En religion som leder till frid och hög moral
EN UNDERSÖKNING av bevisen uppenbarar följande: I stället för att leda människorna på fridens och moralens väg har kyrkosamfunden lett dem till krig och omoraliskhet. Sanningen är att kyrkosamfunden har övergett Jesu Kristi läror. De bekänner sig endast följa bibeln, men har i verkligheten förkastat dess vägledning.
Men gäller detta all religion? Har alla religioner övergett Kristi läror? Finns det någon av dem som håller fast vid bibelns höga normer och leder människor till frid och en hög moral? Hur var det med den tidiga kristendomen?
De första kristna fridsamma
Jesu Kristi första efterföljare var nitiska när det gällde att sprida den kristna tron. Den kristne aposteln Paulus framhöll omkring år 60 v.t. att de ”goda nyheterna” redan hade ”predikats bland hela den skapelse som är under himmelen”. (Kol. 1:23, NW) De kristna hade vid den tidpunkten spritt sig till många länder.
Vad gjorde dessa kristna när folk reste sig mot folk och rike mot rike i krig? (Matt. 24:7) Förenade de sig med sin egen nations härar för att strida? Dödade de sina medkristna som bodde i andra länder? Hur betraktade de första kristna Jesu uppmaning till dem att ”älska varandra” och att vara ”fridsamma”? (Joh. 13:34; Matt. 5:9) Beträffande detta framhåller Hastings’ kända Encyclopædia of Religion and Ethics:
”I den tidiga kyrkan var den uppfattningen starkt förhärskande att krig är en organiserad ogärning, med vilken kyrkan och Kristi efterföljare inte kan ha något att göra.”
Den bemärkte kyrkohistorikern C. J. Cadoux skrev vidare:
”De första kristna tog Jesus på allvar och fattade hans ord om mildhet och underkastelse rent bokstavligt. De förband intimt sin religion med frid. De fördömde krig på det kraftigaste för den blodsutgjutelse som blev följden. De tillämpade på sig Gamla testamentets profetia, som förutsade att krigsvapnen skulle göras om till jordbruksredskap [Jes. 2:4]; de förklarade att deras hållning var att löna ont med gott och att övervinna det onda med det goda.”
De första kristna tog alltså emot Jesu läror; de levde verkligen efter dem. De sökte heller inte efter ”kryphål” genom att framhålla att Kristus inte särskilt förbjudit dem att vara soldater. Den tyske protestantiske teologen Peter Meinhold skrev:
”Även om Nya testamentet inte säger något om huruvida de kristna kan eller inte kan vara soldater eller huruvida de måste lämna armén när de blir kristna, tog den tidiga kyrkan ståndpunkt i denna fråga. Att vara kristen och att vara soldat ansågs oförenligt.”
Detta är heller inte bara en enda historikers slutsats; det är den allmänna meningen. Historikerna finner, framhåller Early Church History (Tidig kyrkohistoria), att ”tjänst i de kejserliga krigshärarna var oförenlig med den kristna bekännelsen; ... den stod i strid med Kristi uttryckliga befallningar och hela andan i evangeliet”.
Vad var det alltså som ledde de första kristna bort från att strida och döda? Det var deras religion, som var fast grundad på lärorna i Guds ord, bibeln!
I gott och väl hundra år bevarades denna ståndpunkt inom kristendomen att inte ta del i världsliga krig. Professor Roland H. Bainton påpekade:
”Från slutet av den nytestamentliga perioden fram till decenniet 170—180 e. Kr. finns det inga som helst vittnesbörd om kristna som var med i armén. ... Vi har de första vittnesbörden om kristna i armén från den så kallade ’dundrande legionen’ under Marcus Aurelius året 173 e. Kr. Härefter ökar vittnesbörden om att det fanns kristna i soldaternas led.”
Omkring år 313 v.t. hade en stor förändring ägt rum. En historiker förklarar: ”Kyrkan var förenad med kejsardömet och kunde inte längre vidmakthålla sin protest mot krig. Härefter kom allt fler kristna att ingå i armén.” Vid denna tid hade man övergett Jesu läror. Avfallet hade inträtt.
De första kristna och moralen
Före detta avfall rättade sig Jesu efterföljare i varje sida av sitt liv efter bibelns läror. Drivna av kärlek till Kristus och tro på hans ord sköt de första kristna bokstavligen ifrån sig otukt, äktenskapsbrott, homosexualitet, lögn, stöld och varje form av oärlighet. Historikern John Lord säger:
”Kristendomens sanna triumf framgick av att den gjorde goda människor av dem som bekände sig till dess läror. ... Vi har vittnesbörd om deras ostraffliga liv, deras oantastliga moral, deras goda uppförande som medborgare och deras kristliga dygder.”
I det första och andra århundradet ledde kristendomen verkligen till frid och hög moral. Men hur är det i våra dagar? Betyder det förhållandet att kyrkosamfunden har övergett Kristi läror att det inte finns någon religion som följer hans läror?
Jehovas vittnen — vår tids sanna kristna?
Encyclopedia Canadiana framhåller: ”Jehovas vittnens verksamhet innebär ett återupplivande och ett återupprättande av den tidiga kristendom som praktiserades av Jesus och hans lärjungar under det första och andra århundradet av vår tideräkning. ... Alla är bröder.”
Är detta verkligen sant? När nationerna blev invecklade i andra världskriget, åtlydde då Jehovas vittnen Kristi läror att de skulle ”älska varandra” och förbli ”fridsamma”?
Jehovas vittnen bröt inte mot Kristi befallningar, vilket land de än bodde i. ”Jehovas vittnen bevarar sig strikt neutrala i krigstid” framhöll The Australian Encyclopædia. ”Detta ledde till att organisationen förbjöds i Australien i januari 1941.” Liknande förbud kungjordes i andra länder. Till och med i Förenta staterna blev tusentals vittnen inspärrade i fängelser därför att de vägrade att bära vapen. Under det att Jehovas vittnen individuellt intar denna ståndpunkt stör de inte den regerings angelägenheter som de är underställda. De säger inte åt andra vad de skall eller inte skall göra i sådana samvetsfrågor. Var och en måste själv fatta sitt beslut. — Gal. 6:5.
I Tyskland förföljde Hitler Jehovas vittnen och kastade dem i koncentrationsläger. En nyutkommen bok, som i stor utsträckning är baserad på icke offentliggjorda dokument från Nürnbergrättegången, förklarar orsaken till detta:
”De vägrar att göra den tyska hälsningen [Hitlerhälsningen], att ta del i någon nationalsocialistisk eller nationell högtidlighet och att göra militärtjänst.
De grundade sin ståndpunkt på bibliska befallningar och vägrade därför att bära vapen, till och med mot nationens fiender. ... Det var ingen överraskning när en särskild lag stiftades i augusti 1938 som fastställde att dödsstraff skulle bli följden för den som vägrade eller påverkade andra till att vägra att tjäna i de väpnade styrkorna.”
När andra världskriget bröt ut uppmanades vittnena i tyska koncentrationsläger att frivilligt anmäla sig till militärtjänst. En författare, som själv befann sig i Buchenwaldlägret under kriget, berättar:
”I Buchenwald gjorde man den 6 september 1939 denna vädjan till vittnena. Kommendanten Rödl sade åt dem: ’Ni vet att krig har brutit ut och att den tyska nationen är i fara. Nya lagar träder i kraft. Om någon av er vägrar att kämpa mot Frankrike eller England, måste ni allesammans dö!’ Två fullt beväpnade SS-kompanier körde fram till porthuset. Inte ett enda av Jehovas vittnen besvarade kommendantens vädjan att kämpa för Tyskland.”
Vid detta tillfälle genomförde inte den tyske kommendanten sin hotelse, men vid andra tillfällen verkställde man sådana hotelser. Tusentals vittnen i Tyskland bevarade sin trohet mot Kristi läror in i döden, precis som första kristna hade gjort. J. Conway påpekar detta och framhåller den skarpa kontrasten mellan Jehovas vittnen kyrkosamfunden:
”Inte mindre än en tredjedel av hela skaran skulle förlora sitt liv till följd av sin vägran att lyda eller kompromissa. I kontrast till de större kyrkosamfundens eftergifter bevarade Jehovas vittnen sin dogmatiska opposition ända till fanatism. Sådant motstånd var mycket sällsynt.
Ingen annan sekt visade någon beslutsamhet som kunde jämföras med denna inför Gestapoterrorismens fulla styrka. Många av de mindre grupperna, som var medvetna om sin maktlöshet, försökte faktiskt köpa sin frihet genom varma uttryck för stöd av det nya Tysklands politiska strävanden.”
Även kyrkliga ledare har erkänt att det är Jehovas vittnen som följer Kristi läror. Martin Niemöller, den främste protestantiske ledaren i Tyskland före och efter andra världskriget, skrev:
”Det kan sanningsenligt sägas att kristna kyrkosamfund under tidernas lopp alltid har gått med på att välsigna krig, trupper och vapen och att de på ett mycket okristligt sätt bett om sina fienders tillintetgörelse.
Allt detta är vårt fel och våra fäders fel, men uppenbarligen inte Guds fel. Tänka sig att vi kristna i våra dagar skäms inför den så kallade sekten av de allvarligt sinnade bibelforskarna [Jehovas vittnen], som i hundratal och tusental har sänts till koncentrationsläger och dött på grund av att de vägrat att göra krigstjänst och vägrat att skjuta på andra människor!”
Förutom att Jehovas vittnen följer Kristi befallningar om kärlek och fridsamhet är de också kända för sitt exemplariska uppförande i moraliskt avseende. En artikel i den sydafrikanska publikationen Personality påpekade till exempel: ”Jehovas vittnen tycks flöda över av goda egenskaper och tycks vara så gott som fria från det orätta.” En svensk kyrklig tidskrift berömde dem också för deras ”höga moraliska resning”. Hur skiljer de sig inte från kyrkosamfunden, där omoraliskheten ökar med stormsteg!
Orsaken till det förträffliga uppförande i moraliskt avseende som man lagt märke till bland Jehovas vittnen är att de håller sig tätt till bibelns läror. De förespråkar inte eller överser med någon form av omoraliskhet, som kyrkosamfunden i våra dagar gör. Tvärtom utestänger de från gemenskapen var och en bland dem som framhärdar i att utöva orättfärdighet, precis som man gjorde i den första kristna församlingen. — 1 Kor. 5:11—13.
Skulle du vilja umgås med människor som verkligen lever efter lärorna i Guds ord? Bibeln har förutsagt att det skulle existera en organisation av sådana människor i våra dagar. Det heter där om ”dagarnas slutskede” att ”många folk skall sannerligen gå åstad och säga: ’Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi skall vandra på hans stigar.’” Om dessa folk säger profetian vidare: ”Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. ... Ej heller skall de mer lära sig att kriga.” — Jes. 2:2—4, NW.
Vilka är det som gör detta i våra dagar? Sannerligen inte kristenhetens kyrkosamfund eller ens några religioner utanför kristenheten. Nej, det är Jehovas vittnen! De efterliknar de första kristnas exempel. Deras religion är fast grundad på Guds ord, bibeln, och den leder dem verkligen till frid och hög moral. Men religionens världsvälde gör inte Guds vilja. Det leder inte till frid och hög moral. Vad kommer då att hända med det?
[Bild på sidan 18]
Likt de första kristna har Jehovas vittnen verkligen smitt sina svärd till plogbillar