Ett besök i jordens innandöme

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Libanon

INGEN jordisk skulptör skulle kunna framskapa den skönhet som breder ut sig inför våra ögon i jordens innandöme. Detta underland gör oss andlösa av beundran; ett mirakel av fantastiska formationer — färggranna stalaktiter och stalagmiter, utsökta grottkammare och kristallklara vattensamlingar.

Underjordiska grottor finns i många delar av världen. I Libanon har vi ett verkligt storslaget exempel på deras skönhet — de praktfulla Jeitagrottorna. De är belägna i Libanonbergen inte långt från det blå Medelhavet.

På vägen

Vi beslöt oss nyligen för att göra ett besök i dessa grottor. Vi lämnade Beirut och hade bara kört i trettio minuter längs Medelhavet, när vi kom till Hundfloden eller Nahr El Kalb, som araberna kallar den. Denna flod har sin källa i Jeitagrottorna.

Denna plats utgjorde en korsväg i den forntida världen. Här marscherade faraoner mot hettiterna. Syriska kungar färdades denna väg för att erövra städerna Sidon och Tyrus. Och de romerska legionerna under general Vespasianus passerade denna plats när de var på väg för att kväsa upproret i Jerusalem. De var allesammans ovetande om det förunderliga rike som fanns i jordens innandöme inte långt därifrån!

Upptäckt och utforskning

Jeitagrottorna upptäcktes för bara något mer än hundra år sedan. En amerikan vid namn Thomson sökte skydd i en berggrotta när han var ute på en jakttur. Han hörde vatten som porlade och gick nyfiket men försiktigt i ljudets riktning. Till sin häpnad kom han till stranden av en underjordisk sjö. Han undrade hur långt den kunde sträcka sig och fyrade av sin bössa in i mörkret. Svaret blev ett skallande eko som genljöd genom ett virrvarr av grottor. På detta sätt upptäcktes Jeita år 1836.

Trettiosju år senare, år 1873, gjorde två ingenjörer vid namn Maxwell och Bliss vid Beiruts vattenbyggnadsbolag ytterligare utforskningar, och de upptäckte då Hundflodens källa. De var de första som fick skåda de färggranna formationerna av stalagmiter och stalaktiter. Ytterligare expeditioner, som företogs av andra, uppenbarade ännu fler under. Slutligen nådde man de avlägsnaste delarna av grottorna — över sex kilometer från mynningen!

På en plats, där endast de djärvaste grottforskare kunde våga sig in, var grottan omkring 60 meter hög i tak! Denna grant smyckade grotta öppnades för allmänheten år 1955. År 1958 upptäckte man en övre kammare, som låg omkring 50 meter ovanför floden. Också den innehåller tusentals formationer. Den öppnades officiellt för allmänheten i augusti 1967.

Studiebesöket börjar

Vi kommer in i grottorna och lägger märke till att luften är mycket svalare än utanför. Här i Jeita håller sig grottorna vid en temperatur på 15 grader Celsius året runt. När vi kommer till en vattensamling får vi stiga ned i en flatbottnad båt av gondoltyp. Med ivrig förväntan fortsätter vi vår färd i jordens innandöme.

Vår gondoljär står i fören med en lång styrstake som han skickligt brukar till att lotsa båten fram över de mörka vattnen. Kanalen är bred men smalnar hastigt. De första utforskarna av grottorna gav den väldiga klippan till höger namnet ”Korken”, eftersom den satte stopp för deras försök att ytterligare utforska grottorna. När vi passerar denna klippa får vi se en första skymt av de färgrika stalaktiterna.

Dessa utsökta underverk hänger från taket som jättelika istappar, baldakiner, ljuskronor och draperier. Och vilken prunkande färgkaskad utgör de inte med sina brungula, röda och vita nyanser! På alla sidor ser man också stalagmiter i alla de storlekar, former och färger skjuta upp från grottans golv. En del ser ut som stora pelare och träd; en liknar det lutande tornet i Pisa. Andra påminner om damejeanner, maneter och till och med mänskliga och djurlika gestalter. Ibland reser sig stalagmiterna så högt att de når de nedhängande stalaktiterna och bildar en sammanhängande pelare.

Hänförande formationer

Förvånansvärt nog använde den store skulptören mycket enkla redskap till att mejsla ut dessa konstnärliga mästerverk. Kalksten och vatten är grundbeståndsdelarna. Ordet stalaktit betyder i själva verket ”sipprande droppar”.

Vatten sipprar ner i grottorna från marken ovanför och för med sig kalciumkarbonat som lösts ut ur kalkstenen. Vattnet hänger från taket i droppar, som mycket långsamt avdunstar. Det kalciumkarbonat som blir kvar kristalliserar och bildar en liten ring i taket. Droppstenen växer allteftersom dropparna långsamt avdunstar och lämnar efter sig sina avlagringar.

Ibland avdunstar inte vattnet fullständigt utan faller ned och avsätter begynnelsen till en upp och nedvänd stalaktit, som kallas en stalagmit. Dessa formationer växer mycket långsamt. Vi betraktar med hänförelse en ofantlig pelare. Vilket underverk! Den måste vara femton meter hög!

Jeita är inte alls den största grottan i världen. Mammutgrottan i Kentucky har mer än 240 kilometer tunnlar som utforskats! Jeita låter oss emellertid bekvämt betrakta dess under medan vi ljudlöst glider fram över den kristallklara vattenspegeln.

De övre gallerierna

Efter vår tjugofem minuter långa färd på denna lugna, underjordiska sjö har vi ännu fyrtio minuter framför oss i de häpnadsväckande övre gallerierna. Dessa under står inte de föregående efter i storslagenhet.

Också här växer stalaktiterna och stalagmiterna i alla de former — somliga sprakar i röda och gröna nyanser likt dyrbara ädelstenar. Andra liknar en skog av tallar. De vackraste av alla stalaktitformationerna är de sällsynta vita stalaktiterna, som kallas kalcit och utgörs av rent kalciumkarbonat.

Men de flesta formationer är draperade i olika färgskiftningar. Kolsyran löser ut mineralämnen ur jorden, och dessa ger formationerna deras färger. Järn gör dessa bildningar gula, orangebruna och röda. Mangan gör dem svarta, medan koppar ger dem en grönaktig eller blå färgton. Det är orsaken till att vårt underjordiska rike är så förtjusande vackert.

Lugnet och tystnaden här nere får oss att viska. Det enda som bryter tystnaden är ljudet av droppande vatten från stalaktiten som matar sin syster stalagmiten. De övre pelarhallarna ger oss intrycket av en stor konsertsal, och de används faktiskt också för det ändamålet! Hur storslaget måste det inte vara att lyssna till musik i en sådan inspirerande omgivning!

Den store skulptören har huggit ut ett underjordiskt rike som sannerligen är en fröjd för ögat. Inte att undra på att vi som besökt Jeita drivs att ge uttryck åt tacksägelse gentemot Skaparen.