Fåglar på friarstråt

VÅREN medför febril verksamhet i fåglarnas värld. Det är den tid då våra bevingade vänner går på friarstråt. Varje art har sitt eget sätt när det gäller att söka vinna en maka. Fåglar på friarstråt visar vanligen sina allra bästa sidor, och om de har någon speciell förmåga eller tillgång, framställer de den i en så fördelaktig dager som möjligt.

”Frieriuppvisningar”

Det är helt naturligt att många fåglar som har färggranna fjädrar ståtar med dem för att attrahera en blivande maka. Men även fregattfågeln, som har svarta fjädrar, ger en färggrann uppvisning. Hur då?

Jo, han har en skär strupsäck, som blir scharlakansröd under parningstiden. När hannen blåser upp sin ”frieriballong” och kastar huvudet så långt bakåt som möjligt, gör han ett starkt intryck på alla honor som flyger förbi ovanför. Om en fregattfågelhona är intresserad, sänker hon sig ner och landar intill hannen. Hon kan besöka flera olika friande hannar innan hon gör sitt val. Men så snart hon gjort det, kan hon finna sig bokstavligt talat omfamnad av en eldig hanne med utsträckta vingar.

När rödvingen går på friarstråt, bugar han och skrapar och darrar med vingar och stjärt. Prärieorren struttar omkring med stjärtfjädrarna resta. Men han töjer också ut ett antal luftsäckar på halsen, så att halsen och bröstet ser ut som en väldig ballong, som han plötsligt kan röra upp och ner — allt i hopp om att göra intryck på honan.

Uppvaktande påfåglar är förstås också duktiga att kråma sig. Tupparna breder ut sitt släp till en vajande solfjäder av regnbågsskimrande, guldglänsande och gröna fjädrar prydda med blå ”ögon”. Ofta ger en påfågel en sådan praktfull föreställning för mänskliga beundrare, precis som han gör för att imponera på en blivande maka.

Den australiska lyrfågeln med sin vackra, lyrformade stjärt är också märkligt utrustad för parningsspel. Denne fjäderprydde friare har sitt eget sätt att göra intryck på en hona. Han sjunger och breder ut sin stjärt till det yttersta och för den hela vägen framåt, så att fjädrarna kommer att befinna sig rakt över huvudet på honom!

Den blå paradisfågeln går annorlunda till väga. Han sitter på sin gren och ropar och lutar sig sedan sakta bakåt. När han hänger med huvudet rakt neråt, öppnar sig hans vackra, solfjäderlika plymer i sin fulla prakt. För att göra de lysande plymerna så iögonenfallande som möjligt kan han skaka på kroppen. Medan han sjunger har han huvudet böjt åt ena sidan för att se om hans upp och nedvända frieri har någon effekt på honan.

En honas uthållighet

Men alla fjäderprydda friare är inte lika ivriga att acceptera en maka. I sådana fall måste honorna visa uthållighet. Den svarta storken låtsas till exempel putsa fjädrarna. Han kanske också griper tag i en kvist i nästet då och då. En intresserad hona, som lägger märke till den till synes energiske hannen, kommer närmare. Men är storkhannen verkligen ivrig att ta emot henne? Han kanske till och med driver bort henne. Men trots upprepad brysk behandling kommer hon tillbaka gång på gång. Hon tar inte ”Nej” för ett svar.

Till slut får honan lön för sin uthållighet, och hannen låter henne komma in i nästet. Men det kan ännu dröja några dagar innan han accepterar henne helt och hållet. Så snart han gör det, äger parningen rum, och han får bråttom att samla kvistar till nästet. Nu ”låtsas” han inte längre.

Uppvaktning med presenter

Uppvaktning med presenter är inget nytt i fåglarnas värld. Precis som en ung man, som har med sig en chokladask åt sin kära, letar en kardinalfågelhanne upp de finaste solrosfrön han kan finna. Han börjar sedan skala dem och placerar varsamt varje kärna i munnen på sitt hjärtas dam.

Tärnhannen använder annat bete. När han är på friarstråt, fångar han en liten fisk, håller den på tvären i näbben och paraderar fram och tillbaka på stranden. När en hona kommer fram och tar emot gåvan, bugar han och skrapar stranden framför henne. Fåglarna skickar sedan gåvan fram och tillbaka mellan sig. Till slut gör hannen ett hål i sanden, så att honan kan bygga boet.

Vilken uppvaktningsgåva kan vara mera passande för cederfågeln, en amerikansk släkting till sidensvansen, än ett läckert körsbär? När han överlämnar gåvan till den hona han föredrar, placerar han den försiktigt i hennes näbb. Om honan ställer sig positiv till frieriet, tar hon emot korsbäret men äter inte upp det. Sittande sida vid sida på en gren flyttar de frierikörsbäret fram och tillbaka och lägger det i näbben på varandra.

En del fåglar föredrar mera praktiska uppvaktningsgåvor — bomaterial! Adeliepingvinen kommer till den hona han valt med en mängd flata, små stenar — en i taget, så att hon kan inspektera dem. Man kanske skulle kunna tro att en fisk skulle vara en bättre gåva åt en söt pingvinhona, men stenarna gör susen. (Småstenar värderas högt i pingvinernas värld, därför att de använder dem till att bygga en grund för att höja boets nivå som skydd mot smältande snö.)

Natthägern är också praktiskt sinnad. Han går nämligen på friarstråt med kvistar och överlämnar dem en i taget åt sin hona. Om hon är intresserad, tar hon inte bara emot presenterna, utan börjar också jaga efter mera kvistar och bygger ett bo, där de båda kan föda upp en familj.

Serenader för den sköna

Eftersom fågelvärlden rymmer många skickliga sångare, är det inte så underligt att många fjäderprydda friare i huvudsak uppvaktar sin sköna genom att sjunga serenader för henne. Indigofinken följer efter föremålet för sin ömma låga timme efter timme och gör sällan något uppehåll i sin ihållande serenad, förrän hon till slut ger gensvar till hans tjusande sånger.

Rör verkligen sångerna vid honans hjärta? För att få reda på det gjorde man ett experiment med gärdsmygar. Man placerade en kardiometer i ett bo, och man upptäckte då att varje gång hannen sjöng, ökade pulsen på honan.

Men ibland finns det fler hannar än honor, och då kanske det inte hjälper att hannen utan uppehåll sjunger en friarsång för att vinna en maka. Det finns till exempel ofta fler hannar av den virginiska tandvakteln än det finns honor. Om en tupp inte har lyckats få tag i en maka, fortsätter han att sjunga sin glada friarsång (bobvait) hela sommaren igenom. En sommardag iakttog naturforskare en tandvaktelungkarl ända ifrån klockan fyra på morgonen till halv åtta på kvällen. Han utstötte 1.430 friarrop, ända till åtta stycken på en minut. Men när han finner en maka, upphör serenaderna, och han ikläder sig rollen som blivande far.

Det är inte heller alla fåglar som sjunger vackert. Den lilla amerikanska brokspetten, som inte är någon stor sångare, attraherar en hona genom att göra det som han är bra på — slå en trumvirvel på en ihålig trädgren. Kragjärpstuppen håller serenad genom att slå sig ner på ett omkullfallet träd och hastigt piska med vingarna i luften. Han åstadkommer då smällar med ett ihåligt, ekande ljud. Tuppen ökar hastigheten till omkring tjugo slag i sekunden innan serenaden är slut.

Dans och akrobatik

En del bevingade friare vill gärna göra något mer än bara hålla serenad eller ståta med några brokiga fjädrar. De dansar, och honan träder ofta in i dansen för att visa sitt intresse. När den rödstrupiga kolibrihannen ser en tilldragande hona, som putsar fjädrarna, inleder han en uppseendeväckande ”pendeldans” i luften. Den friande hannen flyger fram och tillbaka i en stor båge på omkring tre meter, precis som en svängande pendel, medan han hela tiden ståtar med sin flammande röda strupe. Honan ger honom sitt ja genom att börja ta del i akrobatiken. Båda flyger då en vertikal sträcka, upp och ner. När hannen är uppe, är honan nere, och tvärtom. Kort därefter parar sig fåglarna, och de börjar förbereda sig för uppgiften att fostra upp de väntade ungarna.

Strax efter solnedgången kan man få se den amerikanska skogssnäppan i sin snabbflygande friardans på himlen, som en iakttagare beskrev så här: ”Han flög i stora spiraler upp och ner mot månen. Hela tiden visslade hans vingar en långdragen sång till en hona som satt gömd i mossen nedanför. När skogssnäppan nådde höjdpunkten av sin flykt högt ovan jorden, började han sin imponerande dykning. Det regelbundna visslandet under den långa stigningen högre och högre upp förändrades nu till en oregelbunden vissling, som omväxlade med en mjuk melodi. Nu kom han neråt i en störtdykning, fortare och fortare. När fågeln närmade sig jorden, bredde han ut vingarna och reglerade på så sätt sitt nerslag. Han landade mycket nära den plats som han hade lyft ifrån några minuter tidigare.” När den imponerade honan sett några sådana frieriflygningar, kommer hon fram från sitt gömställe och förenar sig med hannen.

En del vattenfåglar, till exempel doppingarna, dansar på vattnet! De uppvaktande fåglarna paddlar hastigt med fötterna och reser sig i upprätt ställning med nästan hela kroppen ovanför vattenytan. I den ställningen trippar de romantiskt fram över vattnet.

Ett hus för uppvaktning

En av de mest häpnadsväckande parningslekarna i fågelvärlden utförs av lövsalsfåglarna på Nya Guinea och i Australien. Hannarna av varje art gör sitt eget speciella hus av kvistar. Det kan vara flera fot långt och upp till fyra fot högt och dekorerat med en oändlig mångfald färggranna föremål, till exempel blommor och bär. En del lövsalsfåglar målar till och med sina lekstugor, och de blandar till färgen genom att tugga färgade bär och träkol. De anbringar vanligen färgen med hjälp av näbben, men somliga letar reda på barkstycken eller pinnar, som får tjäna som målarpensel. En viss art av lövsalsfåglarna nöjer sig inte med att bara dekorera sin lövsal, utan går också på friarstråt med en blomma i munnen.

När en hona attraheras av en sådan lekstuga och av byggmästarens krumsprång, går hon in i lövsalen, och parningen äger rum. Sedan överger hon egendomligt nog lekstugan och flyger bort för att bygga sig ett eget bo, där hon föder upp ungarna i ensamhet.

Våren är den tid då fåglarna går på friarstråt på sitt eget speciella sätt — genom uppvisningar, sång, presenter, dans och husbygge. Det är ett färgsprakande skådespel. När gudfruktiga människor tänker på de tusentals olika fågelsorterna, ser de bevis på en kärleksfull Skapares oändligt mångfaldiga vishet. — Ef. 3:10.

[Bild på sidan 18]

Lyrfågel

[Bild på sidan 18]

Fregattfågel

[Bild på sidan 19]

Blå paradisfågel