Djur är underbara — på rätt plats

I ALLA tider har människan dragit nytta av djurriket. Förutom att djuren förser oss med mejeriprodukter och ull till kläder så har vissa djur, såsom kamel, åsna, häst, elefant och vattenbuffel, i långa tider gett oss kraft för transporter eller tungt arbete. Människans intresse för djuren har emellertid inte inskränkt sig bara till deras värde ur nyttosynpunkt.

Under andra årtusendet före vanlig tideräkning använde patriarken Jakob en mängd djur — från lejonungen och den starka åsnan till ormen och den gracila hinden — för att beskriva vad som var kännetecknande för några av hans tolv söner. (1 Mos. 49:9, 14, 17, 21, 27) Och i sin omfattande vishet talade kung Salomo inte bara om träd och buskar, från cedern till isopen, utan också ”om fyrfotadjuren, om fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna”. (1 Kon. 4:32, 33) Människan har sålunda länge uppskattat djurriket för mycket annat än dess materiella tillgångar. Hon har funnit det vara ett lockande ämne för forskning och en verklig källa till glädje.

Ja, tänk vad mycket intressantare livet på vår planet är på grund av den skapade djurvärlden. En promenad i den svalkande skuggan av en skog är behaglig i och för sig. Men blir inte nöjet ännu mycket större när man då och då får se en ekorre eller höra hans tjattrande, eller då man lyssnar till trastens sång eller ser hur hackspetten borrar sig in till sin föda i barken på ett träd?

Det bästa med allt detta är att dessa varelser uppenbarar något för oss om vår Skapare. Den enorma artrikedomen hos de varelser som bebor land och vatten på vår jord får tanken att svindla. Och deras olika former, färger, levnadsvanor och förmågor ger oss anledning att förundras över deras Skapares vishet, över den ofattbara vidden av hans konstfärdighet och uppfinningsförmåga.

För sällskaps skull

Människor har också fått ett visst mått av sällskap från djur. Särskilt på en lantgård kan en pojke och hans hund ibland tyckas oskiljaktiga. Den ensamme herden finner på natten glädje i vallhundens närvaro. Ett liknande kamratskap kan utveckla sig mellan en cowboy och hans häst eller mellan den arabiske beduinen och hans kamel. Men i de nämnda fallen tjänar djuret oftast en annan huvuduppgift än att bara vara ett sällskap. Det finns ur denna synpunkt ytterligare en kategori: rena sällskapsdjur.

Det är inte bara hundar och katter som finns i husen världen över, utan också små alligatorer, boaormar, pantrar, uttrar, apor och nästan vilket djur som helst som man kan få se i en djurpark. Lärjungen Jakobs ord är lika sanna i dag som de var för nitton hundra år sedan: ”Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig och verkligen har blivit tamd genom människors natur.” — Jak. 3:7.

Emellertid framhåller en artikel i tidskriften Life (9 april 1971) med rätta: ”Fackmännen är överens om att vilda djur inte passar som sällskapsdjur — och de flesta hem passar inte som djurpark.” En man som säljer ”exotiska” djur säger att ”75 procent av alla importerade djur dör under det första året”. Oljudet, åverkan på hemmet och lukten får ofta ägarna till sådana vilda djur att förlora entusiasmen. Många gånger hamnar dessa sällskapsdjur i en bur på bakgården eller säljs till någon mindre djurutställning eller blir avlivade. Stora djurparker vill i allmänhet inte ha dessa djur, eftersom de har gjorts oförmögna till att leva i fred med de andra djuren inom området.

Ett stort problem är att ägarens frihet ofta blir starkt kringskuren av att han har ett så kallat ”exotiskt” sällskapsdjur. De som äger stora kattdjur, såsom leoparder och lejon, blir varse att de inte kan ha fina möbler och mattor och ofta inte heller vågar resa bort på semester, eftersom det är synnerligen svårt att få någon som kan ta hand om djuret under frånvaron. Life citerar en dam som äger en sydamerikansk djungelkatt: ”Med tanke på alla inskränkningar i den personliga friheten som ägandet innebär och med tanke på den brist på frihet som djuren har genom att ägas kan man lika gärna göra päls av dem.”

Det framgår alltså att vissa sällskapsdjur i många fall verkligen är missanpassade i ett hem. Några har en storlek och ett temperament som tydligt visar att de skapats för att ströva omkring på de öppna vidderna eller att tassa fram i djupa skogar eller djungler. Andra, såsom alligatorn och uttern, är utformade för att leva i och omkring vattendrag. Andra behöver träd — inte ljuskronor eller gardiner — att klättra omkring i. Åter andra behöver sådan mat som inte finns naturligt i den trakt där ägaren bor. När de införs i människans bostäder är det alltid något som så att säga ”måste stryka på foten”. I viss utsträckning gäller detta också när djuret hålls ute på gården. Det är för det mesta ägaren som får göra eftergifter, då han måste förändra sin livsföring för att ge rum för djuret.

Ägaren går ofta till förvånande ytterligheter för att hysa ett sällskapsdjur. En familj med en utter som sitt husdjur hade två badrum i huset. Alla personer samsades om det ena och man överlät det andra åt uttern. Det är som artikeln i Life konstaterar: ”Många djurägare finner så småningom att husdjuret har blivit husets herre.”