Mina föräldrar valde min äktenskapspartner
JAG bor i Indien, och i dag, den 19 maj 1971, är det min bröllopsdag. Om bara två timmar skall den vigselceremoni äga rum som skall förena mig i äktenskap med den man som skall bli min livskamrat, den som jag skall dela livets glädjeämnen och bekymmer med, men en man som jag i denna stund inte känner.
Jag hade inte allvarligt funderat på giftermål förrän för ett par månader sedan, då min mor talade om för mig att en bra familj hade frågat om hon och far ville ge sin dotter till äkta åt deras son.
Men nu anländer vi just till den lokal där jag snart skall få se den som skall bli min äkta make. När jag kommer in i lokalen, förstår jag att det är han som sitter längst fram, och jag fylls av spänning. Det bultar vid tinningarna, mitt hjärta slår fortare. När jag tar plats bredvid honom, har jag svårt att sitta stilla. Därefter börjar ett bibliskt tal, och snart hör jag min mans bestämda röst, när han lovar att älska mig och vara mig trogen, och jag känner mig genast lugnare.
Nu är det min tur, och jag vill gärna lova att älska och respektera denne man, som mina föräldrar så omsorgsfullt och kärleksfullt valt till äkta man åt mig.
En indisk sed
När mina föräldrar valde min äktenskapspartner, följde de det gängse bruket i Indien. När föräldrar gör föranstaltningar för ett äktenskap i Indien, tar de båda tillsammans noga i betraktande flickans och pojkens personlighet. De försöker naturligtvis finna någon i deras egen krets och med liknande bakgrund. I våra kretsar är det inte tillåtet för en tonårsflicka att tala med pojkar eller umgås med dem eller leka med dem. Likaså får en pojke, när han har blivit fjorton år gammal, inte tala med flickor. Deras föräldrar vakar över dem så långt det är möjligt.
Innan ett äktenskap kommer till stånd, skaffar sig flickans föräldrar upplysningar om den unge mannens förmåga att försörja en hustru, och sedan tar de hans framtidsutsikter i betraktande. De ser också till hans yttre. De skulle inte vilja att en lång flicka gifte sig med någon som var ovanligt kort eller någon som på något annat sätt var olämplig. Dessutom tar de naturligtvis hänsyn till dens hälsa som skall bli deras sons eller dotters äktenskapspartner. Mina föräldrar begrundade noga dessa ting.
De flesta indiska barn litar uteslutande till sina föräldrar, när det gäller att välja äktenskapspartner åt dem. När unga indier hör talas om seden i Västvärlden att de unga själva väljer sin partner, förundrar de sig över att oerfarna vågar fatta ett så viktigt beslut. Hur skulle en ung människa på något sätt kunna vara kvalificerad att fatta ett så viktigt avgörande? undrar de. De tycker att det är mycket bättre att lämna det åt dem vilkas ålder och erfarenhet gör dem kvalificerade att veta vilket val som är det förståndigaste.
En vän till vår familj kom nyligen hem efter ett par års vistelse i Västerlandet. Han sade att han, när han var i USA, var bekymrad över hur han själv skulle kunna välja en hustru. När han hade vant sig vid tanken, tyckte han att det lät bra att var och en själv skulle välja sin äktenskapspartner. Men när han fick höra att åtminstone ett äktenskap av fyra slutar med skilsmässa, tyckte han nog att det indiska tillvägagångssättet var bättre, när allt kom omkring.
Även om de blivande äkta makarna inte älskar varandra före äktenskapet, fostras de från barndomen att älska och respektera sin äktenskapspartner. Därför börjar de automatiskt göra det, när de blir gifta. Föräldrarna försöker att till äktenskapspartner åt sin son eller dotter välja någon som har liknande sinnelag. Detta är till stor hjälp, när de skall ta itu med de problem som kan uppstå i äktenskapet.
Jag har hört att unga människor i Västerlandet inte vill att deras föräldrar skall välja äktenskapspartner åt dem. När jag ser mig om efter exempel på goda äktenskap, tänker jag på mina föräldrar och vet att deras äktenskap har varit mycket lyckligt. Kanske du skulle vilja höra deras historia, som den berättas av min mor?
Min mors egen historia
”Jag är den äldsta flickan av åtta barn. Min far älskade bibeln, och vi fick höra många berättelser ur bibeln från hans mun. Vi kunde nämligen inte gå i kyrkan, eftersom vi bodde bland hinduer, många mil från kyrkan.
Våra grannar var mycket vänliga mot vår familj och bjöd oss ofta till deras fester, vilket vi barn uppskattade väldigt mycket. Många av dessa människor var mycket fattiga, och ofta anförtrodde sig dessa kvinnor åt min mor. De brukade diskutera olika problem, som till exempel äkta män som var drinkare och som slog dem och barnen. De berättade ofta att de inte hade tillräckligt med mat och hur de fick svälta flera dagar. Dessa kvinnor var analfabeter och kunde inte göra mycket för att lätta dessa bördor. Men ändå betraktade dessa kvinnor sina män nära nog som gudar, så de var tvungna att uthärda.
Från min tidigaste barndom ängslades jag över att jag en dag kanske skulle gifta mig med en man som skulle börja dricka och inte skulle kunna försörja mig. De få som i desperation rymde hem till sina föräldrar, skickades alltid tillbaka till sina män, där de hörde hemma. När jag hörde talas om detta, växte fruktan inom mig, och jag beslöt att aldrig fastna i en sådan fälla.
När jag var tolv år, dog min far, och min mor blev tvungen att försörja oss. Släktingar och andra, som ville oss väl, föreslog att jag skulle sluta skolan och lätta mors försörjningsbörda, men mor som var lärarinna kunde ta hand om oss, och hon lät mig också fortsätta min utbildning. Kort härefter gjorde mina släktingar ett allvarligt försök att få mig bortgift. De försökte tvinga mig att gifta mig med en läkare. Jag ville studera vidare, så att jag, om jag någonsin blev tvungen till det, själv skulle kunna förtjäna mitt uppehälle. Därför tiggde och bad jag mor att jag inte skulle behöva gifta mig, förrän jag hade avslutat min utbildning och blivit lärarinna. Mina släktingar ville inte gå med på detta, men mina tårar och mitt hot att gå i kloster övertygade till slut min mor, och hon tvingade mig inte att gifta mig. Utan tvekan insåg mor också av egen erfarenhet de fördelar hon hade haft av sin egen utbildning.
När jag hade avslutat mina studier, började min mor och mina släktingar ännu en gång att göra föranstaltningar för att jag skulle bli gift. Jag hade inte träffat den unge mannen, trots att familjerna annars ofta ordnar det så att flickan och den unge mannen får träffas eller åtminstone får se varandra. Den unge mannen och hans familj kan till exempel bjudas på te i flickans hem, och då kan flickan få bära in tebrickan och servera den unge mannen och hans föräldrar. Men min tilltänkte bodde mycket långt från vårt hem. Jag kände inte ens hans familj. Jag gav emellertid mitt samtycke, eftersom detta förväntas av en lydig, indisk dotter.
Den unge mannens familj begärde att en viss mängd smycken skulle ingå i hemgiften. Min mor gav sitt samtycke. Jag insåg det ansvar som vilade på min mor att åstadkomma hemgiften, så jag bad att jag skulle få arbeta och stå för kostnaderna. Bröllopet ägde därför rum sex månader senare.
Under dessa sex månader undrade jag ofta hur den unge mannen skulle visa sig vara. Jag kunde inte ens skaffa mig upplysningar om honom. Men jag bad ofta till Gud att han inte skulle vara en drinkare. Min far hade lärt oss att bedja, och jag trodde att Gud skulle besvara min bön. Två dagar före bröllopet anlände den unge mannen och hans familj.
Min mors giftermål
Den unge mannens familj stod för utgifterna för att göra i ordning huset och kostnaderna i samband med bröllopsfesten, vilket innefattade indisk musik, dagen till ära. Vigseln förrättades i kyrkan, och sedan hade vi en stor, fin mottagning. De första ögonblicken efter ceremonin, när vi kunde tala med varandra, frågade min man mig vad jag tyckte om arrangemangen och om jag tyckte om smyckena jag bar. Jag svarade honom och sade att jag tyckte om alltsammans, och sedan frågade jag honom genast om hans vanor. Han sade att han varken rökte eller drack och att han var mycket sportintresserad. Mitt hjärta fylldes av glädje, och jag tackade Gud. Jag hade också önskat att han skulle ha ett bra arbete, men han tjänade inte så mycket. Denna nyhet oroade mig emellertid inte, för den vänlighet och kärlek han visade mig var mer värd än alla de pengar han någonsin skulle kunna tjäna.
När jag hade bott hemma i fem dagar, packade jag ihop mina saker för att bosätta mig hos min man tillsammans med hans familj. I min mans hem fanns åtta barn, och min man var äldst. Min svärmor var hans styvmor. Jag fick utföra mycket hushållsarbete, såsom rengöring, matlagning osv. Jag var lydig mot min svärmor, men hon var aldrig nöjd med mitt arbete. Alltid fann hon fel på det jag gjorde. Till slut ordnade vi det så att vi kunde flytta någon annanstans. Hon bad oss att ta hand om fyra av min mans egna bröder och systrar. Min man och jag diskuterade igenom det hela och åtog oss så detta ansvar. Det innebar stora problem, men eftersom jag hade mitt lärarinneyrke, kunde jag hjälpa till. Jag började undervisa, och även om vi inte tjänade så mycket tillsammans, så var vi lyckliga.
Vi fick två egna söner och en dotter, och det medförde stor lycka i vårt äktenskap. Ännu större glädje gav det oss, när ett Jehovas vittne besökte vårt hem och erbjöd oss ett bibelstudium. Detta har verkligen berikat vårt familjeliv och hjälpt oss att veta hur vi skall klara av problemen i familjen på rätt sätt. Dessutom har det gjort mycket för att fostra våra barn att få en riktig inställning till det motsatta könet och till äktenskapet.
När vi studerade bibeln med dessa kristna vittnen för Jehova, lärde vi oss att deras tro inte krävde att vi skulle lägga oss till med västerländska sedvänjor, utan i stället krävde deras tro att vi övergav seder och bruk som var i strid med Guds klart fastslagna ord, bibeln. Förvisso har den kunskap i Guds ord som vi fått gett oss större förståelse för vad man bör tänka på, när man väljer en äkta man till sin dotter. För vi vet att en ung man, som älskar och tjänar Jehova och låter sig ledas av hans lagar och principer för äkta män och hustrur, kommer att ta lika väl hand om vår dotter som vi själva. Vi vet också att genom att ordna äktenskapet tillsammans med ett föräldrapar som också sätter sin lit till Jehova Gud, som har instiftat äktenskapet, kommer vi inte att bli lurade eller vilseledda, som somliga har blivit.
Vi har till exempel hört talas om att föräldrar har ordnat ett äktenskap, som i fallet med en ung man med utmärkta kvalifikationer. Han var mycket berest och hade god utbildning. När tiden kom att han skulle gifta sig, bad han att han skulle få en välutbildad, intelligent flicka. Hans föräldrar fann en sådan flicka åt honom, en som såg pigg och vaken ut och verkade vara intelligent, en som skulle passa deras intelligente son. På bröllopsdagen lyfte pojken upp hennes slöja för att fästa ”mangal sudra”, guldkedjan som bärs i stället för vigselring, runt hennes hals och fann ett ansikte som var trumpet, fullt av finnar och mycket äldre än han hade väntat. De hade bytt ut flickan mot hennes äldre syster! Hellre än att ställa till uppståndelse genomförde han giftermålet och har sedan dess levt ett liv fyllt av besvikelser tillsammans med en som inte alls passar honom. Hela byn tycker synd om honom.
Nu har jag varit gift i tjugofyra år, och jag vet att mitt äktenskap har varit gott och lyckligt. Vi blev glada, när vår dotter samtyckte till att vi skulle skaffa henne en äkta man. Vi har funnit en som vi vet passar henne precis. Hon har varit en god dotter, så vi vet att hon kommer att bli en god hustru.”
Mitt giftermål
Av min mors historia kan du se att mina föräldrar har erfarenhet, och av deras råd vet jag hur viktigt det är att vi ser till hur vi uppför oss då vi växer upp. När vi är tillsammans med andra vet vi inte vem som iakttar oss. Om vårt uppförande inte är gott, hur skulle vi då kunna vänta oss att någon med goda egenskaper skulle välja oss till hustru åt deras son? Om vi inte tänkte på detta, skulle vi resten av vårt liv få ångra att vi inte hade kunnat bli lyckligt gifta.
Nu är vigselceremonin över, och vi lämnar de andra och stiger in i en bil för att ta en liten paus före mottagningen. Det är vårt första tillfälle att växla några ord med varandra. Jag är förtjust över att finna att min man är bättre än jag någonsin kunnat önska. Han är så snäll mot mig. Mitt hjärta fylls av glädje och kärlek, när han detta första ögonblick säger till mig: ”Om jag begår något fel, måste du tillrättavisa mig, och jag skall tillrättavisa dig, när du felar. Vi måste alltid visa varandra förståelse.” Han talade också om att vi skulle hjälpa varandra andligen genom att studera bibeln tillsammans.
Jag är mycket lycklig att nu få börja mitt äktenskap med en sådan underbar man. Jag är verkligen tacksam mot Jehova Gud och också mot mina kärleksfulla föräldrar, som har lagt ner så mycket möda på att ge mig en sådan god äkta man. — Insänt.