De goda nyheterna når Andernas höjder
TUSENTALS taggiga bergstoppar på ända upp till omkring 7.000 meters höjd reser sig tätt intill varandra utmed Perus hela längd. De flesta av landets fjorton millioner invånare för en isolerad tillvaro, i det de bor utspridda bland högplatåerna och de bördiga dalarna i denna sierra eller bergstrakt i Anderna. En del av högplatåerna ligger så högt att människorna som bor där kan se hur regnet blir till och faller ned i dalarna nedanför. Till synes bottenlösa klyftor och branta bergssluttningar gör att människorna som bor där inte gärna reser någonstans, och därför är många ovetande om vad som händer bara några hundra kilometer därifrån.
Till en början kan man kanske tycka att denna okunnighet om världens sociala, politiska, rasistiska och ekonomiska sammanbrott är en välsignelse för dem. Emellertid är innebörden av dessa ting något som också de behöver veta. Dessa tecken på att en förändring till det bättre är nära förestående är ”goda nyheter” också för dessa isolerade människor. (Matt. 24:14) Men hur skall man kunna nå dem?
Planerna sätts i verket
Casa Luz (”ljusets hus”), en ”husbil” med glasfiberkaross, som byggts speciellt för färder i Anderna, har varit till stor hjälp. Casa Luz konstruerades för fyra av Jehovas vittnens heltidsförkunnare. Den anlände till Callaos hamn i början av 1972. Därefter började det mödosamma arbetet med att anpassa den för livet i Perus bergsbygder. Eftersom den till största delen skulle användas i det inre av landet, måste den förstärkas för körning på bergsvägar och stigar.
Speciella, kraftiga fjädrar installerades. Metallplåtar till skydd mot stenar monterades över växellådan och andra ömtåliga ställen. Stora, kraftiga stötfångare och skyddsplåtar tillverkades och svetsades fast framtill och baktill. Man satte på ett takräcke för packningen och ett extra ställ över bakre stötfångaren för att transportera en motorcykel på. I isolerade trakter kan det ta dagar innan man kan få tag på ett fat bensin när det behövs, och ett åtta meter långt, flyttbart hus som färdas över branta och steniga sluttningar kan inte förväntas tillryggalägga mer än på sin höjd tre kilometer per liter i genomsnitt. Man installerade därför en extra bensintank. Slutligen inköptes en Land Rover som följeslagare och utrustades på liknande sätt för bergsfärder.
Den 21 maj 1972 lämnade de fyra entusiastiska förkunnarna Lima, lastade med bland annat många kartonger med biblar och bibelförklarande litteratur. De var på väg mot platser som bara kunde anges ungefärligt på kartan. Deras plan var att nå så många människor som möjligt med de goda nyheterna om Guds rike, hur avlägset de än bodde. Vad för slags människor skulle de möta?
Andernas folk
Här uppe, fjärran från ”civilisationens” sociala och moraliska problem, är människorna lugna, vänliga och gästfria. Små klungor av fönsterlösa hyddor ligger där i den bleka bergssolen, och strimmor av rök sipprar upp ur de halmtäckta taken. Utanför leker barn med kinderna röda av sol och vind. En pojke vaktar sina får, en bonde plöjer sin åker, och längre bort försvinner en granne nedför stigen på sin tvådagarsfärd till affären i närmaste by.
För flera hundra år sedan strövade deras förfäder ur inkastammen genom samma dalar och vandrade på samma branta grässluttningar uppför bergssidorna. Sedan, år 1533, tillfångatog Francisco Pizarro, som representerade det spanska kungahuset, Atahualpa, den siste inkakungen i Peru. Detta banade vägen för spanskt herravälde. Pizarro förde med sig sitt lands religion och inledde en period av plågsam övergång, då hans erövrare ”övertalade” inkafolket att omfatta katolicismen.
Resultatet blev en blandning av olika läror och trosuppfattningar. Man byggde kyrkor, uppförde kors, antog nya religiösa sedvänjor, men behöll fortfarande de ursprungliga hedniska riterna. I dag ser man i många bergsbyar kors på nästan varje hustak, och ändå ärar man årligen solguden. Nu för tiden finns det inte många katolska präster kvar, knappast någon enda i de små byarna. Många kyrkor har bommats igen, och prästen kommer dit en eller två gånger om året vid högtiderna. Folket har mindre och mindre kontakt med sin religion och får ännu mindre andlig stimulans.
Men dessa anspråkslösa människor lyssnar till det bibliska budskapet, som de får höra genom förkunnarna som färdas i Casa Luz. Hur utför dessa förkunnare sin tjänst bland de kringspridda, isolerade människorna?
När de är uppe bland bergen, börjar varje arbetsdag i Casa Luz klockan fem på morgonen eller tidigare. Tre av de fyra förkunnarna gör sig redo för en hel dags förkunnartjänst. Medan de packar sina läderväskor med biblar och bibelstudiehjälpredor, gör deras kamrat som har ”hemtjänst” för dagen i ordning frukosten. Efter frukosten följer dryftandet av en bibeltext, vilket utgör en andligt stimulerande början på dagen.
De tre ger sig i väg i Land Rovern och kör tills de får syn på några hus på sluttningarna. Sedan skils de åt och går till fots för att förmedla de goda nyheterna till var och en. De går över berg, genom snårskog, över bäckar, på väg mot en hacienda i en bördig dal eller en halmtäckt hydda högt uppe på berget. Nästan alla lyssnar till detta hoppets budskap, vare sig det är en bonde, en lärare, polischefen eller borgmästaren. Dessa människor är ivriga att läsa den litteratur som lämnas hos dem.
I en stad visades så stort intresse att invånarna övertalade förkunnarna att stanna kvar i tre dagar, så att de skulle få lära sig så mycket som möjligt. Sedan dess har det bildats en blomstrande liten församling där. Det är vanligt med sådan uppskattning av bibelns budskap. I en stad där det religiösa intresset var stort hade en man skaffat sig litteratur tidigare på dagen. Senare blev han överlycklig att få se två av förkunnarna passera hans hus på tillbakavägen. Han var full av frågor som rörde bilddyrkan, ett ämne som behandlats i ett av de kapitel han läst. Efter en timmes upplysande samtal samlade han ihop alla sina beläten, hällde fotogen över dem och brände upp dem på stället!
Hur man klarar av det
De flesta här uppe i bergen lever på vad de kan odla på sin lilla teg; pengar är det ont om. Därför blir förkunnarna ofta erbjudna varor som ersättning för den bibliska litteraturen. När läderväskorna töms på böcker, börjar de fyllas med potatis, ägg, avokadofrukter eller ett par kilo kaffebönor. En gång kunde de hälla ut 120 majskolvar på golvet i Casa Luz vid dagens slut! Ifall förkunnaren blir erbjuden en kyckling, måste han själv jaga upp den och fånga den! Vad skulle du tycka om att bära en kyckling under armen resten av dagen, medan du predikade i bergstrakterna?
Det går knappast en dag utan att det händer något — det gäller till exempel att klara sig undan hundar och tjurar, såväl som att akta sig för kaktusplantor. Ibland måste man ta sig över en flod på långa osäkert fastgjorda slanor. Punktering hör till ordningen för dagen. Andra reparationer måste ständigt utföras på båda fordonen. Ibland är detta inte någon lätt uppgift. Vid ett tillfälle gick axeln av på Land Rovern. Det tog en av förkunnarna tolv dagar att med motorcykel, buss och tåg ta sig till en större stad och komma tillbaka med reservdelen!
Sådana erfarenheter har gjort att de fyra förkunnarna vant sig vid det mesta — från att tillbringa en hel dag utan mat till att tillsammans med en indianfamilj njuta av en enkel måltid bestående av kokt potatis. Med huden brynt av sol och vind och med muskler som stärkts av dagliga vandringar och klättringar kan de nu gå uppför en bergssida med knappast någon andhämtningspaus i den tunna luften. Och detta på höjder upp till 5.000 meter!
Efter en arbetsdag på nio eller tio timmar kommer de tre trötta, men nöjda förkunnarna ofta inte tillbaka till jeepen förrän mörkret börjar falla. Under ”hemvägen” utbyter de erfarenheter. En riklig måltid som tillagats av dagens ”kock” väntar dem. Därefter följer personligt studium eller ett av de tre möten de håller varje vecka för att öka sin skicklighet i tjänsten. En säng välkomnar dem sedan till klockan fem nästa morgon, då de börjar på nytt. Det har varit väl värt ansträngningarna att få nå dessa vänliga, isolerade människor med de goda nyheterna.
Från de kalla högslätterna i skuggan av jättelika, isklädda toppar till de heta djungelliknande dalarna påminner Andernas majestätiska natur ständigt dessa förkunnare om deras Skapare. De inser också hur angeläget det är att ärliga människor som bor mitt i denna storslagna natur lär sig att uppskatta honom som har skapat den. Andernas isolerade folk nås nu av budskapet. För många uppriktiga människor bland dem fylls nu framtiden av ett ljust hopp, när Casa Luz når Andernas höjder med de goda nyheterna.