Proteinbrist — vad kan man göra åt det?
DET beräknas att en tredjedel av jordens befolkning, mer än en milliard människor, inte får tillräckligt mycket protein i födan. Till följd av detta dör otaliga millioner barn i utvecklingsländerna innan de når skolåldern. De som överlever får ofta bestående skador — mentala och fysiska.
Experter som studerar livsmedelsproblemet i världen håller med om detta: ”Om inte situationen märkbart förändras, kommer livsmedelsbrist och verklig svält att inträffa, och i deras spår kommer inbördes stridigheter och politiska omvälvningar av tidigare okända proportioner att dra fram genom utvecklingsländerna.”
Proteinets betydelse
Protein är nödvändigt för alla människor. Det utgör det grundläggande byggnadsmaterialet i kroppens muskelvävnad, ben, brosk och hud. Kroppens kemiska livsprocesser är beroende av enzymer, som tillhör de viktigaste proteinliknande ämnena. Det krävs därför proteiner för tillväxten och för underhållet av kroppens vävnader.
Kroppen framställer själv sina proteiner genom att sammanfoga aminosyror — små enheter, som innehåller kol, väte, syre och kväve — till långa, tredimensionella kedjor. De flesta av de mer än tjugo olika aminosyrorna kan kroppen själv framställa, men åtta av dem måste tillföras kroppen med det protein som finns i vår föda. Kroppen bryter ner proteinet i födan till aminosyreenheter; dessa omkombineras sedan till nya proteiner, ”skräddarsydda” för våra speciella behov.
När födans proteinhalt är låg eller det råder brist på någon av de åtta nödvändiga aminosyrorna, drabbas kroppen av proteinbrist. Denna sjukdom framkallar apati hos vuxna och hindrar tillfrisknandet från skador och sjukdomar. Hos barn är följderna likartade men allvarligare. Lindrig eller måttlig brist gör dem särskilt mottagliga för infektioner i andningsvägarna och besvär i mag-tarmkanalen. Mera utpräglad proteinundernäring kan leda till obotlig mental och fysisk efterblivenhet eller till och med till döden.
Proteinundernäring sägs äventyra framtiden för många millioner av världens befolkning. Detta är illa nog, men eftersom klyftan mellan tillgång och efterfrågan på protein ständigt vidgas, fruktar man för att en ännu svårare proteinkris är i annalkande.
Jorden kan ge oss föda
Är jorden ur stånd att frambringa tillräckliga mängder näringsrik föda åt sin nuvarande befolkning? Sådana auktoriteter som Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation hävdar att världens jordbruksmöjligheter är tillräckliga för att ge föda åt tusentals millioner fler människor än det nu finns på jorden. Ja, jorden kan utan tvivel ge tillräckligt med föda åt alla nu levande människor. Vad är det då för fel?
En rapport till Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd framhöll att problemet med proteintillgången kompliceras av sociala och ekonomiska faktorer. Man medger att den nuvarande proteinproduktionen är tillräcklig för att tillgodose behovet för jordens befolkning. Men tillgångarna når inte de människor som behöver dem. Som den välkända antropologen dr Margaret Mead framhöll: ”Det grundläggande problemet är etiskt till sin natur.”
Resultatet av bristfälliga etiska värderingar har bland annat varit överskott i en del av världen medan människor hungrar i en annan del; allt för mycket föda i en del av världen medan barnen svälter på annat håll. Jordbruket har blivit kommersialiserat. Man har gjort skillnad mellan föda som ger näring åt människor och föda som vissa människor och vissa nationer får sin inkomst genom. Livsmedlen är inte längre till enbart för att ge föda åt människor. De har blivit en kommersiell artikel.
Det grundläggande problemet är uppenbarligen den nuvarande, orättvisa, världsomfattande tingens ordning. Jorden kan frambringa nyttiga födoämnen i stor ymnighet, men under en självisk tingens ordning, som slits av politisk splittring, kommer inte födan de människor till del som verkligen behöver den.
Försök att reda sig trots den svåra situationen
Eftersom människan varit oförmögen att finna en lösning på det grundläggande problemet, hur man skall kunna ersätta den själviska ordningen, har man försökt göra det ”näst bästa” — dvs. man har försökt kompensera denna svåra situation på ett flertal olika sätt. Fiskeflottorna har till exempel utökats. Världsfiskets genomsnittliga fångst har ökat med omkring 6 procent för varje år. Man fruktar emellertid att en blygsam ökning på endast 4,7 procent om året från och med år 1967 skulle göra slut på proteinförrådet för havs- och inlandsfiskerierna omkring år 1985.
Ett annat försök att klara den svåra situationen har varit att förbättra metoderna för bearbetning av fisken. Målet är att man mera fullständigt skall kunna utnyttja denna värdefulla proteinkälla. Delar av fisken som vanligen inte konsumeras kan förvandlas till ett stabilt mjöl, som är rikt på protein, med eller utan smak eller lukt av fisk.
Man förespråkar olika kommersiella produkter för att försöka lindra proteinbristen. Man försöker förbättra metoderna att utvinna mjöl och proteinkoncentrat ur jordnötter, sojabönor, bomullsfrön och andra oljerika frön, efter det att oljan har utvunnits. De framgångar man redan haft med sojabönor är ett exempel på vegetabiliskt protein till en låg kostnad.
Proteinkoncentrat från sojabönor är ett milt, vitt pulver, som kan användas till att berika bakverk, soppor, drycker och puddingar. En blandning av majsmjöl, torrmjölk, vitaminer, mineralämnen och mjöl från sojabönor utgör en näringsrik, proteinrik sammansättning, som kan användas för sådana ändamål.
Vegetabiliska proteinkoncentrat används i hälsosamma drycker, antingen varma eller kalla. I Hongkong konkurrerar en sådan dryck med läskedrycker i fråga om popularitet. Eftersom protein från sojabönor kan kombineras med omkring hundra olika smakämnen vid beredning av denna dryck, kan den anpassas alltefter folks smak på olika håll i världen.
Man spinner också vegetabiliskt protein till fibrer för att få det att likna kött. Proteinfibrerna blandas med fett, vegetabiliska smakämnen och stabiliserande ämnen. Dessa köttliknande produkter kan skivas, malas eller skäras i tärningar. De kan användas till att dryga ut riktigt kött med.
Förutom att man utvecklar nya produkter från redan existerande protein håller man också på att utforska nya, ovanliga proteinkällor. Protein erhålls från petroleum, naturgas, råolja, sågspån, sockerrör, gräs och kokosnötskött. Nej, dessa produkter är inte avsedda för direkt konsumtion av människor. I stället är det så att sådana mikroorganismer som olika jästarter, bakterier och svampar använder dessa produkter till att framställa protein. Detta kallas encellsprotein, eftersom det kommer från encelliga organismer. Man tänker sig att detta protein, som kommer från mikroorganismer, först skall ges som föda åt djur, varefter människan skall kunna äta djurens kött. Man förstår att det skulle kunna bli svårt att få människor att godta torkade celler från mikroorganismer som föda.
Den ”gröna revolutionen”
Ett annat försök att komma till rätta med situationen har lett till den ”gröna revolutionen”. Spannmålsprodukterna svarar för huvuddelen av världens tillgång på protein och kalorier, omkring 70 procent av den sammanlagda tillgången. Spannmålsvarieteternas avkastning har ökats avsevärt genom en kombination av växtförädling, gödningsämnen, biocider och bättre lagringsmöjligheter.
Den ”gröna revolutionen” har ansetts så betydelsefull att en framstående växtförädlare, som bidragit till utvecklandet av dessa varieteter med hög avkastning, blev belönad med Nobels fredspris år 1970.
De nya varieteterna av vete och ris har kraftigt ökat tillgången på spannmålsprotein i många länder. På bara två år ökade Ceylons risskörd med 34 procent, och på sex år mer än fördubblades Indiens veteskördar. Japan, som är ett av världens mest tättbefolkade länder, fick överskott på ris. För sex år sedan importerade Filippinerna en million ton ris årligen; år 1970 var detta land självförsörjande och hoppades kunna börja exportera ris, men detta visade sig vara förhastad optimism.
Man uttrycker emellertid farhågor för att det vittutbredda förlitandet på några få grundläggande varieteter med hög avkastning i verkligheten kan lägga grunden till en kolossal katastrof. Om dessa varieteter med snäv genetisk grundval skulle duka under för en sjukdom, skulle det kunna få katastrofala följder, eftersom man inte skulle ha något att ersätta dem med tillräckligt snabbt.
Nyhetsmeddelanden från Filippinerna visar att denna djupa oro inte är ogrundad. ”Filippinerna fruktar för ny risbrist” löd en rubrik i New York Times för 14 februari 1972. En underrubrik förklarade: ”Ett dödsbringande virus en av orsakerna till den fortsatta bristen.” I artikeln hette det:
”Filippinerna, det land där den gröna revolutionen började, tycks drabbas av den ena riskatastrofen efter den andra. Efter utvecklandet av varieteterna med hög avkastning år 1966 uppnådde Filippinerna självförsörjning av ris och fick till och med ett litet överskott redan år 1970. Förra året [1971] blev man tvungen att importera stora mängder, och nu förutsäger en statlig, statistisk institution att landet står inför en omfattande brist både detta år och året därefter.
Orsakerna till bristen är enligt Domingo Panganiban, en expert vid Nationella livsmedels- och jordbruksrådet, tyfoner, bristande lagringsmöjligheter, problem med lag och ordning och ett dödsbringande växtvirus som kallas tungro.”
Man kan därför inte lita till den ”gröna revolutionen” för att komma till rätta med den svåra situationen. I stället kanske den endast leder till en ännu mer ödeläggande svält. Inte ens den ökade produktion man nu uppnått har inneburit att tillgången på protein och livsmedelsenergi når de svältande människorna. I somliga länder förlorar man ända upp till 20 procent av spannmålsskörden på grund av bristfälliga lagringsmöjligheter!
Vad som verkligen behövs är därför något mer än en ”grön revolution”: en ny tingens ordning, som inte styrs av nationalism och själviska, kommersiella intressen. Bibeln framhåller Guds uppsåt att införa en sådan ordning redan under denna generations tid.
Bättre bruk av tillgängliga medel
Men vad kan man under tiden göra för sig själv och för sin familj för att komma till rätta med proteinbristen i dieten? Det finns mycket man rent praktiskt kan göra i detta avseende. Kött eller stek kan smaka gott, men stek är inte nödvändigt för att få det protein man behöver. Finns det tillgång på fisk? Många människor får mycket av sitt protein från denna källa.
Ägg, mjölk och ost ger protein av hög kvalitet. Kan du få tag i dessa livsmedelsprodukter? Växtriket är också en ymnig proteinkälla. Bibeln berättar att för omkring 3.800 år sedan köptes en näringsrik soppa av proteinrika linsärtor i utbyte mot en förstfödslorätt! (1 Mos. 25:29—34) Sådana grönsaker som linsärtor, bönor och ärtor är goda proteinkällor, som många människor skulle kunna använda mera effektivt. De flesta växtprodukter saknar emellertid en eller flera av de nödvändiga aminosyrorna. Denna brist kan ofta uppvägas genom att man kombinerar dem med andra grönsaker eller proteinhaltiga födoämnen, som fyller ut bristen. Om man till exempel tillsätter bara en liten mängd förstklassigt protein, till exempel ägg eller ost, till en diet av bönor, maniok eller mjölbanan, får man en rätt balans mellan de olika aminosyrorna, så att allt proteinet i födan kan utnyttjas effektivt. För att uppnå denna fördel måste man emellertid äta de proteinhaltiga födoämnena tillsammans.
Ett praktiskt sätt att få mera protein i kosten är att göra större bruk av sojabönor till föda. Mjöl från sojabönor kan tillsättas till många maträtter, eller också kan man koka sojabönorna själv. För att ge bästa resultat bör sojabönorna vara tämligen färska, och man bör blötlägga dem innan man kokar dem. De kokta sojabönorna är något nötliknande och knapriga; därför kan man till en början tro att de endast är halvkokta, men man bör räkna med att de skall vara knapriga. Sojabönor kan användas i sallader eller serveras som grönsak.
Föräldrar i länder där proteinhalten i kosten är låg kan göra mycket för att bättre utnyttja tillgängliga medel till att förbättra barnens kosthåll. Det är i allmänhet efter avvänjningen som barnen i dessa länder drabbas av allvarlig proteinbrist. Modersmjölken innehåller vanligen tillräckliga mängder protein, men så är inte fallet med den efterföljande dieten. Maniok är en viktig beståndsdel i avvänjningsdieten i många länder, men den är rik på kolhydrater och fattig på protein. Om man emellertid tillsammans med maniokroten serverade en stuvning på de unga, späda bladen, skulle proteinproblemet lindras — bladen, som i allmänhet inte används, innehåller tillräckligt med protein för att ge kosten en rätt sammansättning!
Ägna eftertanke åt dessa ting, om proteinhalten i din kost skulle vara för låg. Ta reda på vilka födoämnen som skulle kunna ge din kost högre proteinhalt. Att du och din familj åtnjuter god hälsa beror i inte ringa grad på att du vet vilka proteinkällor som finns att tillgå.
Även om vår vackra jord har förmåga att mer än väl tillgodose behoven för dem som nu lever på den och för många fler dessutom, kan vi inte vänta oss en jämn fördelning av livsmedlen i denna tingens ordning. Varför inte det? På grund av dess själviska, kommersiella natur. Bibeln visar att denna ordning kommer att fortsätta på sina orätta vägar till dess den når sitt slut. Och som tidigare framhållits kommer Guds nya ordning att ge hela mänskligheten ett överflöd av föda. Guds profet förutsade detta för länge sedan med orden: ”HERREN [Jehova] Sebaot skall på detta berg göra ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta, märgfulla rätter. ... Ty så har HERREN [Jehova] talat.” — Jes. 25:6—8.