Det tjugonde århundradets musik — hur påverkar den dig?

DET var inte utan stolthet som konsertföreningen på S:t Croix (Jungfruöarna) tidigt i år presenterade den berömda Guarnerikvartetten. Det var verkligen märkligt att en av världens bästa stråkkvartetter skulle ge en konsert på denna lilla ö i Karibiska havet. Programmet innehöll ett Beethoven-, ett Bartók- och ett Schumannummer.

Bland publiken fanns de som njöt mycket av Beethoven- och Schumannstyckena men som inte kände något för Bartóks 1900-talskvartett. En av dessa sade till sin följeslagare: ”Vad grälar musikerna med varandra om?” Så upplevde hon detta Bartókverk. Men uppenbarligen var de som tyckte så i minoritet. Denna moderna Bartókkomposition fick nämligen mycket kraftigare applåder än Beethovens och Schumanns verk.

Uppenbarligen är det skillnad på 1900-talsmusik och musik från föregående århundraden. 1700-talets klassiska musik sysslade huvudsakligen med melodins och harmonins rena skönhet i god överensstämmelse med den definition av musik som den musiksakkunnige Sigmund Späth ger: ”Ordnandet av ljud till skönhet.”

Under det därpå följande århundradet blev musiken mer och mer ett uttrycksmedel för stämningar och känslor och kallas därför ”romantisk” till skillnad från ”klassisk” musik. Beethoven och Schumann tillhörde det århundradets kompositörer. Framemot slutet av 1800-talet och in på 1900-talet strävade kompositörerna mer och mer att tilltala förståndet i stället för känslorna. Modern musik stimulerar därför sinnet och är ofta både snabb och verkligt högljudd, liksom stora delar av den Bartókkvartett som spelades denna kväll.

Utan tvekan har denna utveckling berikat musiken, såsom hos Wagner, Debussy och Stravinskij. Det verkar emellertid som om många moderna kompositörer har gått till överdrift i att lägga vikten vid förståndet och i sitt sökande efter nya klanger, vilket också har påpekats av sådana auktoriteter och kritiker som Späth, Schönberg, Kurt Sachs och B. H. Haggin. Man har gjort överdrivet bruk av komplicerade rytmer och speciellt dissonanser.

Vad är dissonans?

Det som inom musiken avses med ordet dissonans uppstår då man låter två eller flera toner, som tillsammans skär i örat, ljuda samtidigt. Somliga musikexperter är dock tveksamma inför en så subjektiv definition. Om det är svårt för dig att förstå begreppet dissonans, så gör ett litet experiment. När du någon gång har ett piano i närheten, så slå an någon tangent och samtidigt en eller två omedelbart intill. Nu uppstår en dissonans, på grund av att dessa toner är nästan lika och förenas till en skärande ton i stället för att blanda sig harmoniskt.

Det är i och för sig inte fel att använda dissonanser. Framstående kompositörer genom tiderna, såsom Wagner och Debussy, har gjort det med stor framgång. Men om dissonanserna inte används med urskillning, kan resultatet bli mycket nervpåfrestande för många, men inte nödvändigtvis för alla. Sådan musik har en benägenhet att lämna örat otillfredsställt, för att inte tala om känslorna.

Hur är det med jazz?

Jazz är en musikform som under 1900-talet uppstod i Förenta staterna. Den innehåller mycket dissonans, vilket förklarar dess ”blues”-karaktär. Precis som andra typer av populärmusik, till exempel ”swing” och ”boogie-woogie”, har den i hög grad synkoperad rytm. Synkopering kan betraktas som ett slags rytmisk avvikelse. I ett stycke musik skrivet i 4/4-takt, betonas vanligen den första och den tredje taktdelen. Dessa ges eftertryck på följande sätt; ett, två, tre, fyra. Men vid synkopering kommer den betonade taktdelen för tidigt eller för sent, vilket skapar en oväntad effekt. Detta är inget nytt påhitt. Synkopering har använts i seriös musik av kompositörer från Bachs tid och framåt. Men i jazz är synkopering ett karakteristiskt drag, regel snarare än undantag.

Medan jazz i början av 1900-talet spelades i ett strikt tempo, dvs. fyra slag i takten, har rytmerna under årens lopp förkonstlats. Vana musiker har börjat spela jazz i andra taktarter, i 3/4-takt, vilket är valstakt, eller i 5/4-takt som i David Brubecks ”Take five”. Dessutom har mera komplicerade harmonier kommit till användning i jazzen. Många musiker tillämpar idéer som kan återfinnas bland ackorden i Debussys revolutionära musik, precis som man utnyttjar Bartóks och Hindemiths nya harmoniska konstruktioner. Alla dessa är framstående kompositörer av seriös musik i vårt århundrade.

Å andra sidan har jazzen påverkat kompositörer av seriös musik. De har tagit intryck av instrumenteringen, av jazzens speciella harmonier och rytmiska stil och av bluesen. Exempel på detta finner man i George Gershwins ”Rhapsody in Blue” och ”Porgy and Bess” (en folklig negeropera), i Ferde Grofés ”Grand Canyon Suite” och i Ravels pianokonserter.

Det som gör jazzen till en särskild konstart är inte så mycket dissonanserna eller synkoperingen som inslaget av improvisation. Dock har också improviserandet av ett tema med variationer länge varit en konstart. Men i jazzen bestämmer man sig inte i förväg för att improvisera, såsom i seriös musik, utan det sker oförberett, spontant. För att spontant kunna improvisera litar jazzmusikanter på sin kunskap om det ursprungliga temats harmoniska uppbyggnad och på ett väl utvecklat musiköra.

Men några har gått för långt, precis som i samband med vår tids seriösa musik, vilket nämndes tidigare. Det har uppstått något som kallats fri jazz. Här finns inga regler; ingenting traditionellt accepteras. Den uppbyggnad av ackord och harmonier som utmärkt vacker musik genom tiderna förkastas. Detta har medfört ett slags uppror mot allt vad musikteori och harmonilära heter. Vad har detta medfört? Det är inte bara de musikaliskt obildade som tar avstånd från de kaotiska tjuten från blåsinstrumenten och annat sökande på måfå efter något bra, eftersom många allvarligt syftande jazzmusiker inte heller accepterar dessa nya ytterligheter på musikens område. Detta är definitivt inte ”ordnandet av ljud till skönhet”.

En granskning av popen

Pop framkallar genast tanken på den yngre generationen, som sannerligen har uppslukats av den intensiva och hetsiga rytmen hos denna den senaste musikaliska vurmen. I själva verket skulle det vara ganska betänkligt att beskriva pop som ”ordnandet av ljud till skönhet”. Stor vikt läggs vid kraftig markering av rytmen, speciellt av taktens andra och fjärde del, varför pop kan sägas vara 90 procent rytm och 10 procent melodi och harmoni.

Av denna orsak har popen gett upphov till mycket av ungdomens vilda och sexuellt utmanande dansande. Medan en pianist spelade med en trio i en danslokal, lade han märke till att han kunde lämna pianot mycket ofta, vilket knappast märktes så länge el-basen och trummorna upprätthöll det ihållande och starkt dunkande ljud, som hör till vissa sorters pop. Han tillade: ”Den till trängsel fyllda nattklubben tycktes ha kommit i extas och såg ibland ut som en krälande ormgrop.”

Det måste emellertid medges att vissa popgrupper ibland har gjort verkligt harmonisk musik, och det är dessa gruppers melodiösa musik som dröjer sig kvar i minnet hos såväl ung som gammal och inte den hetsiga, alltför högljutt dunkande musik, som vid en popgala så ofta får tonårsflickor att skrika och svimma. En bemärkt musiker framhöll att när någon, ung eller gammal, bad honom spela musik av Beatles, önskade man nästan undantagslöst höra de melodiska och känslofulla stycken som bandet har gjort.

Elektronisk musik

Ingen avhandling om modern musik skulle vara komplett om den inte berörde elektronisk musik, kallad ”det viktigaste nya instrumentet sedan pianot”. I grund och botten finns det två sorters elektronisk musik: den som förändrar ljud uppkommet på naturligt sätt och den som frambringar sitt eget ljud.

I det förra fallet kan en svag och torftig röst på elektronisk väg fås att låta stark och fyllig, och alla slags ljud kan ges en styrka och karaktär som de själva inte har. Ett välkänt exempel på detta är elgitarren.

Den vanligaste formen av det senare, musik alstrad på elektronisk väg, representeras av hammondorgeln, liknande orglar samt det så kallade etervågsinstrumentet, vilket, när musikern för handen genom luften ovanför det, låter ungefär som när man spelar på en såg. I själva verket är en kompositör, tack vare elektroniken, inte längre begränsad av mänskliga musikers skicklighet, utan kan tänka sig vilka ljud eller kombinationer av ljud som helst och få dem frambragta i sin egen smak. En kritiker anmärkte att elektroniken erbjuder ”en rad lockande möjligheter, att utöva fantasi i fråga om klangfärg och struktur, att göra mikroskopiska finjusteringar av tonhöjd och rytm, tillfälle att visa virtuositet och att göra musik av komplicerad beskaffenhet i en utsträckning som endast begränsas av kompositörens fantasi och tålamod”.

Med elektronisk utrustning kan ljudet av ett klockspel, när hastigheten ökas, fås att låta som en spelande dörrklocka, och ljudet av vatten som droppar i en plåtburk kan sträckas ut så att det låter som mullret från en puka, men återigen gör de ytterligheter till vilka kompositörer av elektronisk musik har gått att man kan ifrågasätta om de har förstått att musik är avsett att vara ”ordnandet av ljud till skönhet”.

Hur är det alltså?

Av det föregående framgår att, vilken sorts musik det än gäller måste man välja vad man skall höra. Sannerligen har ingen rätt att se ned på dem vars uppskattning av musik kan vara begränsad till ett urval ”Country and Western”-låtar. Inte heller skall de som föredrar traditionell seriös musik, vare sig det gäller opera, konsert- eller kammarmusik, ringaktas såsom alltför nogräknade eller som ”kulturknuttar”.

De som inte har någon musikutbildning har i själva verket ofta inte möjlighet att bedöma om den musik de hör är väl komponerad, ådagalägger utsökt smak i fråga om harmoni, är rytmiskt välutformad osv. Men var och en kan avgöra hur en viss sorts musik påverkar honom. Låt oss till exempel åter betrakta den intensiva, hetsiga popen, som dryftades tidigare. Hur påverkar den unga människor känslomässigt? Enligt en undersökning av 400 gravida tonåringar och 91 icke gravida högskolestuderande flickor, får popmusik unga flickor att börja ha föräktenskapliga förbindelser. Detta är inte överraskande, eftersom denna musik hos många ungdomar skapar en sorts fysisk frigjordhet, som utmärks av upprepade och ibland krampaktiga vridningar av kroppen, och vanligen är höfterna medelpunkten för dessa rörelser. Det krävs bara några extra rörelser för att begå en omoralisk handling. Men låt oss inte glömma orsaken — den intensiva, upphetsande popen.

Hur är det sedan med den skada som kan tillfogas hörseln, när den utsätts för alltför höga ljudstyrkor från musik som förstärkts på elektronisk väg? En brittisk medicinsk tidskrift omtalar att två timmars diskotekmusik kan påverka hörseln ogynnsamt. Är sådan musik något för dig?

Är du en flitig besökare av konserter eller älskare av seriös musik? Utan tvekan finns det mycket som du njuter av. Men kommer du ibland på dig själv med att i två timmar lyssna på utpräglat disharmonisk musik? När du sedan lämnar konsertsalen, är du då känslomässigt tillfredsställd och upplyft, eller känner du en inre spänning, ett visst mått av missräkning och kanske även missmod? Kanske borde du välja musik noggrannare. För att tillfredsställa måste musik tilltala hjärtat, inte bara sinnet.

Föredrar du jazz? Då tycker du tydligen om synkoperingen och bluesstilen, och du kanske beundrar improvisationerna. Men kom ihåg att inte allt som improviseras är vackert. Hur påverkas du? Bara för att något säljs under beteckningen jazz får du inte dra den slutsatsen att det är musik som du tycker om. Lär dig att använda urskillning.

Lägg märke till hur musiken påverkar dig. I allmänhet kommer du att finna att den har en välgörande verkan, om du väljer musik som lägger större tonvikt på melodi än på rytm, på harmoni i stället för dissonans. När du lyssnar till musik som får dig att koppla av eller som genom sin skönhet påverkar dina känslor på ett uppbyggande sätt, då har du funnit musik som påverkar dig gagneligt.