgera de små de planerar för. Med näbben som enda formande verktyg ger de sig in på ett häpnadsväckande byggnadsprogram, drivna av sin gudagivna instinkt.
De som inte bygger bon
Det är naturligtvis inte alla fåglar som börjar i bobyggnadsbranschen när våren kommer. Somliga kommer tillbaka till sina gamla bon, gör alla reparationer som är nödvändiga och installerar sig sedan där på nytt. Andra fåglar bekymrar sig inte om att bygga bon. Till dem hör vissa strandpipare, till exempel den amerikanska skrikstrandpiparen. Honorna hos dessa arter nöjer sig med att rätt och slätt lägga sina ägg på marken, där mossa och blad får bilda ett primitivt bo. Försynen har emellertid rustat de här fåglarna till att möta den fara de därigenom utsätter sig för. Ungarna kläcks nämligen täckta med dun och kan genast springa omkring. När de har hackat sig ut ur skalet, låter de alltså dunet torka i det varma solskenet och kilar sedan i väg till någon säker plats.
Sillgrisslan är en annan fågel som inte besvärar sig med att bygga bo. Mamma sillgrissla har den originella vanan att lägga sitt ägg på sluttande klipphyllor. Man skulle ju tro att detta vore det sista ställe i världen där en fågel ville placera sina ägg, eftersom risken alltid finns att de skall rulla ner och krossas i djupet. Men sillgrisslans Skapare har sörjt för den eventualiteten. Sillgrisslans ägg är päronformat och har ett segt skal som inte går sönder så lätt. Nå, hur kan detta vara ett skydd?
Ett experiment som en fågelkännare gjorde medan han observerade sillgrisslan ger svar på den frågan. Han lät ett av deras ägg rulla nedför den sluttande avsatsen. Han berättar att ägget inte rullade rakt fram utan svängde runt som en snurra och stannade utan att det hårda skalet hade tagit skada. Inte ett enda ägg som hade denna avsmalnande form rullade över kanten. Endast en intelligent Skapare kan ha tänkt ut en sådan form på ett ägg som ett medel att hålla det kvar på dessa sluttande avsatser där det läggs!
Nattskärror och saxnäbbar besparar sig också bobyggnadsarbete. Nattskärran lägger helt enkelt sina skyddsfärgade ägg direkt på marken, på en bar fläck, på toppen av en klippa eller rentav på ett platt, grusbestrött tak mitt i stadsbebyggelsen. Vad beträffar den amerikanska saxnäbben hukar den sig bara ner på ett ställe med lös sand och vrider sig runt, runt så att det bildas en liten fördjupning där den lägger äggen. Verkligen en arbetsbesparande metod!
Hem för bobyggande fåglar
De platser som bobyggande fåglar väljer för sina hem varierar lika mycket som fåglarna själva. Också inom samma art kan boplatserna variera betydligt.
Gärdsmygsfamiljen är ett märkligt exempel på detta. Hannen sätter i gång byggnadsverksamheten genom att uppföra ett så kallat hannäste, ett oavslutat bo. Sedan beger han sig till ett annat ställe och bygger ett till. Han är fullkomligt uppslukad av sitt arbete! Han bygger ett ofodrat bo på varje lämplig fläck inom sitt revir. Senare, när hans maka anländer, tar han henne runt på en inspektionstur för att titta på de olika förslagen, så att hon skall få välja ut ett av dem till sitt hem, ett som är i hennes smak. Därpå griper hon sig an med att kasta ut hans kvistar och inreda boet efter sitt eget tycke.
Och var någonstans kan herr och fru Gärdsmyg välja sitt hem? Undersökningar har visat att de använder trädhål som hackspettar huggit ut, fågelholkar, mjärdar, klädnypepåsar, gamla skor, tomma konservburkar, hattar, en kylare på en gammal bil, ja, de har till och med bosatt sig i benet på ett par byxor, i en badkappsficka och i ett par simbyxor! Gärdsmygarna har tydligen inga bostadsproblem!
Det är intressant att lägga märke till att de hannästen som fru Gärdsmyg försmår inte rivs ner. En auktoritet framkastar den tanken att dessa nästen tjänar till att avskräcka andra bostadssökande från att ge sig in på gärdsmygarnas revir. Varför det? Därför att gärdsmygarna föder upp en stor familj som ställer väldiga krav på kosten. Därför måste det omedelbara grannskapet kring gärdsmygarnas barnkammare med dess livsmedelsförråd hållas fritt från varje medtävlan från andra familjer med hungriga munnar.
Titta nu på en annan släkting i den här familjen, kusin kaktusgärdsmygen, som bor i öknen. Denne krabats instinkt driver honom till att förlägga sitt bo till ett ställe som inte inbjuder till trafik, ja, till den taggigaste delen av den ogästvänliga chollakaktusen. Där sitter hans klotrunda bo väl skyddat av taggar som liknar dragna svärd och som hakar sig fast vid vem det vara må som är oförsiktig nog att snudda vid dem. Ännu en kusin, klippgärdsmygen, förlägger sitt bo till klippskrevor och använder då ofta små stenar som får bilda en gångbana fram till entrén. Ytterligare en släkting, kortnäbbade sävgärdsmygen, finns i både Nord- och Sydamerika och bygger sitt väl kamouflerade hem djupt inne i sumpmarkernas vegetation.
Rödhakesångaren, den på många håll ständigt populära vårfavoriten, knåpar ihop sitt bo på de mest omväxlande ställen. Han använder grenar eller springor i träd, buskar, klängväxter, rosenspaljéer, stängselstolpar, stenmurar, skrymslen på byggnader, broar, båtar och åkdon såväl som holkar (med stort ingångshål) som någon snäll människa har satt upp. Iakttagelser visar att höjden på alla dessa boplatser varierar alltifrån marken och tjugo meter uppåt.
Den kanske egendomligaste boplatsen av alla har strömstaren, en liten tätting som älskar vatten och är utbredd både i Europa, Nordamerika och Asien. Han bygger ofta sitt bo i stänket från ett vattenfall eller ibland till och med bakom fallet, så att det är omöjligt att komma dit annat än rakt genom den forsande vattenmassan! Eller också bygger han boet bland trädrötter eller i en klippskreva i närheten av det skummande fallet. I sanning det rätta stället för en fågel som älskar undervattenspromenader!
Byggnadsmaterial och boformer
Fågelbon är betagande. Det finns någonting hos dem som tycks inbjuda en, ja, uppmana en, att komma och titta litet närmare på dem. Många som finner ett övergivet bo kan inte låta bli att förundra sig över dess arkitektur. Fastän ett fågelbo är byggt av enkla material och jord eller lera kan vara det sammanhållande ämnet, är det inte alls något fuskverk. Det håller för det mesta för regn och kraftiga vindar och förblir stadigt förankrat vid angöringsplatsen. Där har det sin dyrbara ägglast i tryggt förvar i alla slags väder. Tänk att en liten varelse har åstadkommit allt detta tack vare sin instinkt och med näbben som enda byggnadsredskap!
Vad kan det vara för slags material som dessa bevingade varelser använder till att konstruera sina fantastiska barnkammare? Några saker är kvistar, gräs, löv, bark, fjädrar, hår från människor och djur och som bindemedel lera, ibland förstärkt med fågelsaliv. För äggens skull är boets insida vanligen fodrad med mjukt material såsom mossa, spindelväv, växtdun, garn och till och med linneskav från klädtorkar!
Färsk mossa är det huvudsakliga materialet i strömstarens bo, men det består också av gräs, blad och kvistar. Den här fågeln är väldigt noga med att mossan är i bästa skick. Den måste hålla sig grön, så att den kamouflerar boet. Detta är mer eller mindre klotrunt till formen och mäter 15 à 20 centimeter i diameter. Strömstaren lär ibland stänka vatten från de våta vingarna för att mossan skall hålla sig frisk och grön, om fukten inte är tillräcklig där boet är beläget.
Ugnfåglarna bygger ett mycket intressant bo. Det är boets utseende som har gett fågeln dess namn. Ett tak av barkstrimlor, blad, gräs och annat material byggs ovanpå som en valvbåge. Ingångshålet sitter på sidan och kommer hela anläggningen att likna något av en gammaldags rund bakugn.
Baltimorefågeln bygger också ett märkligt bo. Långt ute på en svajande gren högt uppe i ett träd syr honan med näbben som enda nål en päronformad pung av växtfibrer, hår, mossa, stumpar av mjuka snören, garn m. m. Detta bo är så hållbart att rester av det ofta sitter kvar på grenspetsarna tre eller fyra år sedan det blivit övergivet. I sanning ett fågelhantverk av högsta kvalitet!
Skorstenstornsvalorna bygger i ihåliga träd eller skorstenar tefatsliknande bon som liknar halvcirkelformiga vägghyllor. De tillverkar dem av småkvistar som de klibbar samman med sin limartade saliv, som blir hård när den kommer i beröring med luften.
På tal om bindemedel använder rödhakarna till sina bon vanlig lera som cement. Man har iakttagit att om sådan inte är tillgänglig, har de ändå klarat av det genom att fylla näbben med torr jord som de sedan doppat ned i ett fågelbad. Det kan också hända att de väter fjädrarna och sedan skakar av dropparna på någon bar fläck där det finns jord.
Ja, det är verkligen en ljuvlig tid när byggrushen börjar för fåglarna. Det är en stimulans för själen om man tar sig tid att närmare betrakta den livliga verksamheten. Genom att hålla ögonen öppna för hur och var ”fåglarna bygga ... sina nästen” har man ytterligare ett motiv till att lovprisa och tacka den kärleksfulle Skaparen, Jehova Gud. Det är ju han som försett oss med dessa bevingade glädjeämnen. — Ps. 104:1, 16, 17.