Människokroppen — skapad med stor frikostighet

SKAPAREN har visat sig vara en frikostig givare vad människosläktet beträffar. (Jak. 1:5) Vilket överflöd finns det inte på jorden av föda och dryck till att hålla människan vid liv! Vilken oändlig mångfald av frukter, grönsaker och sädesslag, såväl som fiskar, landdjur och fåglar finns det inte på jorden! Vilken överflödande skönhet finner man inte hos blommor och fåglar och hos andra levande skapelser, för att inte tala om de vackra floderna, sjöarna, bergen, molnen och solnedgångarna. Det finns sannerligen ingen knapphändighet i Jehovas föranstaltningar för människans tillvaro och lycka.

Och det finns heller ingen knapphändighet i det sätt på vilket Skaparen danat människan. Han strävade inte efter största möjliga sparsamhet, efter att ge människan endast ett minimum av vad hon behövde för att kunna existera och glädja sig åt livet. Trots att människan, enligt vad bibeln säger, har degenererats under nästan sex tusen år, ger människokroppen fortfarande vittnesbörd om sin Danares frikostighet. Alltsedan människan förlorade sin fullkomlighet har denna frikostighet tjänat som en säkerhetsmarginal, vilket också framhållits av framstående fysiologer. Låt oss ta del av några exempel på detta.

Organ med dubbel uppsättning

Till att börja med kan vi tänka på de organ med dubbel uppsättning som Skaparen har utrustat kroppen med. Människan har till exempel två lungor. De förser människan med allt syre hon behöver, inte endast för de alldagliga behoven, utan också för nödsituationer. På grund av att det finns två lungor kan kirurger avlägsna den ena, om det skulle bli nödvändigt, och individen kan ändå klara sig, även om han inte längre är lika väl rustad för nödsituationer. Detta förhållande visar, i förbigående sagt, varför människan har två lungor, trots att hon kan klara sig med bara en.

Vi har också frikostigt blivit försedda med två njurar. Det arbete njurarna utför är ofantligt, och deras struktur beskrivs av fysiologerna såsom på samma gång underbar och utomordentlig. Deras drygt 140 kilometer kanaler tjänar inte endast till att filtrera blodet och bevara dess rätta kemiska sammansättning, utan också till att upprätthålla vattenbalansen i kroppen. Deras viktiga arbete utförs av små nefron, av vilka en njure innehåller mer än en million. Även om 90 procent av dessa inte längre kunde fungera, skulle återstoden av dem ändå kunna hålla individen vid god hälsa. Av dessa fakta framgår det att njurarna har en säkerhetsmarginal på 10 till 1.

Och vad är att säga om binjurarna, av vilka det finns en på vardera njuren? Om båda binjurarna avlägsnas, följer döden inom en period av åtta till trettiosex timmar, beroende på individens allmäntillstånd. Men om bara en tiondel av binjurevävnaden lämnas kvar, kan han förbli vid liv.

Denna säkerhetsfaktor finns också hos kvinnans äggstockar. Hon kan bli havande trots att hon bara har en äggstock kvar, ja, till och med om det bara återstår en bråkdel av äggstocken. I viss mån är situationen likartad för mannen, eftersom en man bara behöver en testikel för att bli far.

Frikostigheten med dubbel uppsättning av organ gäller också sinnesorganen. Man finner ingen snålhet i deras utformning. Människan kan höra riktigt bra utan ytteröra, och hon kan också höra med bara ett enda öra, även om hon är handikappad, när det gäller att upptäcka vilken riktning ljuden kommer ifrån. Många människor har bara ett öga, men klarar sig ändå bra. De är dock handikappade på flera sätt, eftersom deras synvidd endast omfattar omkring 120 grader i stället för 180 grader, förutom att deras djupseende är begränsat. Vi har också två näsborrar, som inte endast är till för att dra in den luft vi behöver, utan också för att vi skall kunna känna lukter. Om den ena näsborren är täppt, nedsätts varken luktförmågan eller lungornas luftvolym i någon större utsträckning.

Partiellt avlägsnande

Den frikostighet med vilken Gud har skapat människan framgår också av att en hel del av de organ, som vi bara har ett av, kan avlägsnas partiellt utan att vi blir särskilt handikappade. Människan har en väl tilltagen magsäck, som somliga personer tänjer ut till dess dubbla längd genom att äta för mycket. (Också detta är en säkerhetsmarginal!) När magsäcken blir skadad på ett eller annat sätt, kan man avlägsna en stor del av den utan att patientens livslängd förkortas. Man kan faktiskt leva trots att man fått hela magsäcken avlägsnad, vilket beror på tunntarmens förmåga att kompensera förlusten.

Vi kan också tänka på levern. Vilket häpnadsväckande antal skiftande arbetsuppgifter den utför — inemot 500 olika funktioner! Inte utan goda skäl har den kallats det flitigaste och mest mångsidiga organet i kroppen. Och ändå kan människor leva ett ganska normalt liv trots att endast 15 procent av levercellerna fungerar. Patienter har fått levern avlägsnad till 80 procent, och trots detta tog återstoden av cellerna hand om organets alla uppgifter.

Ett annat organ som bär vittnesbörd om Skaparens frikostighet är bukspottkörteln. Den förser kroppen med matsmältningsenzymer, men även med insulin från de ”Langerhanska cellöarna”. Fullständigt avlägsnande av bukspottkörteln leder till höggradig diabetes och andra allvarliga konsekvenser. Men man kan avlägsna fyra femtedelar av den, och den återstående femtedelen kan ändå förse kroppen med allt insulin den behöver. Följderna blir också mycket allvarliga, om hela sköldkörteln avlägsnas. Men kroppen kan klara sig bra med bara en sjättedel av den.

Tänk också på tarmarna. Man kan ta bort gott och väl tre meter av tunntarmen utan några större ogynnsamma följder. Och i många fall har största delen av tunntarmen avlägsnats utan att det gett upphov åt några allvarliga problem.

Skaparens frikostighet är uppenbar i det sätt på vilket kroppen botar sig själv, när den tillfogas skador. Tänk till exempel på när en del av tunntarmen avlägsnas och de båda ändarna sys ihop av kirurgen. Omedelbart börjar tarmen avsöndra en plastartad substans, som på omkring fyra timmar tätt sammanfogar skarven på tunntarmen. Det var inte utan orsak som en känd fysiolog talade entusiastiskt om den ”vishet som är uppenbar i kroppen”.

Hjärtat och blodet

Hjärtat slår med en viss normalhastighet, så att en tillräcklig blodmängd pumpas runt i lugn och måttlig takt. Men när nödsituationer uppstår, anpassar sig hjärtat efter dem, eftersom också det har danats med frikostighet. Det ökar inte bara slagfrekvensen med 100 procent eller mer, när det behövs, utan ökar också den blodvolym som pumpas ut i blodomloppet för varje slag. Artärtrycket ökas med omkring 30 till 40 procent, och till följd av detta strömmar blodet mycket snabbt till kapillärerna för att ge näring åt kroppens celler, som är i skriande behov av ytterligare näringsämnen. När en muskel arbetar hårt, är sålunda det antal kapillärer som tas i anspråk många gånger större än det som utnyttjas, när muskeln befinner sig i vila.

Varje sekund, varje minut, varje timme, varje dygn, år ut och år in, ”dör åtta millioner blodkroppar ... och ersätts av nya blodkroppar, som produceras i benmärgen, lymfkörtlarna och lymfvävnaden i toncillerna, mjälten, brässen och tarmarna”. (The Body, Life Science Library) Varje kubikmillimeter blod (vars omkrets till och med är mindre än bokstaven ”o” här) innehåller fem millioner röda blodkroppar. Men detta gäller endast på vanlig höjd över havet. När någon beger sig till en plats som ligger mycket högre över havet och där det finns betydligt mindre syre i luften, kan kroppen öka produktionen av röda blodkroppar med 50 procent eller mer. På det sättet får kroppens vävnader ändå tillräckligt med syre, trots att de enskilda röda blodkropparna transporterar mindre syre.

Något som också är nödvändigt för att bevara kroppen vid liv är sockerhalten i blodet. För hög halt betyder diabetes, vilket många människor är livligt medvetna om. Och på senaste tiden har det skrivits mycket om de skadliga verkningarna av hypoglykemi, kroniskt sänkt blodsockerhalt. Men under normala omständigheter kan blodsockerhalten sjunka med hela 50 procent innan man når ”underskottsgränsen”.

Att kroppen är danad med frikostighet framgår också tydligt i samband med blödningar förbundna med avsevärd blodförlust, vilket kan inträffa i samband med en olyckshändelse eller ett kirurgiskt ingrepp. Det uppstår då många olika reaktioner i kroppen för att kompensera blodförlusten. Blodtrycket kan tillfälligt sjunka med 30 till 40 procent, innan det når en kritisk nivå, och på bara en kort stund kan det återställas till normalvärde. Kompensationsmekanismen är mycket komplicerad. Mjälten bidrar till exempel till att avhjälpa bristen, eftersom den innehåller en stor blodreserv. Genom att sammandra sig till omkring en fjärdedel av sin normala storlek tömmer den ut denna blodreserv i blodomloppet. Det så kallade sympatiska nervsystemet reagerar också genom att minska blodkärlens omkrets, så att trycket vidmakthålls trots den minskade blodvolymen.

En inbyggd säkerhetsfaktor är också att hjärtat och hjärnan ges företräde framför de andra organen. När det alltså behövs mer blod än mjälten kan tillhandahålla, sammandrar sig de blodkärl som leder till musklerna och huden, men inte de som leder till hjärtat och hjärnan, eftersom dessa organ behöver samma blodflöde som vanligt för att inte lida obotliga skador. Vid stora blodförluster blir man också mycket törstig, eftersom vattnet i kroppen också mobiliseras, så att den rätta blodvolymen kan upprätthållas.

Skaparens frikostiga anordningar är också uppenbara i själva den mekanism som får blodkärlen att sammandra sig i en sådan nödsituation. Under normala omständigheter utlöses denna reaktion av förlängda märgen, den del av hjärnan som är belägen närmast ryggmärgen. Men om förlängda märgen är skadad, finns det ett antal kärlcentra i ryggmärgen som tar över förlängda märgens funktioner. Och i händelse av att dessa centra inte skulle fungera på rätt sätt, finns det andra krafter som griper in; i sista instansen sammandrar sig till och med blodkärlen på egen hand, utan yttre påverkan, så att deras omkrets anpassas till blodvolymen i dem, varigenom blodtrycket upprätthålls.

Andra exempel

Tänk på kroppens förmåga att lagra näring. Somliga människor kan faktiskt fasta i flera veckor. Den tid en person kan klara sig utan föda beror naturligtvis i någon mån på hur storvuxen han är och särskilt på hur mycket fett som finns i kroppen.

Människan kan också klara sig en viss tid utan vatten, men inte på långt när lika länge. En orsak till detta är att kroppen ständigt avger vatten genom svettning och vid andningen, och även genom njurarna, trots att man inte tillför den något vatten. Och trots att kroppen består av två tredjedelar vatten eller mer innebär det ett mycket allvarligt tillstånd, när kroppen förlorar 10 procent av sitt vatteninnehåll, och en förlust av 20 till 22 procent leder till döden. Gud ordnade det därför i sin vishet så att jorden, såsom människans hem, skulle rymma ett överflöd av vatten, så att man mycket sällan skulle behöva gå utan vatten under någon längre tid.

Vår kropp är utformad med den största säkerhetsmarginal, när det gäller att klara sig utan föda och vatten. Däremot kan kroppen endast klara sig en mycket kort tid utan luft, utan syre. Om kroppen får vara utan syre i åtta minuter, kan det leda till obotliga skador, om inte till döden. Om du någon gång skulle behöva bistå en medvetslös människa, förvissa dig då om att det inte finns något som hindrar henne från att få luft.

För att ta ett sista exempel kan vi tänka på människans kroppsbyggnad. Musklerna kan inte sträckas mycket utöver sin normala längd, och de har verkligen ingen orsak till detta, eftersom deras ändar är fästade vid ben. Men frikostighet i konstruktionen kännetecknar benens och broskvävnadens byggnad. Vid normal hälsa har de en styrka som vida övergår det normala behovet.

Skaparen har sannerligen varit mycket frikostig, då han utformade de olika organen och organsystemen i människokroppen. Han har inte nöjt sig med rätt och slätt ett minimum. Det förefaller som om ymnighet var hans motto snarare än knapphändighet. Detta är så mycket mer storslaget när man tänker på att om den fullkomliga människan inte hade syndat, skulle hon ha haft ännu mindre behov av alla de säkerhetsmarginaler som vår Gud har byggt in i våra kroppar. Borde inte allt detta göra oss tacksamma mot vår Skapare och ingjuta hos oss en hälsosam vördnad för människokroppen? Jo, sannerligen!

Tag väl vård om din kropp. Det blir till ditt eget bästa. När du kommer i en svår situation, kan dina säkerhetsmarginaler betyda skillnaden mellan sjukdom och hälsa, om inte också mellan liv och död.