Att bygga upp min kropp var mitt livs största intresse
GATUSLAGSMÅL och familjegräl hörde till ordningen för dagen i mitt liv, men jag var alltid den som drog det kortaste strået. Det fick mig att känna mig som en utstött. Jag beslöt att göra någonting åt det. Mitt beslut förde mig in på en väg som till slut fick mig att sträva efter titeln ”mister universum”, världens mest välbyggde man.
Sträng diet och träning med vikter blev mitt liv, och jag älskade varje ögonblick av det. Allting annat blev underordnat detta mål: att förvandla mig till manligheten själv. Min kropp började byggas upp och formas. Med tiden kunde jag riva en registreringsskylt av metall i småbitar och utföra herkuliska styrkebedrifter med tunga vikter. Allt detta fick mitt manliga jag att blomstra.
När jag deltog i tävlingar var det med denna enda tanke i sinnet: Jag skulle till sist bli världens mest muskulöse man. Titlar och utmärkelser började samlas på hög, såsom ”mister Algoma — den mest muskulöse” (1962) och ”mister Canada junior” (1965).
Motorcykelvanvett
Jämsides med styrketräningen började jag ta del i motorcykeltävlingar. En våldsam blandning av ryktbarhet och ökändhet blev resultatet av att jag deltog i tävlingar i olika delar av Förenta staterna och Canada.
Nu var steget inte långt till att gå med i motorcykelgäng. Mina kamrater kom snart att bli en skock skränande, halvt berusade odågor. Jag styrde ut mig i en tysk hjälm, i hakkors, kedjor och piskor. Tillsammans med de andra i gänget hemsökte jag oskyldiga människor och vållade förödelse hela vägen från den kanadensiska gränsen till staten Florida. Under denna period av brutal tygellöshet fick jag själv bevittna knarkfester som förde deltagarna ned i den djupaste förnedring. Mitt samröre med detta gäng ådrog mig till slut ett fängelsestraff.
När jag blivit frigiven, styrde jag, nästan utan pengar, min motorcykel hemåt. Det var en lång färd, och den gav mig mycken tid att tänka. En tanke som for genom mitt huvud många gånger under denna färd var: Om jag fortsätter med detta slags umgänge, kommer jag troligen att dö i stället för att kandidera för titeln ”mister universum”.
Ett uppvaknande
En djup känsla av vämjelse kom över mig. Mitt levnadssätt hade inte varit annat än fåfänglighet. Vart hade det fört mig? Än en gång blev jag nästan överväldigad av den där känslan av att vara utanför, som jag upplevt i min barndom. Men nu började någonting vakna inom mig. Frågor tog form i mitt sinne. Just då trodde jag att det berodde på att jag lyssnat på ett visst religiöst program i radio. Jag började fråga mig: Är bibeln verkligen Guds ord? Finns det bland de många olika religiösa samfunden i världen något som Gud godkänner?
Även om jag just då allvarligt begrundade dessa frågor, började de så småningom försvinna, obesvarade. Varför? Därför att jag än en gång lät den fysiska träningen bli det dominerande draget i mitt liv. Tävlingen om 1970 års ”mister Canada” började närma sig. Jag stod verkligen på höjden av fysisk styrka. Att vinna den eftertraktade belöningen skulle bli en viktig språngbräda till att nå höjdpunkten i mitt livs strävan — att bli världens mest välbyggde man.
Men ändå var jag rastlös. Min träning gav mig nu inte längre någon verklig inre tillfredsställelse. De där frågorna bekymrade mig fortfarande, fast jag hade trängt undan dem. Var skulle man kunna finna sanna och tillfredsställande svar? Jag hade slutat upp att gå i kyrkan, därför att jag var desillusionerad. Kanske det där religiösa radioprogrammet hade svaren? Men, nej — det gav inte heller några svar som tillfredsställde min andliga hunger.
Sanningens ljus gryr
Någon tid dessförinnan hade jag mött en gammal bekant i en tvättinrättning. Han hade talat helt kort om religion och sagt att han var ett Jehovas vittne. Då tänkte jag inte så mycket på det, trots att vi hade ett intressant samtal. Nu träffade jag än en gång min vän vittnet. Denna gång började frågorna strömma ur min mun. Vi började av en händelse tala om min kyrka tvärs över gatan. Han framhöll vilket ursprung de olika symbolerna hade, som till exempel korset på taket och Jesusbilden på gräsmattan. Nu hade mitt intresse väckts, och det gjorde att jag frågade om andra ting, som katoliker vanligen tror på. Han visade mig att Guds ord inte ger något stöd åt sådana läror som att de onda pinas i en helveteseld eller att de som dött i synd, som kan förlåtas, plågas i en skärseld. Andra grundläror blev likaså klargjorda.
Men var detta verkligen sanningen? Jag måste ta reda på det. Vidare undersökning av böcker om olika religioner visade sig bli en besvikelse, men fick ändå ett resultat: Det fick mig att förstå att det som min vän vittnet hade förklarat från bibeln var det enda som klingade sant.
Snart kunde vi glädjas åt ett regelbundet bibelstudium tillsammans. Den rastlöshet och det oroliga sinnestillstånd jag befunnit mig i började förunderligt nog ge vika för en inre frid, som jag aldrig tidigare känt i hela mitt liv. Aldrig tvingade min lärare på mig någonting. Han dryftade bara bibliska läror på ett milt och vänligt sätt. Nu kände jag mig dragen, inte till en människa, utan till den underbare Gud, som denne vänlige man tjänade.
Ett viktigt beslut
Två vägar stod nu öppna för mig. Vilken skulle jag välja? Den väg jag nu följde skulle kanske till slut leda till höjden av mänsklig styrka och fysik och dessutom till ära från människor. Men när jag nått framgångens tinnar — vad skulle hända då? Ingenting tydde på en verkligt lycklig framtid därefter. Å andra sidan skulle den smala och trånga väg, som leder till livet, enligt den Heliga skrift, leda till Guds godkännande och välsignelse. Genom att följa den kunde jag vinna evigt liv, fullkomlig till kropp och sinne, även om det skulle medföra människors ogillande. Bön till Jehova hjälpte mig att fatta det viktigaste beslutet i mitt liv.
Något som också hjälpte mig var att begrunda vissa skriftställen. Ett var 1 Korintierna 1:31: ”Den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren.” Skulle jag göra det, om jag strävade efter titeln ”mister universum”? Nej, det skulle vara raka motsatsen. Vidare blev jag riktigt ställd mot väggen av aposteln Paulus’ inspirerade ord i 1 Timoteus 4:7: ”Öva dig i stället själv i gudsfruktan.” Det stod klart för mig att det behövdes en förändring i fråga om slaget av övning.
Jag gick genast till min manager och min tränare och förklarade för dem att det inte längre var mitt mål i livet att bli ”mister universum” och att jag inte längre tänkte delta i några tävlingar som gav ära åt mig själv. De bröt ut i en våldsam ström av oanständigheter, inte bara mot mig, utan de till och med förbannade Jehovas namn. Jag höll emellertid fast vid mitt beslut. Vid den tidpunkten blev jag mycket uppmuntrad, när en av ortstidningarna publicerade en berättelse om en berömd fotbollsspelare i England, som tackade nej till ett milliondollarkontrakt för att följa i Jesu Kristi fotspår som ett Jehovas vittne.
Nästa steg blev ett beslut att underrätta katolska kyrkan om mitt utträde ur den. Erfarenheten med min tränare och manager hade bara tjänat till att göra mig fastare i detta beslut. Där stod jag alltså nu, ansikte mot ansikte med prästen, och talade om för honom varför jag inte längre ville tillhöra hans kyrka. Hans ansikte fick ett förbryllat uttryck, när jag förklarade min önskan att bli ett Jehovas vittne. Förnärmad utbrast han att jag helt enkelt hade blivit hjärntvättad av Jehovas vittnen. Jag svarade att det jag fick lära mig var sanning och att det helt och hållet var byggt på Guds ord, den heliga bibeln. Detta frambringade ett häftigt och oväntat svar: ”Man kan inte tro allting som bibeln säger!” Detta gav mig faktiskt en chock, när jag tänkte på alla de gånger han kysst bibeln och behandlat den med den allra största vördnad, då han stått inför församlingen. Nu, bakom stängda dörrar, antydde han att universums store Gud inte gick att lita på — man kunde inte tro på Hans ord i dess helhet. Denne man visade nu sitt rätta jag.
Jag tänkte tillbaka på något han sagt till vår familj, då min far dog vid sextioett års ålder. ”Er far måste stanna i skärselden i sextioett år för sina synder.” Detta visade sig emellertid vara förbundet med vissa villkor, för ju mer pengar vi skänkte till mässor till förmån för vår far, desto kortare tid skulle han nödgas utstå dessa plågor. Han berättade aldrig för oss vad bibeln säger — att ”de döda veta alls intet”. (Pred. 9:5) Denne man var delaktig i det största bedrägeri som någonsin begåtts mot mänskligheten! Vilken skamfläck på den sanne Gudens namn! Han vägrade emellertid att stryka mitt namn ur kyrkoregistret och att ge mig mitt dopbevis.
Det var meningslöst att fortsätta att tala med honom, så jag lämnade honom och gick till stadshuset, där jag ändrade min samfundstillhörighet från romersk katolik till Jehovas vittne. Strax därefter ringde jag upp min läkare och sade honom att om behov i framtiden skulle uppstå att operera mig eller någon i min familj, fick han inte använda blod, eftersom jag hade fått veta att Skriften säger att vi skall ”avhålla [oss] ... från blod”. (Apg. 15:20) Därnäst gick jag ur det politiska parti jag hade tillhört, eftersom jag visste att Jesus hade vägrat att låta sig bli inblandad i politik, och jag ville bli hans lärjunge. (Matt. 4:8—10; Joh. 6:15; 17:16) Men ytterligare en prövning låg framför mig.
Jag fick en inbjudan att träffa en annan präst och tala med honom. De ville fortfarande återförena mig med den katolska kyrkan. Vid detta tillfälle fick jag verkligen hjälp från Jehova, då jag förtröstade på att han skulle leda mig. Vid vårt samtal kom vi in på påvens och prästernas samröre med Hitler. Som svar på min fråga: ”Känner ni till Jakob 4:4 i bibeln, där det sägs: ’I trolösa avfällingar, veten I då icke, att världens vänskap är Guds ovänskap’?” sade han: ”Det har ingenting med vårt fall att göra.”
Jag påminde honom emellertid om påvens besök i Förenta nationerna, där han sade till denna organisation: ”Jag kommer som er vän.” ”Är inte det andligt äktenskapsbrott?” frågade jag honom. Han blev tydligt nervös. Jag hänvisade sedan till katolska kyrkan som en väsentlig del av ”det stora Babylon”, som omtalas i Uppenbarelseboken. ”I Uppenbarelseboken 17:1—4”, påpekade jag, ”sägs det att hon sitter som en drottning med scharlakansröd klädnad och begår religiös otukt med jordens konungar.” Härvid blev han rasande och rusade ut ur rummet. Hans inställning gjorde bara min tro på Jehovas ord och vägar starkare än någonsin, och jag tackade min Gud för att han gett mig mod att frimodigt tala om sanningen.
Sedan dess har jag erkänt endast den suveräne Jehova Gud som ”min styrka”. Jag strävar inte längre efter berömmelse som ”mister universum”. Bibeln har ändrat min syn på livet. Sanningen har gjort mig fri från slaveri under de fåfängliga begärelser jag en gång hade. Jag vet nu att, som det står i 1 Timoteus 4:8, ”lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan ... har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande”.
Nu är glädje och lycka min dagliga lott i livet. Det är min innerligaste önskan att använda mina kroppskrafter och förmågor till att glädja hans hjärta som är den Allsmäktige i universum, Jehova Gud. — Insänt.