Fara — för mycket av samma sort

TIDSKRIFTEN BioScience varnade nyligen: ”En annan farhåga hemsöker den ’gröna revolutionen’, risken för en vittomfattande epidemi.” Varför är det så?

När man odlar samma slags gröda på stora områden, utsätter man hela skörden för en allvarlig risk. Om grödan skulle angripas av ett nytt slags insekt eller växtsjukdom, skulle hela den odlade arealen med detta slag av gröda kunna drabbas. Men när man använder flera olika spannmålssorter löper man vanligen inte denna risk.

Experterna är eniga om att detta mycket väl kan inträffa med de nya spannmålssorterna med hög avkastning. Dessa nya sorter har en mycket snäv genetisk bas. Rockefellerstiftelsen meddelar att allt det vete, som i våra dagar täcker en större areal i Asien än någon annan sort, härstammar från en enda planta.

Men på grund av att de nya sorterna ger så god avkastning ger man dem ändå företräde. Lantbrukarna vill tjäna pengar. De odlar vad som helst som snabbt ger dem inkomster. De odlar därför mer och mer av den sort som ger hög avkastning och låter den ersätta de inhemska spannmålssorter som ger lägre avkastning. Men man vet ingenting om hur de nya varieteterna, som inte har utvecklats i detta område, kommer att klara olika sjukdomar.

På grund av detta varnar en artikel i Londontidskriften New Scientist: Om de få nya sorterna skulle duka under för en sjukdom, skulle följderna bli katastrofala. Det skulle under någon tid inte finnas mycket att ersätta dem med, eftersom det tar tid att utveckla nya sorter som är motståndskraftiga mot en ny sjukdom. Artikeln framlade slutsatsen att möjligheten för en katastrof kan ha blivit många gånger större, i stället för att bli mindre, genom att människan blandat sig i naturens gång.

Har det hänt tidigare?

Men är detta bara en teoretisk risk? Inte alls. Det har hänt förr med växter som haft en alltför snäv genetisk bas.

Ett exempel på detta är den epidemi som drabbade potatisodlingarna under förra seklet. Sjukdomen fick namnet potatisbladmögel. År 1845 fick denna sjukdom ett allvarligt utbrott i Europa. Detta följdes år 1846 av ytterligare förluster i Europa och av en katastrof på Irland.

Irländarna hade tagit största delen av jordarealen i anspråk för potatisodling, och man odlade övervägande en speciell potatissort. Farsoten ödelade denna potatisskörd. The World Book Encyclopedia berättar vad detta ledde till: ”Potatissvälten på 1840-talet orsakade den största katastrofen i Irlands historia. ... Omkring 750.000 personer dog av svält och sjukdom. Under dessa år lämnade hundratusentals människor Irland.”

Ett mera sentida exempel på detta inträffade i vårt århundrade, för omkring tjugo år sedan. Havreförädlare i Förenta staterna började producera en ny havresort med hög avkastning. De gjorde korsningar inom en havresort med namnet Victory. Dessa varieteter blev allmänt godtagna och såddes på stora arealer. Men därefter började en speciell svamp att breda ut sig och krävde en hög tribut av havreskörden. Inom två år hade denna svamp fått så stor utbredning att man inte längre tryggt kunde odla havre av typ Victory.

På 1930-talet utvecklade man en vetesort som fick namnet Hope. Den gav löfte om att lösa problemet med förluster på grund av svartrost. På några år besådde man stora områden i västra USA, från Texas till North Dakota, med denna vetevarietet. Men i slutet av 1940-talet visade sig en ny och mycket smittsam svamp. Allt vanligt vete och durumvete i Förenta staterna och Canada var känsligt för denna svamp. Den spred sig snabbt i de större veteodlingsdistrikten och krävde sin tribut. Det ledde till att produktionen av durumvete på de stora slätterna i norr nästan upphörde under flera år.

Aktuella bakslag

År 1971 kunde man läsa följande rubrik i New York Times: ”Genetisk triumf hotar att bli katastrof.” Artikeln talade om de förbättrade sorter av hybridmajs som introducerats i Förenta staterna sedan 1950. Dessa sorter hade mer än fördubblat majsskörden per hektar.

Men år 1970 kom ett oväntat angrepp från en ny smittsam sjukdom. Den avslöjade sårbarheten hos den specialiserade majssort som odlades av de flesta lantbrukare. Mellan juli månad och skördetiden år 1970 förstördes omkring 250 millioner hektoliter majs! Detta var 15 procent av hela majsskörden och representerade ett värde av en milliard dollar!

New York Times gav följande kommentar om denna majskatastrof:

”Sårbarheten uppkommer i första hand till följd av att alla lantbrukare samtidigt vill odla de bästa varieteterna av varje kulturväxt. Den enhetlighet som blir följden hotar att bli orsak till katastrof när en mutation leder till att någon ny fiende ... dyker upp.

Liksom på så många andra områden i våra dagars värld leder det som på kort sikt verkar bra i ekonomiskt avseende till allvarliga problem på längre sikt, både ekologiska och ekonomiska.”

Men har någon av de nyaste spannmålsvarieteterna drabbats av detta? Ja. Den nya rissorten har redan berörts av det. I boken The Environmental Crisis (Miljökrisen) framhölls det: ”IR-8-riset har redan haft en hel del besvär av detta problem, men ändå skapar man allt större monokulturer.”

En ”monokultur” uppkommer när man odlar en enda gröda och i stort sett inte använder jorden på något annat sätt. Trots att det leder till svårigheter tycks man föredra allt större monokulturer av de nya spannmålssorterna, på grund av att lantbrukarna snabbt vill tjäna pengar.

I februari 1972 publicerade Nationella livsmedels- och jordbruksrådet på Filippinerna nya siffror om situationen där i landet. Siffrorna visade att ett dödsbringande växtvirus som kallades tungro hade hemsökt omkring 55.000 hektar risåkrar i Luzon och Mindanao. President Ferdinand Marcos sade inför Filippinernas nationalförsamling: ”Det var ett katastrofalt år [1971] för det filippinska jordbruket.”

Tack vare de nya rissorterna med hög avkastning, som planterats sedan 1966, hade Filippinerna uppnått självförsörjning, och man hade till och med haft ett litet överskott fram till år 1970. Men förra året, 1971, blev det nödvändigt med en omfattande import — 460.000 ton ris. Och regeringen beräknar att landet kommer att få uppleva ett stort underskott på nära 640.000 ton år 1972 och ungefär lika mycket år 1973.

Det är alltså mycket riskfyllt och kortsynt att uppodla större och större jordytor med en kulturväxt som har en alltför snäv genetisk bas. Men detta är inte det enda problemet med de nya spannmålsvarieteterna.

[Bild på sidan 6]

Skillnaden mellan angripen hybridmajs (till höger) och opåverkad, fritt pollinerad majs (till vänster)