Hur går det till?
ETT annat problem som vi måste ta ställning till är detta: Om evolutionen är en verklighet, hur går den då till? Vad är det som får levande organismer att förändras så mycket att encelliga växter och djur övergår i högre och högre livsformer?
Evolutionisterna säger att förändringar inne i cellkärnan är orsaken till denna utveckling. De anser att de grundläggande enheter som orsakar detta är generna, de segment av kromosomerna som är bärare av arvsanlagen.
Dessa genförändringar kallas mutationer. De sägs vara orsaken till att nya egenskaper frambringas och till att encelliga livsformer skulle ha utvecklats hela vägen upp till människan. Den brittiske genetikern professor P. Koller förklarar: ”Mutationerna ger möjlighet till föränderlighet, och av den orsaken är de nödvändiga för evolutionens fortskridande.”
Frambringar de något NYTT?
Men frambringar dessa förändringar som mutationerna innebär verkligen nya egenskaper? Nej. Som professor Moore framhåller: ”Varje genmutation innebär inget mer än förändring av redan existerande eller kända egenskaper.” Varje genmutation innebär alltså bara variation av en egenskap som redan finns. Mutationerna ger variation, men de ger inte upphov åt något helt nytt.
Genmutationer kan till exempel förändra färgen, strukturen eller längden hos en människas hår. Men håret förblir hår. Det förvandlas aldrig till fjädrar. En människas hand kan förändras genom en mutation, men den förblir en hand i stället för att bli exempelvis en fågelvinge. Dessa förändringar rör sig dessutom endast inom vissa gränser, kring ett centralt medelvärde. Människor kan till exempel bli 210 centimeter långa (watutsistammen) eller 120 centimeter långa (pygméerna). Några få blir längre än 210 centimeter (bibeln talar om en sådan man — Goljat, som var 289 centimeter lång), och några få dvärgar är kortare än 120 centimeter. Men mutationer får aldrig människor att bli 6 meter långa eller bara 15 centimeter långa. Kroppslängden hos de flesta varierar kring ett centralt medelvärde som ligger mellan 150 och 180 centimeter.
Variationerna till följd av mutationer är i allmänhet också mycket små och ger aldrig upphov åt helt annorlunda egenskaper. Därför berättar författaren till Darwin Retried följande om den högt aktade genetikern, framlidne Richard Goldschmidt: ”Sedan Goldschmidt under många år studerat mutationer hos bananflugor började han misströsta. Förändringarna var så hopplöst små, klagade han, att om ett tusen mutationer inträffade hos samma exemplar, skulle de ändå inte ha blivit någon ny art.”
Ett svårare problem
Men det finns ett ännu svårare problem i samband med detta. Det har att göra med naturen hos dessa förändringar från det normala. Förändringarna är vanligen icke önskvärda, vare sig det är fråga om kromosom- eller genförändringar.
Om kromosomförändringar heter det till exempel i boken Chromosomes and Genes: ”Många frambringar både fysisk och mental oförmåga.” När en människa föds med fyrtiosju kromosomer i stället för fyrtiosex, kan hon vara mongoloid eller ha andra mentala och fysiska men. Fyrtioåtta kromosomer ger upphov åt mentala defekter och fysiska missbildningar hos människor.
Samma sak har iakttagits när det gäller genmutationer. Evolutionisten Koller erkänner: ”De flesta genmutationer är recessiva och skadliga, och de kan vara dödsbringande.” Han säger också: ”Omfattande undersökningar har ... visat att det största antalet mutationer är fördärvliga för den individ som bär den muterade genen. Man har genom experiment funnit att på varje lyckad eller nyttig mutation går det många tusen som är skadliga.”
Man erkänner alltså allmänt att mutationer gör de organismer som drabbas av dem svagare, mindre fruktsamma och mera kortlivade än normala individer av samma art. Stebbins visar att när muterade insekter fick konkurrera med normala blev resultatet alltid detsamma: ”Efter ett större eller mindre antal generationer har mutanterna eliminerats.” De kunde inte frodas därför att de var degenererade.
Om mutationerna är så betydelsefulla för evolutionen, då borde vi sannerligen välkomna dem och understödja dem. Men lägg märke till vad Asimov säger: ”Exposition för ökad strålning kan inte annat än öka mutationsfrekvensen. Detta är ett oroande faktum, därför att de flesta mutationer är till det sämre.” Men sedan han medgett detta, fortsätter han ändå: ”Men i det långa loppet är det dock så att mutationerna får evolutionen att gå framåt och uppåt.” Tycker du att detta låter förnuftigt?
Verkar det logiskt att alla de häpnadsväckande komplicerade cellerna, organen, lemmarna och processerna hos levande organismer har byggts upp genom en process som bryter ner? Kom ihåg att evolutionisterna erkänner att ”på varje lyckad eller nyttig mutation går det många tusen som är skadliga”.
Om du ville ha ett hus byggt, skulle du då anlita en byggmästare som för varje korrekt åtgärd vidtog tusentals som var felaktiga? Om en bilförare under sin körning fattade tusentals dåliga beslut för varje gott beslut, skulle du då vilja åka med honom? Om en kirurg gjorde tusentals felaktiga rörelser för varje rätt rörelse när han opererade, skulle du då vilja bli opererad av honom?
Kan mutationer ge upphov åt ett öga?
Skulle till exempel människoögat ha kunnat byggas upp genom en sådan tafatt process? För att synförmågan skall möjliggöras måste alla de många olika delarna i ögat vara fullständiga och i perfekt funktion. Om det allra minsta är fel eller någon del är ofullständig, kan ögat inte fylla sin funktion. Det blir värdelöst.
Evolutionisterna hävdar att ”naturen” endast godtar sådana förändringar som innebär någon omedelbar fördel eller nytta för organismen. Enligt deras teori skulle ögat aldrig ha kunnat bildas.
Tänk också på att det finns olika typer av ögon hos människan, djuren, insekterna, fåglarna och fiskarna. Denna variation när det gäller ögon innebär att ögon måste ha utvecklats inte bara en gång, utan många, många gånger och på olika sätt. Har du någonsin hört talas om att olika kameror har kommit till på detta sätt, ”genom en slump”? Nej, de behöver en konstruktör och tillverkare. Och ändå är en kamera mycket enkel i jämförelse med ett öga.
Man förstår alltså varför evolutionisten Salisbury sade följande om ögat: ”Det är tillräckligt svårt att förklara uppkomsten av något sådant en enda gång, men tanken att de har frambringats flera gånger i enlighet med den moderna [evolutions]teorin får det att snurra runt i huvudet på mig.”
Och hur ofta inträffar egentligen mutationer? I uppslagsverket World Book heter det: ”Spontana mutationer inträffade så sällan att forskarna gjorde ringa framsteg.” För att kunna studera mutationer blev de tvungna att framkalla dem med hjälp av röntgenstrålar och kemiska medel. Som evolutionisten Stebbins säger: ”Mutationsfrekvensen varierar mycket, ... men den är alltid låg. Direkta experiment för att fastställa orsaken till ’spontana’ mutationer är så gott som omöjliga på grund av att de uppträder så sällan.” Koller säger också: ”Sannolikheten för att ett sådant misstag skall inträffa i en gen är en på ett hundra millioner.”
Evolution — eller degeneration?
En mutation kallas alltså ett ”misstag”. Chansen att det inträffar en mutation är ”en på ett hundra millioner”. Om dem som verkligen inträffar gäller att ”på varje lyckad eller nyttig mutation går det många tusen som är skadliga”.
Drar du genast slutsatsen att detta är en process som förbättrar levande organismer och frambringar bättre och nyare organismer? Eller låter det mera som en process som bryter ner de organismer som existerar? Är det fråga om förbättring eller degeneration?
I boken Chromosomes and Genes läser vi: ”Müller beräknar att omkring sex procent av alla människor föds med någon påtaglig brist till följd av genmutationer. Det är därför inte förvånande att somliga biologer anser att under det att vår kulturella och tekniska evolution går framåt, håller mänskligheten i biologiskt avseende på att degenerera i stället för att förbättras.”
Vilken slutsats skulle du dra med tanke på allt detta? Är mutationerna en hållbar grundval för evolutionsteorin? Eller verkar det i stället långt mera sannolikt att individer inom de levande organismernas grundläggande arter kommer att skadas av mutationerna? Och tyder inte fakta på att vilka som helst goda förändringar endast kommer att frambringa variation inom en grundläggande art?
För att göra en sammanfattning av mutationerna såsom evolutionsteorins viktigaste stödjepelare kan vi lägga märke till vad professor Moore vid Michigan State University säger:
”I egenskap av fel eller misstag leder mutationsförändringarna av DNA huvudsakligen till förlust eller degeneration eller nedsättande av kända fysiska egenskaper. Förlust av livsduglighet, förlust av fortplantningsförmåga och till och med dödsbringande tillstånd är lätta att påvisa som resultat av de flesta genmutationer. ...
Somliga skulle man vilja kalla ’gynnsamma’ genmutationer. En färgförändring hos fjärilar eller förändrat näringsbehov hos bakterier skulle kunna anföras som resultat av ’gynnsamma’ genmutationer. Men dessa förändringar hos fjärilar eller bakterier har endast skett inom en art av levande organismer. De har inte överskridit artgränserna. ...
Vid en sträng granskning och analys visar sig varje dogmatisk försäkran ... att genmutationer är råmaterialet till varje evolutionsprocess ... vara detsamma som att berätta en saga.”
[Bild på sidan 11]
Om en bilförare under sin körning fattade tusentals dåliga beslut för varje gott beslut, skulle du då vilja åka med honom? Men på varje nyttig mutation går det många tusen som är skadliga
[Bild på sidan 12]
Kan människans ögon ha kommit till genom en sådan tafatt process som mutationerna utgör?