Livet på en lagun

Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Ghana

JAG står ibland om natten på den gamla bron och tittar på hur de ebriéiska fiskarna glider ut i sina kanoter för nattens fisketur. När jag ser dem paddla i väg under bron och försvinna i natten, önskar jag ibland att jag hade tillfälle att följa med dem och ännu en gång tillbringa natten på lagunen. För jag är också en ebrié, och lagunen var en gång mitt hela liv.

Jag bor nu i Abidjan på Elfenbenskusten, en livlig och blomstrande stad. Men jag längtar ofta efter att komma ifrån stadens smuts, oväsen och betongmurar och ut i min kanot än en gång och ljudlöst glida ut bland säven vid kanten av lagunen.

Många underbara nätter har jag tillbringat med min far ute på vattnet. Lagunen låg där så fridfull, omgiven av sanden och havet på den ena sidan och den gröna djungeln på den andra, och de enda ljud som hördes var vattnets sakta skvalpande och en fiskares enstaka rop till sin kamrat. Ibland tycktes fullmånen förvandla allting till silver: silverdroppar av vatten som glittrade på silvernät, silverfiskar, och tvärs över lagunens svarta vatten gjorde månen en silverväg för vår båt.

Olika fiskemetoder

Vi hade många olika sätt att fånga fisk. Far och jag brukade åka ut när det mörknade. Några kilometer från byn lade vi ut våra nät. Vi drog oss tillbaka ett litet stycke och väntade i ungefär tio minuter. Sedan började vi slå på vattnet med våra paddlar, och då simmade den skrämda fisken ut ur sina hålor och in i näten. Efter en eller två gånger hade vi oftast så mycket mat familjen behövde för dagen.

Kastnätet är mycket populärt. Det är runt och försett med blyvikter eller små stenar runt kanterna. Sedan vi kastat ut kassavasmulor, vårt vanliga bete, på vattnet och markerat platsen med en stör som körts ned i lagunens sandiga botten, brukade vi dra oss tillbaka en liten stund och sedan tyst glida fram och kasta nätet över platsen där karparna hade samlats kring betet.

Att kasta detta stora nät stående i en liten kanot är en konst. Många nybörjare tillbringar mycket av tiden nere bland fiskarna i stället för att fånga dem. Men det är spännande att höra hur nätet viner ut över vattnet och se när det faller runt fisken i en vacker båge.

Byborna går ofta ut i grupper om tio eller tjugo, eftersom de då kan använda större nät och fånga verkligt stora fiskar. Somliga kan väga ända upp till 50 kilo.

När det fiskas för hand i mangroveträsken, deltar många bybor. De lämnar sina båtar ungefär tjugo meter från det bestämda stället och simmar snabbt mot mangroveträden och kastar samtidigt med händerna upp dy från botten. Karparna, som inte kan simma i detta leriga vatten, blir instängda i sina hålor bland mangroverötterna, och männen kan ta dem med sina bara händer. Fast det är litet nervpirrande att sticka händerna in i det där mörka hålet och hoppas att det bara är en karp man hittar!

Befriad från fruktan för legender om lagunen

Fast jag nu skulle glädjas över de fridfulla kvällarna i lagunens tystnad och mörker, måste jag erkänna att jag var rädd många gånger, när jag var ute med min far. I mangroveträsken till exempel var jag ofta rädd, därför att vi trodde att en del av dessa platser var tillhåll för underliga odjur, som kunde förvandla sig till krokodiler eller stora fiskar och ligga där och lura på de intet ont anande männen.

En annan legend handlar om Akou, som sägs vara en jättelik eldsande täckt av långt hår från huvudet och ända ned till fötterna. Jag fick lära mig att om jag hörde ett egendomligt visslande ljud vid middagstiden eller vid midnatt, skulle det betyda att Akou närmade sig, och jag skulle bli tvungen att hoppa upp på ett trästycke för att skydda mig.

Alla dessa berättelser var skrämmande för en ung pojke. Men för en tid sedan lärde jag känna sanningen från bibeln beträffande sådana berättelser, och nu kan jag skratta åt att jag var så rädd den gången. Nu vet jag att om jag hör ett egendomligt visslande vid midnatt, så är det troligt att det är någon på väg hem som varit ute och festat och som har druckit mer än han borde utav bangui, traktens palmvin. Och ifall byns trollkarlar och spåmän har försökt få kontakt med onda andar, så vet jag att det är ett säkert skydd för mig att jag är en Jehovas tjänare. — Ps. 23:4; Jak. 4:7.

Fastän jag saknar det enkla livet i byn, har jag mycket att vara tacksam för. Jag har blivit befriad från många förslavande vidskepelser, och jag kan använda min tid på ett mer fruktbart sätt. Här i Abidjan fick jag kontakt med bibelns sanningsord, och här finns många människor som ännu inte har fått lära sig dess trösterika sanningar, så jag är lycklig över att kunna stanna här och hjälpa dem. Men en fiskares liv är på många sätt ett lyckligt liv, så vem vet? Kanske jag en dag kommer att ha en båt igen och ge mig ut och söka mat för dagen som förut. Till dess är jag nöjd med att stå på bron och se på.