Vad är orsaken till den världsvida inflationen?
SEDAN andra världskriget har praktiskt taget varje nation på jorden drabbats av prisstegringar eller vad man kallar inflation. Det ovanliga nu är att denna inflation uppträder samtidigt över hela världen. Det har aldrig tidigare inträffat.
Inflationen ökar också tempot i land efter land. Vad är orsaken till denna världsvida inflation? Finns det något hopp om att priserna skall sluta stiga, att de rentav skall gå ned — och hållas nere?
En grundläggande orsak
Inflation kan uppträda av flera orsaker. En orsak är brist på varor. I sin iver att komma över varor, som det är ont om, betalar människor gärna de högre priser som affärsmännen begär. Och över hela världen i våra dagar börjar det bli ont om många förnödenheter, bland annat livsmedel.
En av de mest grundläggande orsakerna till inflation är emellertid att staten ger ut mer pengar än den får in i form av skatter och andra intäkter. Det är intressant att närmare granska denna grundläggande orsak, eftersom den länge varit den mest bidragande orsaken till inflation i olika länder. I det här sammanhanget sägs följande i The World Book Encyclopedia:
”Alltsedan bankväsendet utvecklades och pappersmynt infördes under de gångna 200 eller 300 åren, har inflation huvudsakligen orsakats av underskott i ett lands statsbudget. Underskott uppstår när staten betalar ut mer pengar än den får in.”
När underskott uppstår måste staten på något sätt täcka utgifterna. Hur den gör det beror på statsskicket i landet. En metod som många västerländska nationer använder är att låna pengar från de egna medborgarna genom att ge ut obligationer. Men det räcker i allmänhet inte för att täcka skulderna.
Det händer därför ofta att staten lånar från den egna centralbanken eller riksbanken. Var får dessa banker pengarna ifrån? Med statens bemyndigande utfärdar de lån eller trycker helt enkelt fler sedlar. De ”lånar ut” dessa pengar till staten mot viss ränta. I sista hand räknar man med att skattebetalarna skall betala lånet och de debiterade räntorna genom skatter.
En del stater bryr sig inte ens om att gå via centralbankerna för att täcka bristen. De beordrar helt enkelt sina tryckerier att trycka fler sedlar. Med dessa nya pengar betalar de sina utgifter.
Men när staten pumpar in mer pengar i det ekonomiska systemet utan att ha täckning för dem i verkliga värden, innebär det att mer pengar sätts in i jakten efter de varor som finns att tillgå. Följden blir att priserna stiger. Det är som vid en offentlig auktion: när människor vid en auktion har tillgång till mer pengar, så bjuder de högre priser.
Det amerikanska institutet för ekonomisk forskning framhöll följande beträffande inflation:
”Under ett kvartssekel har de mer betydande penning- och kreditinrättningarna i världen ökat utgivningen av respektive betalningsmedel [pappersmynt] i alltför stor utsträckning. Förenta staterna har lett utvecklingen bland de mer framträdande industriländerna.
I själva verket har Förenta staterna inte bara lett utvecklingen genom att framställa betalningsmedel i alltför stor utsträckning för användning inom landet, utan har också fört ut inflatoriska betalningsmedel ur landet genom anslag och lån till andra länder samt genom investeringar utomlands i så stor omfattning att utlänningar, däribland centralbanker, som handlat i den föreställningen att en bit papper praktiskt taget är guld, innehar dollar till stora belopp.”
Rapport beträffande Förenta staterna
Eftersom Förenta staterna har lett inflationsutvecklingen, är det intressant att se vad som har hänt med dess ekonomi.
Under trettiosex av de senaste fyrtiotre åren har Förenta staternas inrikesbudget uppvisat underskott! Ja, 84 procent av tiden har nationen gett ut mer pengar än den fått in.
Finansåret 1972 uppgick sålunda statsskulden till över 427 milliarder dollar. Det är den största skulden i historien, och den ökar ständigt. Ingen tror på fullt allvar att den skulden kommer att betalas. Enbart räntorna uppgår nu till mer än tjugotre milliarder dollar per år!
Att utgifterna överstiger inkomsterna under en längre tid måste få dåliga följder. Det fick det också — ihållande inflation.
Varför så stora underskott?
Som vi har sett ger underskott upphov till inflation. Och underskott uppkommer när staten ger ut mer pengar än den får in. Men varför fortsätter så många nationer i våra dagar att ge ut så mycket pengar?
En av huvudorsakerna är KRIG. De militära utgifterna hör vanligtvis till de största posterna i statsbudgeten i flertalet länder. I Förenta staterna uppgår de militära utgifterna till omkring sjuttiofem till åttio milliarder dollar om året!
Men krig ödelägger; krig bygger inte upp välstånd. Inte ens i fredstid utgör krigsutrustning någon verkligt värdefull tillgång. Tvärtom, den blir snart föråldrad och måste ersättas, vanligtvis med ännu dyrare utrustning. Därigenom skapas visserligen arbete för många, men det för också med sig enorma utgifter, så nationen har i själva verket inte blivit rikare.
Det liknar i stället en blodsugande parasit, som suger ut kraft som kunde användas mycket bättre för andra ändamål. Tänk till exempel hur mycket gott som skulle kunna åstadkommas, om de sjuttiofem till åttio milliarder dollar, som Förenta staterna använder till militära utgifter, anslogs för fredliga ändamål. Detsamma gäller Sovjetunionen och vilket annat land som helst. Det skulle skapa lika många arbetstillfällen, och tänk på hur många städer som skulle kunna rustas upp, så många nya bostäder som skulle kunna byggas! Man skulle kunna förbättra hälsovård och kommunikationer, sätta parker och friluftsområden i bättre skick och minska fattigdom och förorening.
Ett exempel
För att lättare kunna förstå hur krig och dryga militära utgifter påverkar ekonomin kan vi föreställa oss två familjer som är närmaste grannar. Vardera familjen har ett trevligt hem, äger en del tillgångar och har tillräckliga inkomster för att kunna betala sina utgifter.
Låt oss nu tänka oss att de börjar misstro varandra och att den ena familjen köper ett gevär att skydda sig med. Den andra familjen gör likadant. Detta blir början till en serie köp av allt större och dyrare vapen. Men eftersom de inte har råd att köpa dessa vapen, börjar de låna pengar.
Till slut för de verkligen ”krig” mot varandra och förstör varandras ägodelar. Har förödelsen förbättrat deras levnadsstandard? Knappast!
Efter ”kriget” måste de börja återuppbyggnadsarbetet. Men eftersom de fortfarande är misstänksamma mot varandra, fortsätter de att köpa allt dyrare vapen. För att kunna göra det och kunna klara de dagliga levnadskostnaderna lånar de mer och mer pengar och kommer alltmer efter med betalningen av sina skulder.
Har nu dessa familjer verkligen fått en bättre levnadsstandard? I själva verket inte, eftersom deras behållning inte blivit större. Deras levnadsstandard påverkas snarast ogynnsamt av att de köper vapen och reparerar ”krigsskador”, eftersom de måste ta pengar till detta som de hade kunnat köpa annat för. De kan tyckas få det bättre, eftersom de kan skaffa sig vad de önskar på grund av att de tar stora lån. Men när fordringsägarna till slut kräver betalning, avslöjas familjernas verkliga belägenhet.
På samma sätt med nationer
Det är detta som hänt världens nationer i våra dagar, fast i mycket större omfattning. De har ruinerat sig själva för att understödja krigsguden.
Genom ständig krigföring har de förstört egendom och pengar till stora värden. Till detta kommer att man även i fredstid lagt ner väldiga summor på penningslukande vapen och arméer.
För att kunna betala allt detta och för att kunna betala annat som man önskar företa sig har många nationer gett ut mer pengar än de fått in. Detta har gett upphov till inflation. En iakttagare skrev följande i New York Times:
”De främsta grundorsakerna till inflation är stora militära utgifter och att man inte kan betala dessa utgifter med tillräckliga skatteinkomster. ...
En betydande del av denna stora tillgång i dollar och förråd går förlorad för vår inrikesekonomi, vilket sålunda ger näring åt inflationseldarna och medför att det inte finns medel att anslå för att tillgodose människors kritiska behov här hemma.”
Nationerna ger alltså ut mer pengar än de får in, men till detta kommer att många enskilda människor på senare tid börjat göra detsamma. De har otyglat hängett sig åt att låna pengar för att kunna skaffa sig det de vill ha. Och visserligen kan de till en tid leva bättre genom att låna och ge ut pengar, men den dag kommer då fordringsägarna kräver betalning.
Lån från låneinrättningar, som till exempel banker, ”skapar” dessutom mer papperspengar. Bankväsendet är så uppbyggt att en bank för varje krona som sätts in kan bevilja lån till ett många gånger större belopp. Och eftersom de flesta penningtransaktionerna görs i checkar i stället för i kontanter, ”skapas” därigenom stora summor papperspengar på checkräkningarna.
Följden av allt detta omåttliga spenderande blir emellertid att marknaden översvämmas av papperspengar som sätts in i jakten efter de varor som står till förfogande. Detta jämte omåttligt spenderande från statens sida ger ytterligare näring åt inflationseldarna.
Vilka följder har det fått för Förenta staterna att man på detta sätt vräkt ut oerhörda summor pengar? De statliga och privata skulderna i landet uppgår nu till sammanlagt över två billioner dollar. Det är mycket mer än hela nationens årsinkomst. Och skulderna skjuter i höjden för varje år.
Penningutflödet till andra länder
Det finns emellertid fler orsaker. Något som bidrar till att göra situationen ännu mer ohållbar är penningutflödet till andra länder.
På den internationella scenen har Förenta staterna kontinuerligt betalat ut mer pengar till andra länder än det mottagit från dessa länder. Resultatet har blivit att skulder på tiotals milliarder dollar hopats utomlands.
I Business Week hette det: ”Alltför många dollar har skapats, och en enorm, obestämd balans hotar världsmarknaden.” Enligt vissa beräkningar uppgår denna ”obestämda balans” till så mycket som 100 milliarder dollar.
Varför har Förenta staterna ådragit sig sådana väldiga skulder i andra länder? Den frågan besvaras på följande sätt i Economic Education Bulletin för maj 1972:
”För det första har den amerikanska staten i många år betalat ut mer till utlandet i form av pengar och krediter än den mottagit från utlandet. Till följd av sitt omfattande och alltför frikostiga hjälpprogram till främmande länder och till följd av dryga militärutgifter i andra länder har utländska regeringar, centralbanker och enskilda individer fått dryga dollartillgodohavanden. ...
För det andra har Förenta staterna under en lång tid ... under mer än tre decennier ... i alltför stor utsträckning ökat sedelutgivningen. Denna utveckling ... har medfört så markanta prishöjningar [på amerikanska produkter] att många amerikanska tillverkare inte längre kan konkurrera på världsmarknaden.”
Naturligtvis finns det tillfällen då sådana utgifter i andra länder i det närmaste täcks av inkomsterna från dessa länder. Men under de senaste årtiondena har trenden i fråga om Förenta staternas betalningar till andra länder varit densamma som trenden inom landet. Man har konsekvent gett ut mer pengar än man mottagit.
Som en följd av alla dessa omåttligt stora utgifter inrikes och utrikes har enorma skulder hopats både inom och utom landet. Hur skall dessa skulder betalas? En förhoppning var att trenden en dag skulle ändra sig — att inkomsterna konstant skulle överstiga utgifterna. Då skulle skulderna så småningom minska. Men det har inte blivit så; i själva verket har det blivit precis tvärtom. Hur var det då meningen att dessa skulder skulle betalas?
En gång i tiden var svaret — GULD.
Guld — den roll det spelat
Människor har under tusentals år varit tvungna att betala för varor de köpt med något av motsvarande värde. Under långa tider betalade man för varor genom att byta mot andra varor.
Längre fram fann man att en viss handelsvara var mer åtråvärd än andra — guld. Guld hade säregna egenskaper. Det kunde förvaras obegränsad tid utan att försämras. Av guld kunde man tillverka underbara smycken och andra föremål.
Följaktligen blev guld till slut den bästa ”penningen” som godtogs överallt. När pappersvaluta började användas, täcktes den vanligtvis med denna verkliga penning — guld. Så länge sedlar kunde inlösas i guld hade människor förtroende för papperspengarna.
Förenta staterna hade tidigare guldmyntfot. Medborgarna kunde när som helst lösa in sina sedlar och få guld. Men eftersom det var mycket lättare att handskas med sedlar när man gjorde affärer, föredrog människor att använda dem. De kände att de tryggt kunde använda sedlar, eftersom de praktiskt taget var guld.
Så kom den stora depressionen år 1929. Den amerikanska staten började skapa stora underskott genom att ge ut mer pengar än den fick in. År 1933 bestämde därför regeringen att amerikanska medborgare inte längre kunde få guld för sin pappersvaluta. Alla amerikaner beordrades dessutom att lämna in guldmynt och omyntat guld (tackor eller metallstycken) i utbyte mot papperspengar. Därigenom förhindrade staten att guldförrådet tömdes genom att människor ville ha guld i stället för papperspengarna, som de inte vågade lita på längre.
Men lagen krävde att staten skulle ha en dollar i rent guld för var fjärde pappersdollar som var i omlopp inom landet. Detta tjänade som en restriktion och hindrade staten från att trycka fler sedlar än som täcktes med guld till 25 procent.
Sista restriktionen avlägsnad
Men år 1968 ändrades även detta. Man utfärdade en lag som avlägsnade kravet på att den sedelmängd som var i omlopp skulle vara täckt med guld till 25 procent. Det amerikanska institutet för ekonomisk forskning framhåller en av följderna av denna åtgärd:
”Genom att kravet på en guldreserv för Federal Reserve-sedlar avlägsnades i början av år 1968 avlägsnade man det sista hindret för fortsatt osund ökning av sedelutgivningen och klippte av det återstående bandet mellan den amerikanska valutan och guldet.
Sedan dess har dollarns växelkurs reglerats genom beslut av dem som ansvarar för den amerikanska sedelutgivningen och som inte längre är bundna av guldet.”
När denna restriktion var avlägsnad, kunde man lägga märke till att regeringen ”fortsatte att ge efter för ständiga politiska påtryckningar om alltför stor ökning av sedelutgivningen”.
Dessutom togs allt silver bort ur mynten. Penningsystemet i Förenta staterna var följaktligen inte längre bundet vid verkliga värden.
Detta innebar att nationens valuta måste godtas på grundval av förtroende. I Economic Education Bulletin sades emellertid följande:
”Förenta staternas nuvarande penningkreditsystem bygger på ett brutet löfte.
Vi avser det löfte som en gång återfanns på de Federal Reserve-sedlar, som nu dragits in, löftet att ’betala till innehavaren vid anfordran x dollar’, varvid värdet på en dollar genom lag fastställdes till en trettiofemtedels ounce rent guld.
Ett brutet löfte är inte någon lämplig grundval för ett bestående penningkreditsystem.”
På den plats på sedlarnas framsida, där den säkerheten lämnades att Förenta staterna ”betalar till innehavaren vid anfordran” dollarvärdet i verkligt mynt (guld eller silver), står det nu: ”Denna sedel utgör lagligt betalningsmedel för alla skulder, allmänna och privata.” Det pappersdokument som i århundraden endast representerat verkligt mynt (guld eller silver) förklarades nu vara mynt. Men vilketdera skulle människor lita på i kritiska tider — en bit papper eller guld?
Utlänningar fick också ”NEJ”
Amerikanerna kunde inte längre få guld för sina dollar, men det kunde däremot utlänningar. Skulder länder emellan skulle fortfarande betalas med guld. Det hade Västerlandets nationer träffat överenskommelse om för länge sedan.
Men på grund av den ihållande inflationen i Förenta staterna började utlänningarna alltmer misstro dollarn, och många löste därför in sina dollar mot guld. Förenta staternas skattkammare började länsas på guld. Det som hände var följande (siffrorna är avrundade):
År Förenta staternas guldförråd
1950 22.820.000.000 dollar
1960 17.804.000.000
1970 11.072.000.000
År 1971 hade situationen på guldfronten försämrats kraftigt. Utlänningar innehade då över femtiofem milliarder pappersdollar, men Förenta staterna hade bara omkring tio milliarder dollar i guld. De utländska dollarinnehavarna visade tecken på panik, och det såg ut att bli rusning efter det lilla guld som fanns kvar i Förenta staternas skattkammare.
I augusti år 1971 vidtog Förenta staterna en drastisk åtgärd. Man stängde ”guldfönstret”, upphörde att betala skulderna till andra länder med guld. Man vägrade att fullgöra sitt åtagande att inlösa pappersdollar i guld, när det gällde transaktioner med utlandet. Andra länder blev chockerade.
Vad innebar det? En del iakttagare framhöll att detta i praktiken innebar att Förenta staterna var bankrutt när det gällde de internationella mellanhavandena. Detta är också en orsak till att det varit så ostadigt på valutamarknaden i världen under senare år. Det är också orsaken till att guldpriset på den europeiska ”fria” marknaden på en enda gång steg från 35 dollar per ounce till över 100 dollar per ounce.
Vad kommer att hända med pengarna?
För att sammanfatta vad som hänt har Förenta staterna, ankaret i västvärldens ekonomiska system, vidtagit följande åtgärder, som av många ekonomer betraktas som en valutaförsämring: Det har 1) förbjudit sina medborgare att lösa in papperspengar i guld (eller silver); 2) förbjudit sina medborgare att ens inneha guld utom när det gäller smycken eller sällsynta mynt; 3) slopat alla bestämmelser om att den sedelmängd som är i omlopp inom landet skall vara täckt med guld; 4) vägrat att låta utlänningar byta ut sina dollar mot guld; 5) betalat ut mer pengar än det fått in och därigenom ådragit sig enorma skulder samt ökat sedelutgivningen för att täcka skulderna.
Att leva på lånade pengar kan visserligen stimulera ekonomin. Om en person förtjänade 500 kronor i veckan och sedan lånade ytterligare 500 kronor varje vecka, år efter år, skulle han säkerligen kunna leva bättre — till en tid. Detsamma gäller nationer. Att de ständigt ger ut mer pengar än de får in stimulerar tillfälligt ekonomin. Men det för med sig enorma skulder och hejdlös inflation.
Samma ekonomiska lagar som gäller för en individ gäller i stort sett också för en nation. Man skördar vad man sår. Förr eller senare måste man göra räkenskap för sitt vårdslösa spenderande. En individ eller en nation som ständigt har större utgifter än inkomster gör en dag konkurs. Det finns inga undantag från den regeln.
Dessutom är det osannolikt att guld, silver eller någon annan ädel metall skall kunna användas som täckning för pappersvaluta hur länge som helst. Befolkningen växer, och det måste också den penningmängd göra som är i omlopp. Men man kan inte bryta guld ur jorden i obegränsade mängder. Dilemmat är alltså att människor förlorar förtroendet för papperspengar som saknar täckning i guld (eller silver), men att ädla metaller förr eller senare ändå inte kan täcka all den valuta som kommer att vara i omlopp. Detta dilemma visar penningsystemets obeständighet.
Vart det leder
Med allt färre kvarstående restriktioner för sedelutgivningen har många nationer i alla händelser ådragit sig enorma skulder. De har översvämmat sina ekonomiska system med pappersvaluta för att kunna betala sina utgifter. Som en del ekonomer påpekat skulle varje enskild medborgare som gjorde sig skyldig till något sådant bli anklagad för sedelförfalskning.
En källa framhöll att sedlar som tryckts utan att det finns täckning för dem ”är lika falska och lika värdelösa som om de tryckts i källaren hos en gangster, med den skillnaden att [myndigheterna] har tillstånd, men det har inte gangstern. Det tragiska är att resultatet för ekonomin blir exakt detsamma.”
Beträffande denna process skriver den välkände ekonomen Milton Friedman i Newsweek:
”Ekonomer har — åtminstone tidvis — i mer än ett och ett halvt århundrade känt till två grundsatser: för det första, att man genom att utge tillräckligt mycket pengar kan skapa varje grad av [ekonomisk] sysselsättning man önskar; för det andra, att detta till sist resulterar i att pengarna blir värdelösa.
Den amerikanska allmänheten har lärt sig den första grundsatsen. En gång i tiden kände man också till den andra, men den är nu glömd. Endast erfarenheten kan förmodligen lära ut den satsen igen.”
Detta utgör en upprepning av den varning som Alexander Hamilton Institute för många år sedan gav i boken Banking. Det hette där:
”En del stater har gett ut sedlar utan att lova eller ha för avsikt att inlösa dem i guld eller i något annat och har förklarat dem vara lagligt betalningsmedel för alla skulder.
Sedlar som sålunda förklaras vara mynt genom blott och bart regeringsbeslut kallas pappersvaluta. ...
Varje försök med pappersvaluta har resulterat i katastrof, eftersom ingen nation som prövat pappersvaluta har kunnat motstå frestelsen att utge pengar i alltför stor utsträckning med påföljd att pengarna sjunkit i värde och till sist blivit helt värdelösa.”
Alla vittnesbörd från det ekonomiska verksamhetsområdet och från politiskt håll visar att det inte är annorlunda i våra dagar. Många stater utger sedlar som saknar täckning i något verkligt värde. Eftersom ”varje försök med pappersvaluta har resulterat i katastrof”, finns det sannerligen ingen anledning att tro att vår tid skall utgöra något undantag.
[Bild på sidan 4]
När det är ont om förnödenheter, är människor benägna att betala de högre priser som begärs, vilket är en orsak till inflation
[Bild på sidan 8]
Då Förenta staterna stängde guldfönstret år 1971, vägrade man att fullgöra sitt åtagande att inlösa dollar i guld, när det gällde transaktioner med utlandet