Ur barnamun

NÄR Jesus Kristus red in i Jerusalem på våren år 33 v.t. för att framställa sig som konung, ropade pojkar vid templet: ”Fräls, det bedja vi, Davids Son!” I det de alltså erkände Jesu konungaskap, prisade dessa pojkar Jehova, den som bestämt honom att vara konung. (Matt. 21:15, 16, NW) På samma sätt har barn bland Jehovas kristna vittnen i våra dagar genom sina ord och handlingar bragt lov och pris åt sin Skapare.

En femåring i Japan hade troget blivit undervisad av sin mor om Guds uppsåt. Men hennes far, som inte är ett Jehovas vittne, sände sin dotter till en buddistisk lekskola. Denna lilla flicka vägrade att dyrka Buddha, då hon gick in genom grinden där, och hon tillbad inte avguden. Lärarinnan gav henne en ordentlig uppsträckning och försökte också hindra henne att frambära tacksägelse till Jehova, innan hon åt lunch varje dag. Slutligen försökte lärarinnan tvinga henne att ta del i den buddistiska festen Tanabata, men utan att lyckas. Hon frågade då: ”Är det därför att din mor har sagt att du inte skall göra det?” Femåringen svarade: ”Nej, jag vill inte göra det, därför att det inte behagar Jehova Gud.” Vilket fint uttalande av en liten tös!

En åttaårig flicka från Bolivia berättar om den förföljelse hon fått utstå från sina skolkamrater: ”En dag i skolan beslöt mina skolkamrater att tvinga mig att följa med dem till den katolska kyrkan där för att se hur vacker den är med alla sina bilder och utsmyckningar. Jag talade om för dem att även om kyrkan är vackert utsmyckad med bilder och beläten, finns det inget värde i det. Bilderna har ögon men kan inte se, fötter men kan inte gå, öron men kan inte höra och en mun men kan inte tala. Mina klasskamrater hotade mig och sade: ’När vi dör skall vi dra undan fötterna på dig, så att du ramlar omkull, därför att du säger så där.’ Jag talade om för dem att jag inte var rädd, eftersom bibeln säger att när en människa dör återvänder hon till stoft och vet ingenting.

När skolan var slut för dagen började de slå mig och slog till och med ned mig, och när jag skulle ställa mig upp satte de krokben för mig. De släpade mig till kyrkdörren. Jag var skräckslagen och bad till Jehova. De grep tag i håret och släpade in mig i kyrkan och sade sedan: ’Nu skall du se på våra bilder och göra som vi gör.’ Just då kom en främling in. Mina klasskamrater flydde, men inte innan jag hann resa mig upp och tala om att jag fortfarande var ett av Jehovas vittnen och för alltid skall vara det.”

Vad var det som gjorde att denna flicka kunde uthärda sådan påtryckning från sina klasskamrater? Själv förklarade hon att det var det regelbundna, varje vecka återkommande bibelstudiet i familjen, vilket leddes av hennes föräldrar, som hade styrkt hennes tro.

Att barn kan bidra till att hjälpa andra att komma till exakt kunskap om bibelns sanning illustreras av följande erfarenhet med en liten kanadensisk flicka. Hennes mor började studera bibeln med Jehovas vittnen och blev uppmuntrad till att studera med sin femåriga dotter med ledning av boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Denna lilla flicka började sedan tala med sin barnvakt om det som hon lärt sig. Hon berättade till exempel för henne: ”Vi ber alltid före måltiderna.” Barnvakten, som var en flicka i tonåren, började då bedja till jungfru Maria. Men femåringen avbröt henne och sade att hon och hennes mor bad bara till Jehova. Efter lunch insisterade hon på att barnvakten skulle läsa för henne ur Paradisboken. Ju mer hon läste, desto mer intresserad blev hon. Slutligen började hon fråga ut den lilla flickans mor. Därefter talade barnvakten med en av sina väninnor, och hon i sin tur talade med sin familj. Detta åstadkom fantastiska resultat. Inom ett år blev inte bara femåringens mor ett döpt vittne, utan ytterligare fyra andra personer tog detta steg in i tjänsten för Gud.

Små barn tar också del i det offentliga förkunnandet av bibelns budskap. I Sydafrika följer fyraårige James med sin mor i arbetet från dörr till dörr. När hon introducerar honom, säger hon: ”Som Jehovas vittnen undervisar vi våra barn i bibeln och övar dem också i att tala med andra. Skulle ni vilja höra vad han har att säga?” Hittills har alla varit villiga att lyssna till honom då han fortsätter antingen på engelska eller afrikaans: ”Jag heter James, och jag tar del i ett bibliskt arbete och talar med människor om de goda nyheterna om Guds rike.” Han visar dem sedan den första bilden i boken Sanningen som leder till evigt liv och ger en kort förklaring.

Barn är sannerligen aldrig för unga för att lära känna bibeln och för att lovprisa Jehova. Hur utmärkt är det därför inte, när föräldrarna är flitiga i att ge sina barn den bästa tänkbara undervisning, undervisning i Guds ord!