Varför alla dessa rymdprojekt?
VISSTE du att ett av de viktigaste skälen till människans många rymdprojekt är att man vill söka efter liv utanför jorden?
Vetenskapsmän som tror på evolutionen hävdar att liv måste ha utvecklat sig på några av de andra planeterna i hela det oändliga universum. De hoppas också att utforskning av en annan planet skall kasta ljus över hur livet började på jorden.
Många vetenskapsmän framhåller också tanken att universum nu sannolikt myllrar av förnuftsbegåvade varelser, som kommit till genom evolution. Evolutionisternas ivriga sökande efter utomjordiskt liv fortsätter alltså.
Sökandet efter liv utanför jorden, heter det i en rapport som utarbetats av Rymdforskningsrådet inom Förenta staternas nationella vetenskapsakademi, ”är ett vetenskapligt arbete av största värde och betydelse. ... Dess vikt och betydelse och konsekvenserna för biologin gör att det förtjänar den största prioriteten av alla företag inom rymdforskningen — ja, faktiskt i hela rymdprogrammet.” Håller du med om detta?
Det finns naturligtvis andra viktiga orsaker till människans rymdprojekt. Man uppger olika vetenskapliga syften, till exempel önskan att lära känna himlakropparnas sammansättning, vilka förhållanden som råder på olika planeter osv.
Nyfikenhet och ett begär efter att göra det ”omöjliga” är också betydelsefulla faktorer för människans utforskning av rymden.
Mer än så ligger bakom
Det är i verkligheten mycket mer som ligger bakom människans rymdprojekt än bara längtan efter vetenskapliga framsteg, sökandet efter liv och människans nyfikenhet och begär efter att göra det ”omöjliga”. Vad då? Nationalistisk prestige.
Amerikas rymdprogram började till exempel på allvar efter det att Ryssland placerat sin Sputnik i bana runt jorden. Författarna till boken Journey to Tranquility (Resa till stillheten) säger sålunda om de amerikanska rymdbragderna:
”Projektet föddes i en nödsituation. Det påbörjades som en snabb åtgärd mot en omedelbar kris: den kris man ansåg ha åstadkommits av de sovjetiska rymdtriumferna. ... Den avgörande sidan hos detta hot var emellertid dess inflytande på Amerikas prestige. Det var denna fruktan som drev president Kennedy. ... Prestigen ... gjorde att man menade att amerikanerna inte hade råd att bli slagna av ryssarna. Prestigen jämställdes med andra ord med inflytandet i världen, och månen betraktades som ett medel varigenom den världsliga makten skulle kunna ökas.”
Att prestige var den främsta drivkraften framgår av ett memorandum från president John F. Kennedy, daterat den 20 april 1961, till Förenta staternas vicepresident, som då var ordförande i Rymdrådet. President Kennedy frågade:
”Har vi någon chans att slå ryssarna genom att sända upp ett laboratorium i rymden eller genom en färd runt månen eller genom en raket som landar på månen eller genom en bemannad raket som går till månen och tillbaka igen? Finns det något annat rymdprogram som utlovar dramatiska resultat, varigenom vi skulle kunna vinna?”
Rymdkapplöpningen började alltså, och hittills har Sovjetunionen och Förenta staterna tillsammans genomfört mer än ett tusen rymdprojekt. Nationalistisk prestige har alltså haft ett mera direkt inflytande på rymdfärderna än till och med evolutionisternas sökande efter liv utanför jorden.
Tvivel och frågor som uppstått
De lyckade Apolloprojekten, varvid astronauterna återfördes i säkerhet till jorden, medförde en hel del lovord för dessa prestationer. President Nixon fällde till och med yttrandet: Kan vi inte se Guds hand i detta?
Men det fanns ändå tvivel i fråga om dessa ting. Tidskriften Time för 1 januari 1973 gav till exempel följande kommentar: ”Felet i detta uttalande [av president Nixon] ligger i det förmätna antagandet att erövringen av rymden är något så oförfalskat gott att Gud skulle värdigas ge det särskilt beskydd. Om man skulle ta hänsyn till motiven — i synnerhet den ohöljda chauvinism som fick så många att rösta för stora penninganslag till Apolloprogrammet — skulle Guds vrede, i stället för hans välvilja, ha kunnat utgjutas över projektet.”
Människans rymdbragder har sannerligen gett upphov åt en hel del tvivel och frågor. En av de största frågorna är om det var värt 25 milliarder dollar att finansiera Apolloprogrammet för färder till månen. Vad kunde dessa pengar ha åstadkommit för att göra förhållandena på jorden mera önskvärda? ”Är den enda ’omöjlighet’ vi kan tänka oss att skrapa månytan?” frågar Amitai Etzioni i sin bok The Moon-Doggle. ”Jorden har aldrig varit fri från hungersnöd eller krig. De som är ivriga att få gripa sig an med ’omöjliga’ företag är välkomna att försöka sig på dessa.”
Det finns också tvivel, säger denne författare, om relevansen hos många vetenskapliga målsättningar som framhålls för att anskaffa anslag till rymdfärderna: ”Uttalanden om att rymdsonder skall tala om för oss ’hur universum fungerar’ och ’hur livet började på jorden’ är en upprörande skymf mot sunt tänkande, ett pråligt uppvisande av en intressant men långt ifrån sensationell forskningslinje.”
En besläktad fråga som behöver utforskas är huruvida det är värt att ge ut stora penningsummor på att söka efter liv, som skulle ha utvecklats på andra planeter. Hur förståndig eller oförståndig är denna strävan?
Och har den nationalistiska prestige man vunnit varit värd ansträngningarna för de nationer som varit inbegripna? Många i Förenta staterna tycker att det var värt 25 milliarder dollar att sex gånger resa den amerikanska flaggan på månen. Men alla håller inte med om detta. Författarna till Journey to Tranquility säger: ”Utvecklingen ger kraftiga antydningar om att Apolloprojektet, med tanke på den kortvariga verkan man fick av det, kommer att räknas till de mera påtagliga felberäkningarna under 1900-talet. Trots att den omedelbara uppgiften genomfördes perfekt hade dess yttersta syfte omintetgjorts. Människan tog sina steg på månen, men det amerikanska levnadssättets attraktionskraft ökade fördenskull inte med stormsteg.”
Men även om Amerika inte vunnit prestige till ett värde av 25 milliarder dollar till följd av Apolloprogrammet, gav det dock människan ny insikt om månen och tvingade henne att revidera en del av sina teorier om den.