Bolekaja — en lastbilsbuss i Västafrika
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nigeria
DET finns många olika transportmedel i Nigeria. Att färdas till fots är dock i många delar av landet det säkraste sättet — och ibland också det snabbaste och det bekvämaste. Som nummer två kommer bolekaja — jorubafolkets benämning på ett mycket populärt transportmedel, som i Västafrika annars är känt under namnet Mammy Wagon.
Bolekajan är en mindre lastbil som har byggts om för transport av passagerare. I Nigerias huvudstad, Lagos, som jag har bott i eller i närheten av i tjugofem år, är det många människor som fortfarande helst åker med en sådan lastbilsbuss, trots att det finns många riktiga bussar och taxibilar. Varför det? undrar ni nog.
Varför den är så populär
För att ta bussen måste man gå till busshållplatsen, vilket i många fall betyder att man får gå en bra bit. Men det behöver man inte göra om man åker bolekaja. Den stannar var som helst på vägen där det finns en passagerare att hämta upp.
Bolekajan kör inte heller någon viss bestämd rutt. Den kan ta genvägar, vilket kan vara en stor fördel i rusningstid. Arbetarna tycker ofta att detta är ett snabbare transportmedel till och från fabriken än de ordinarie bussarna, som också är färre till antalet. För dem som vill komma fram i tid är svaret ofta: Ta bolekajan.
Ytterligare en fördel med detta transportmedel är att passagerarna mot en viss avgift kan få medföra ganska tunga paket och varupackar. Detta är inte tillåtet på bussarna. Bolekajabussarna kör mellan städernas salutorg, och därför tycker de afrikanska kvinnorna att det är så bra att frakta varor med dem till och från torgen. Just därför att bolekajan så ofta används på detta sätt har den också kallats Mammy Wagon, som betyder ungefär torgfruarnas bil.
Hur en bolekaja fungerar
Trots att bolekajan helt saknar komfort och lyx har den hållit sig kvar som det populäraste transportmedlet, till och med i en storstad som Lagos.
Sätena är tillverkade av enkla plankor, som bänkar. Det löper en bänkrad på varje sida och en i mitten, så att passagerarna sitter vända mot passagerarraderna utefter sidorna. Under bänkarna är utrymme för varor.
Taket är gjort av plywood överdragen med en presenning. Övre delen av sidorna är i allmänhet öppen, så att vinden får blåsa fritt. Längst bak är en grind eller dörr. På senare år har man konstruerat en förbättrad version av bolekajan. Den kallas mauler.
Varje bolekaja har en förare och en konduktör eller lärling som har till uppgift att bevaka bakdörren. Konduktören har en ledning till en klocka framme i bilen, så att han kan meddela föraren när denne skall stanna och sedan köra vidare. Han har också en tung träklots, som han kilar in under ett hjul när bilen stannar för att ta upp passagerare. Den är till för att bilen inte skall rulla baklänges, eftersom man ibland inte kan lita på bromsarna.
Konduktören sitter längst bak eller står på fotsteget, beroende på hur fullsatt bolekajan är. Han har mycket att göra. Förutom att han är förarens bakåtriktade ögon och öron har han uppsikt över passagerarna och tar upp avgifter. Det sistnämnda är ingen lätt uppgift, eftersom han ibland måste slåss för att få betalt av motspänstiga resenärer. Och detta är det som har gett bilen benämningen bolekaja, som helt enkelt betyder: ”Kom ner och låt oss slåss.”
Ordet bolekaja står naturligtvis inte på lastbilen. Det är ett öknamn som den har fått av dem som har lärt känna den. Och faktum är att alla som bor i städerna längs Afrikas västkust känner mycket väl till detta transportmedel. Lastbilsbussarna har ofta sentenser eller ordstäv skrivna på sidorna, såsom ”Människan spår, Gud rår”, ”Ingen telefon till himmelen”, ”Guds fruktan”, ”Utan pengar ingen vän”, ”Ju enklare, ju simplare” och liknande.
Lagen medger att en bolekaja tar trettionio resande, inklusive förare och konduktör. Men så länge det finns passagerare att hämta pressar konduktören in dem tills man knappt kan andas. Upp till fyrtiofem, ja femtio personer packas ihop i bilen. Hastighetsgränsen inom staden är 60 kilometer i timmen, men det är inte ovanligt att en bolekaja kör både 80 och 100 kilometer i timmen.
Skötseln av bilarna är ofta undermålig. De har inte bara dåliga bromsar. Ibland har de inte tillräckligt med bensin för den tur de skall köra. Om bromsarna strejkar eller bensinen tar slut någonstans på vägen, får passagerarna vänta medan man på ort och ställe försöker avhjälpa felet. Man får då inte tillbaka någonting på biljettpriset, om man vill stiga av och försöka åka vidare på något annat sätt — och detta bidrar också till de ständiga slagsmålen.
Lång personlig erfarenhet
Under de senaste tjugofem åren har jag många gånger åkt bolekaja. År 1956 fick jag flytta från Lagos Island till en förort som ligger ungefär sex kilometer från mitt kontor. Det enda transportmedlet mellan denna lilla by och Lagos var bolekajan. Den första bilen gick ungefär fem på morgonen. Ljudet av bilen och konduktörens högljudda röst väckte folk som bodde utefter vägen.
Vid sextiden brukade jag vara klar att gå till ändhållplatsen. Det var ett par minuters promenad. Jag gick dit därför att det var lättare att bestämma en korrekt avgift för resan från den ena ändhållplatsen och till den andra inne i Lagos. De som steg på utefter vägen var beroende av vad konduktören bedömde vara det rätta priset, och oenighet ledde ofta till slagsmål. Särskilt en tur med bolekajan kommer jag väl ihåg.
En resa till kontoret
Det var en måndag morgon. Jag vaknade mycket sent och skyndade mig i väg till ändhållplatsen. Där stod bara en bolekaja inne. Motorn brummade, föraren satt på sin plats, och fordonet var som vanligt fullpackat med folk. Jag skulle inte ha försökt kliva på, om det inte hade varit så att konduktören, som satt långt bak i bilen, fortfarande ropade på fler passagerare.
Jag höll min portfölj i ena handen och tog tag i trägrinden med den andra samtidigt som jag satte en fot på fotsteget för att kika in i bilen efter en ledig plats. Just då började fordonet röra sig. När jag hade hunnit konstatera att det inte fanns någon ledig plats inne i bilen, var den redan uppe i en hastighet av 80—90 kilometer i timmen, på en mycket gropig väg!
Slipsen fladdrade i vinden och min rock blåste upp. Men konduktören tog ingen notis om min situation. Han krävde att jag skulle betala, trots att han ju borde kunnat se att om jag hade släppt taget om grinden skulle jag ha fallit och slagit ihjäl mig. Jag aktade mig emellertid för att säga något som kunde leda till handgripligheter. Jag bara bad en bön att jag inte skulle falla av. Efter några kilometer stannade bilen för att släppa av passagerare, och jag fick en chans att sätta mig inne i bilen och betala min biljett.
En man, som just stigit på och satt mitt emot mig, uppmanades också att betala. Han vägrade dock bestämt att göra det innan han kommit fram dit han skulle. Jag vet inte varför han vägrade, men kanske hade han nyligen åkt med en bolekaja som gick sönder under vägen och så hade han, som det ju brukas, aldrig fått igen sin avgift.
I varje fall insisterade konduktören nu på att han skulle betala omgående. Sedan de växlat diverse okvädingsord, började de rycka och slita i varandra, och medpassagerarna tog ställning för och emot. Strax därpå stannade fordonet, och föraren kom till bilens bakända. Även han krävde att mannen skulle betala, om han inte ville bli avkastad. Föraren och konduktören försökte dra honom ur bilen, och så gick det som det brukar gå. Man började slåss. Vi måste allesammans vänta medan förbipasserande hjälpte till med att slita tvisten. Till slut blev så avgiften betald, och vi fick åka vidare. Men jag kom en timme för sent till kontoret den dagen.
För någon tid sedan utfärdades förbud för bolekaja- och maulerbilarna att köra in till själva Lagos på grund av trafikstockningar på bron och den tidiga morgonrusningen. Men man trotsade öppet denna lag, och förbudet upprätthölls aldrig på allvar.
Jag är övertygad om att om ni besöker länderna i Västafrika, och särskilt Nigeria, kommer ni fortfarande att möta bolekaja- och maulerbilar i trafiken. Så länge det finns fattiga i landet och andra transportmedel är otillräckliga, kommer den västafrikanska Mammy Wagon utan tvivel att fortsätta sin populära framfart.