Jordens vatten — kan de avhjälpa livsmedelsbristen?
JORDENS befolkningsexplosion innebär tiotals millioner nya munnar att mätta för varje år. Men redan nu svälter många människor, och andra hungrar. Var skall man få mat åt dem alla?
Många människor tror att vattnen på jorden är en livsmedelskälla som kommer att räcka till. En skribent försäkrade: ”Ingen på jorden behöver gå hungrig, när det finns ett ymnigt, praktiskt taget outnyttjat och kanske till och med obegränsat förråd av födoämnen i havet.” Men är detta sant? Innehåller haven ett tillräckligt livsmedelsförråd?
Havets möjligheter att ge oss föda
Den mängd födoämnen som hämtas från vattnen på jorden har ökat kraftigt. Den årliga skörden har ökat från mindre än 19 millioner ton år 1950 till över 60 millioner ton. Detta kan tyckas vara en hel del. Det beräknas emellertid att detta bara uppgår till litet mer än 3 procent av den sammanlagda mängden människoföda som produceras. Kan havet ge mycket mer än så?
Somliga människor, som lagt märke till den oerhörda yta som havet täcker — nära tre fjärdedelar av jordytan — har tagit för givet att det förhåller sig så. Men det finns något som man inte har tänkt på. Och det är att största delen av havet faktiskt inte producerar någon föda, i likhet med största delen av landytan.
Den nyutgivna boken Environment — Resources, Pollution & Society (Miljön — Resurser, förorening och samhälle), som redigerats av W. W. Murdoch, framhåller: ”Det öppna havet — uppskattningsvis 90 procent av oceanerna — anses vara en biologisk öken, som nästan inte bidrar med någonting till det nuvarande fisket i världen och som ger föga hopp om förbättring i framtiden.” Huvuddelen av havets djur lever och fångas i de relativt grunda kustvattnen. I själva verket är fisken koncentrerad till vissa områden nära kusten. Varför det?
Områden som myllrar av fisk har den rätta kombinationen av vind, strömmar och sluttning hos kontinentalhyllan, så att vatten innehållande näringsämnen från döda havsorganismer kan komma upp till ytan. När de uppvällande näringsämnena når havsytan, där solljuset tränger igenom vattnet, uppkommer en snabb förökning av små växter och djur som svävar omkring i vattnet och tjänar till föda åt fisken. Det tidigare nämnda verket framhåller: ”Områdena med uppvällande näringsämnen utgör bara omkring 0,1 procent av havet, men frambringar hälften av världens fisktillgång.”
Vad innebär denna koncentration av fisk till mindre områden i havet och knappheten på fisk på andra ställen? Det är som fiskebiologen William Ricker påpekade: Havet är ingen ”obegränsad reservoar av födoämnen”. Och undervattensforskaren Jacques-Yves Cousteau varskodde, när han återvände från en utforskning av undervattensvärlden, att livet i oceanerna hade minskat med 40 procent sedan 1950, på grund av utfiskning och förorening.
Människan kan tydligen inte lita till konventionella fiskemetoder för att i någon större utsträckning öka sin tillgång på livsmedel. Med tanke på sådana rapporter som den Cousteau avgav finns det i själva verket risk för att havet i framtiden kommer att innehålla mindre föda än det gör för närvarande.
En annan metod
Men ändå finns det fortfarande de som tror att vattnen på jorden kan avhjälpa livsmedelsbristen. De framhåller att fiskeflottorna strövar omkring och letar efter fångster, precis som det en gång var vanligt på land att människan jagade djur. Men man kunde producera mer livsmedel, när man lade eftertryck vid att föda upp landdjur i stället för att jaga dem. Det anses att en liknande ändrad inriktning skulle kunna öka havets produktivitet. Metoden att föda upp eller odla vattendjur i fångenskap kallas akvakultur (vattenodling) eller marikultur (havsodling).
Akvakulturen har nyligen vunnit genklang hos allmänheten. Men vilka framtidsutsikter finns det? Kan varelser som lever i vattnet födas upp för att tjäna till föda åt människan, precis som nötboskap, svin och andra landdjur? Vad har uträttats på detta område? Kan akvakulturen avhjälpa livsmedelsbristen i världen?
En gammal men ändå produktiv metod
Akvakulturen är i själva verket mycket gammal. Så långt tillbaka i tiden som år 475 f.v.t. skrev en viss Fan Li i Kina en redogörelse för hur man odlar fisk. Andra folk, däribland de forntida grekerna och romarna, kände också till denna konst.
I Kina har akvakulturen utvecklats i sådan utsträckning att den blivit en betydelsefull livsmedelskälla. Omkring 1,5 millioner ton karp och karpliknande fiskar produceras där varje år. Detta utgör huvuddelen av akvakulturens årliga världsproduktion på över 2 millioner ton.
På landsbygden i Kina finns det gott om sötvattensdammar, där man odlar karp. Karpen har förädlats så att man får snabbväxande, köttig fisk med ett minimum av fjäll. Och kineserna är noga med att de inte skall förvandlas till den vilda typen. Att detta snabbt kan inträffa framgår av vad som hände när karpen år 1877 introducerades i Amerika och tilläts gå ut i floder och sjöar. Den återgick till den beniga, fjälliga, vilda varieteten, som man ofta finner i sportfiskevattnen.
Akvakulturen används också i stor skala i Indonesien, på Filippinerna och på Taiwan och i ganska stor utsträckning i norra Italien. Nära kusten i dessa länder upptas hundratusentals tunnland av dammar med bräckvatten. Bland andra fisksorter odlar man här multefiskar. Eftersom dessa fiskars uppfödning i fångenskap fortfarande befinner sig på experimentstadiet, måste man fortfarande samla in ynglen längs stränderna och överföra dem till dammarna för att mogna.
Produktiviteten hos dessa dammar gör denna ansträngning mödan värd. På Filippinerna får man varje år omkring 19.000 ton av ett visst slags fisk, vilket motsvarar 280 kilo per tunnland. I Indonesien, där man leder in kloakvatten i dammarna, överstiger ibland den årliga produktionen 2.200 kilo per tunnland. Denna fisk måste emellertid kokas ordentligt innan man äter den.
Havskatt, forell och lax
I Förenta staterna har man gjort betydande framsteg när det gällt att odla fisk till föda åt människan. Under det senaste decenniet har antalet havskattodlare ökat från bara några stycken, som lärde sig denna konst genom försök och misstag, så att denna sysselsättning nu blivit en blomstrande näringsgren. År 1970 fanns det 48.000 tunnland dammar, huvudsakligen i Mississippideltat. Dessa dammar producerade omkring 35 millioner kilo havskatt! Detta motsvarar en skörd på mer än 730 kilo per tunnland, långt mer än de 170 till 280 kilo biffkött per tunnland som kan produceras på goda betesmarker.
Forell och lax har också betydelse för akvakulturen, särskilt regnbågsforell. I Snake Rivers floddal i Idaho möjliggör en stor underjordisk sjö ett snabbt vattenflöde av den rätta temperaturen (15 grader C) genom fiskdammarna, vilket är idealiskt för forelluppfödning. Och genom att utfodra regnbågsforellerna med en speciell föda kan man få fantastiska årsskördar på 220.000 kilo fisk per tunnland! Liknande skördar per tunnland har uppnåtts i Indonesien genom att man stängt in karpar i bambuburar i en snabbflytande vattenström, som är rik på avloppsvatten.
Laxodling kräver ett slags ”ranchteknik” snarare än ”farmteknik”. Laxen kläcks i floderna, vandrar till havet för att mogna och återvänder flera år senare instinktivt till sin födelseplats för att leka. Genom förädling och speciell utfodring har man fått snabbväxande, kraftiga laxar. I stället för att tillbringa de sedvanliga fyra åren i havet återvänder några av den nya rasen till sin födelseplats efter bara ett år. Det förutspås att man på detta sätt skall kunna frambringa stora laxstim, som kan fångas när de kommer tillbaka hem efter ett års betande ute till havs.
Skaldjursodling
Största delen av skaldjuren, mellan 4 och 5 millioner ton om året, tas från havet med hjälp av konventionella fiskemetoder. Men odling av ostron, räkor och andra skaldjur har också blivit vanlig, och japanerna har tagit ledningen i detta. Det var exempelvis de som började använda hängande kulturer vid ostronodling, en metod som nu håller på att sprida sig till den övriga världen.
Sedan de små ostronlarverna kläckts, simmar de omkring en kort tid och letar efter ett lämpligt, hårt föremål, där de kan slå sig ned för att utvecklas till ett fullvuxet ostron. I Japan utvecklade man metoden att från bambuflottar sänka ned trådar i vattnet till nära femton meters djup. På dessa trådar fäste man med jämna mellanrum musselskal. Ostronlarverna, som fäster sig vid musselskalen i tusentals millioner exemplar, gallras efter några veckor, så att de blir lagom många. Allteftersom ostronen växer till, fäster man flottörer vid flottarna, så att de inte sjunker på grund av den ökande tyngden.
Denna ”hängmetod” har flera fördelar. Den skyddar ostronen från rovdjur och från att bli övertäckta med slam på havsbottnen. Den medför också att ostronen kan leva på uppslammade födoämnen, som finns i hela den vattenpelare som trådarna hänger ned i. Med hjälp av denna metod får man i Hiroshimaviken i Japan en årlig skörd av upp till 30.000 kilo ostronkött per tunnland!
Skaldjur som förflyttar sig i vattnet, till exempel räkor, är svårare att odla. I århundraden har man fångat räkyngel i kustvattnen i Fjärran Östern och fört dem till dammar med bräckvatten för att de skall växa till marknadsstorlek. Men i Japan utövar man framgångsrikt verklig räkmarikultur i kommersiell skala. Där har man uppsikt över räkorna från ägg till fullvuxen individ.
Honor med ägg fångas och förvaras i noggrant kontrollerade tankar med havsvatten, där de lämnar sina ägg. Innan ynglen blir fullvuxna genomgår de flera larvstadier, under vilka de hålls i uppvärmda vattentankar inomhus. Därefter flyttas de ut till dammar med anordningar för luftning och cirkulation för att växa till ytterligare före marknadsföringen. Det finns nu flera räkfarmar i Japan, men de flesta av dessa fångar räkorna som yngel, eftersom de inte har den tekniska utrustning som krävs för att föda upp dem från äggen.
Äkta marikultur på barnastadiet
Vi ser alltså att akvakulturens livsmedelsproduktion i huvudsak kommer från dammar med sötvatten och bräckvatten. Verklig havsodling — äkta marikultur — har inte frambringat mycket. De flesta försök till havsodling har varit experimentella, eller också befinner de sig bara på begynnelsestadiet. De obundna japanerna, som är beroende av havet för 60 procent av sin proteintillförsel, är speciellt verksamma inom detta forskningsområde.
Att omgärda delar av havet för att stänga in fisk är inget litet projekt. Men i innanhavet vid Seto i Japan har man gjort detta — havsfarmar fungerar faktiskt där. På en farm har man med trådnät omgärdat en yta av 150 tunnland vid högvatten och tolv tunnland vid lågvatten. Vissa taggmakrillar, som växer till marknadsstorlek på omkring åtta eller nio månader, uppföds i stort antal i dessa omgärdade farmar.
Att omgärda en del av havet är en verklig prestation. Man har tänkt sig att kunna skärma av områden genom att på havsbottnen lägga en plastslang med små hål i, som är ansluten till en luftpump. De stigande luftbubblorna skulle tjäna som en ridå, som håller icke önskvärda havsdjur utanför och de djur man vill föda upp innanför.
Man har också framhållit att det i Stilla havet finns korallöar, där ringformiga korallrev omger grunda laguner. Japanska vetenskapsmän har föreslagit uppfödning av tonfisk — som kan nå en vikt på flera hundra kilo — i sådana avskärmade laguner.
Ett annat forskningsområde har varit gödning av vattnet för att ge fisken näring. Vid ett försök sänkte man ned ett 9 centimeters plaströr till omkring en och en halv kilometers djup utanför S:t Croix på Jungfruöarna. Det kalla, näringsrika vattnet, som pumpades upp i dammar på stranden, myllrade snart av små växtorganismer, som är idealiska för uppfödning av fisk. En forskare föreslog att man kunde låta en bottenskrapa gå fram över havsbottnen och föra upp näringsämnen från djupet till ytvattnen. Då skulle man kunna fånga den fisk som skulle trivas i detta område till följd av det framkallade uppvällandet av näringsämnen.
I Skottland har man gjort lyckade försök med marikultur genom att använda varmvattensutsläppen från en atomkraftsanläggning. Genom att höja vattentemperaturen i en avskärmad del av havet ökade man både ämnesomsättningen och aptiten hos fisken — i detta fall sjötunga och spätta — så att de växte mycket snabbare. Tidskriften Sea Frontiers kommenterade emellertid detta framgångsrika experiment på följande sätt:
”’Havsodling’ är ett uttryck som ofta används, precis som om detta vore en enkel utvidgning av jordbruk. I själva verket är problemen för närvarande större än resultaten, och kommersiell uppfödning av en enda art innebär en oerhörd prestation.” Man blir alltså påmind om att marikulturen fortfarande befinner sig på barnastadiet.
En hjälp att klara livsmedelsbristen?
Behovet av livsmedel är emellertid överhängande, eftersom redan en stor del av mänskligheten svälter. Kan havsodlingen utbyggas så att den fyller detta behov?
Bevisen tyder på motsatsen. Tidskriften Bio-Science framhöll: ”Det är nödvändigt att här framhålla att det omedelbara utbytet från marikulturen förmodligen kommer att bidra mycket litet till att lindra hungern för de undernärda folken i världen. Det är osannolikt att de hungrande folkens kaloribehov någonsin skall kunna fyllas av föda från havet. I bästa fall kommer den i ringa grad att bidra till att lindra den omedelbara proteinbristen.”
De bästa förutsättningarna för vattenodling tycks finnas inne i landet, där den för närvarande är mest produktiv. Så förhåller det sig särskilt med tanke på risken att föroreningen kan fördärva havet såsom en livsmedelskälla man tryggt kan lita på.
Utan tvivel kommer i framtiden mycket mer att göras för att vidareutveckla akvakulturen, och många människor kommer att få gagn av detta. Men man kan inte lita till den för att råda bot på mänsklighetens kritiska livsmedelssituation.