En ögonvittnesskildring från Cypern

MITT hem är beläget i en liten by på Cyperns nordkust. Bara två och en halv kilometer härifrån ligger den pittoreska badorten Kyrenia. En klar dag kan vi se turkiska fastlandet omkring sextiofem kilometer härifrån på andra sidan Medelhavets vatten.

Jag kommer visserligen från England men har tillbringat många år på Cypern och kom hit för första gången år 1948. När cyprioterna kämpade för sin självständighet på 1950-talet, ställdes vi inför farliga situationer. Men de var ingenting i jämförelse med det vi fått uppleva på senaste tiden.

På parkettplats vid invasionen

När jag steg upp klockan halv fem lördagsmorgonen den 20 juli, tittade jag ut mot Turkiets kust. På grund av den politiska händelseutvecklingen sedan måndagen väntade vi att det skulle bli krig. Men ingenting verkade ovanligt. Detta ändrades emellertid snart.

Klockan 5 på morgonen flög ett plan på låg höjd över ön. Marken skakade när bomberna föll. Vi satte på radion, och en turkisk station upplyste oss om att invasionen hade börjat.

Min kamrat och jag hade parkettplats. Turkiska krigsfartyg besköt kustområdet. Flygplan svepte in och tvingade oss ner på golvet, medan huset skakade av bomberna.

Lyckligtvis tog invasionen inte i första hand sikte på vår kustremsa, utan på kustlinjen väster om Kyrenia. Däremot riktade man sin uppmärksamhet mot grekcyprioternas läger ett litet stycke uppåt vägen från vårt hus räknat. När planen bombarderade det, kastade vi oss ner på golvet igen. När vi reste oss den här gången, såg vi rökpelare stiga upp från lägret.

Luften var nu fylld av flygplan. Vi tittade upp och såg den första av många vågor med helikoptrar, som hade med sig trupper och utrustning, som skulle släppas ner strax bakom den mer än 900 meter höga Kyreniabergskedjan, som bildar bakgrund till Kyrenia och grannbyarna. Huvudstaden Nicosia ligger några kilometer från bergskedjans andra sida. Minst femtio helikoptrar var i luften på samma gång, och sedan de släppt sin last vände de tillbaka mot havet.

Eftersom fara hotade, samlades många av våra grannar i vårt hus den kvällen, och de hade med sig sina madrasser. Vi tröstade mödrar som oroade sig för sina söner, som var soldater. Elektriciteten hade stängts av, och vi vågade inte ens tända ett stearinljus.

Tillsammans bevittnade vi en av de mest intensiva striderna under invasionen. Turkar och greker kämpade om vägen till huvudstaden, som låg rakt framför oss på berget. Kulorna glödde röda, när de oupphörligt bildade ränder från den ena bergstoppen till den andra på vardera sidan om passet. Bergssidan, som var torr av sommarhettan, fattade snart eld. Till slut glödde bergen som masugnar, underblåsta av en midnattsbris.

Söndagen

I gryningen kom nya vågor av helikoptrar med turkiska förstärkningar. Det här var den dag då vi regelbundet brukade studera bibeln med hjälp av tidskriften Vakttornet. Trots att marken skakade, när fartygen på havet bombarderade området, började vi vårt studium. Förunderligt nog upphörde bombardemanget under vårt studium för att börja på nytt efter vår avslutningsbön.

När kvällen närmade sig, undrade vi vad den skulle föra med sig. Det fick vi snart veta. Klockan 7 på kvällen nåddes vår by av budet att Kyrenia nu låg i turkarnas händer och att trupper var på väg åt vårt håll. Det blev en något panikartad stämning, när kvinnor och barn grät av förtvivlan. Lastbilar började transportera invånarna till ett säkrare område. Min kamrat och jag tog en filt, en vattenbehållare och vad som återstod av en kyckling som vi haft till middag, och så begav vi oss i väg till en by på bergssidan.

Det var lugnt och tyst. Alla utom några beväpnade invånare hade flytt. Min kamrat hade en farbror här, men vi trodde att han också säkerligen hade gett sig i väg. Vilken överraskning för oss, när dörren öppnades och hans farbror, faster, två döttrar och en son välkomnade oss och enträget bad oss stanna hos dem under natten! De var den enda familjen i byn som hade beslutat sig för att återvända hem, sedan de hade tillbringat föregående natt tillsammans med tusentals andra ute i terrängen.

Vi beslöt oss för att sova på det platta taket, eftersom sommarhettan hade gjort det så varmt inomhus. Med himlen upplyst av skogsbränder upplevde vi en sömnlös natt. Skottlossning hördes sporadiskt, och ett täcke av tjock rök hängde över området.

Måndagen

Följande dag verkade lugn jämfört med lördagen och söndagen. Vi beslöt därför att återvända hem för att hämta en del kläder. När vi närmade oss vår by, kom tre bilar från Kyrenia på väg mot stranden, där brittiska helikoptrar hämtade upp strandsatta turister.

Den första bilens förare upplyste oss om att turkiska stridsvagnar redan befann sig i vår by. Vi beslöt därför att vända tillbaka till min kamrats farbror. Men vi ändrade oss, när en polis som vi mötte talade om att de turkiska soldaterna i vår by inte hade ingripit mot någon. När vi kom hem fann vi allt vara orört. Vi såg faktiskt inte en enda turkisk soldat. Det dröjde emellertid inte länge förrän vi gjorde det.

Varför hade de invaderat ön? Vad fanns det för politisk orsak bakom denna ofantliga tragedi?

Statskuppen

Politisk oro hade jäst på Cypern, och det hela nådde en kulmen bara några dagar tidigare. Cyperns president, Makarios, som också är ärkebiskop inom grekisk-ortodoxa kyrkan, hade under någon tid fruktat att fienderna planerade att störta honom. Den våldsamma statskuppen företogs i Nicosia måndagen den 15 juli.

Klockan var halv åtta på morgonen, berättade en av mina vänner i Nicosia, när han hörde skottlossning. Sedan började granater explodera i närheten av presidentens palats. Ett radiomeddelande tillkännagav att nationalgardet hade intervenerat för att befria det cypriotiska folket.

Vid 10-tiden meddelades det att president Makarios hade blivit dödad. I verkligheten hade han lyckats fly från palatset till sin hemstad Pafos i en annan del av ön. Därifrån sände han radiomeddelanden och uppmanade folket att sätta sig till motvärn. Därefter meddelades det att han blivit förd med helikopter till en brittisk bas och därifrån vidare till England.

Kuppen varade i två dagar, och nationalgardisterna tillvann sig kontrollen över hela det grekiska området på Cypern. Sjukhusen fylldes snart med sårade. Många hade blivit dödade, mer än 2.000 under de båda dagarna, enligt en beräkning som gjordes.

Religionen och statskuppen

Föregående år hade Makarios avsatt tre biskopar och fråntagit dem deras religiösa ämbete, nämligen biskoparna i Pafos, Larnaca och Kyrenia, och i deras ställe tillsatte han fyra andra biskopar. Nu återvände de tre tidigare biskoparna, och en av dem lät den nye presidenten, Nikos Sampson, avlägga sin ämbetsed inför honom. Dessa tre biskopar låg tydligen bakom att de biskopar som Makarios hade tillsatt blev arresterade och satta i fängelse. Sampson sade i själva verket att ett av hans regerings syften var att rena kyrkan.

Religionen var uppenbarligen djupt inblandad i statskuppen. Vittnen rapporterade att de hade sett Makariosfientliga präster med vapen i händerna ta del i dödandet och till och med leda striderna. Kykkosklostret genomborrades av nationalgardisternas kulor, när de kämpade mot Makariosvänliga soldater och präster där.

Vad som utlöste invasionen

Den politiska kuppen beredde väg för invasionen. Hur så?

Jo, Cypern är en liten ö, som är delad i politiskt avseende. Majoriteten av befolkningen utgörs av 520.000 grekcyprioter, och dessutom finns det en minoritet om cirka 120.000 turkcyprioter, och det uppstår ofta svårigheter dem emellan. Nu vägrade Rauf Denktas, turkcyprioternas ledare, att erkänna Sampson som president. Han begärde öppet att Storbritannien och Turkiet skulle motstå den nye presidenten.

Turkiet svarade med att sända en överväldigande invasionsstyrka till gagn för den turkiska minoriteten på Cypern. Snart hade turkarna tagit herraväldet, åtminstone över vårt område kring Kyrenia.

Möten med turkiska militärer

Som jag nämnde, återvände vi till vårt hem utanför Kyrenia på måndagen utan att se några turkiska soldater. Men dagen därpå kom sex av dem till vårt hus. Jag var inte särskilt orolig för mig själv, eftersom jag är engelsman, men jag var bekymrad för min kamrat, som är grekcypriot. Med ett gevär riktat rakt mot mig förklarade jag med hjälp av gester och några turkiska ord att det här var ett engelskt hem. Till slut uttalade de ordet ”cigarrett”. Men jag kunde inte stå till tjänst med detta, och så gick de sin väg.

En vecka gick, och vi hade inte fått reda på mycket om vad som pågick. Vi hade inget bröd, men våra grannar hade flytt, och vi hade gott om ägg från deras höns, som vi hade tagit hand om. Vi hade också fullt upp av tomater, gurkor och meloner. Vattentillförseln blev visserligen avskuren, men vi hade redan en hel tank full.

Slutligen blev vi underrättade om att vi kunde besöka Kyrenia. Vi var särskilt bekymrade för våra medvittnen för Jehova. Fanns det fortfarande några av dem kvar där? Staden låg som död. Men till vår glädje fann vi en familj om sju vittnen hemma. Hur glada var vi inte allesammans över att se varandra igen! Tårar rullade nerför våra kinder när vi omfamnade varandra. Vi tillbringade dagen tillsammans och återvände sedan hem.

Morgonen därpå begav vi oss på nytt för att träffa dem. Sedan vi dryftat dagens text från bibeln, satte vi oss ute på verandan på grund av värmen. Snart kom tre turkiska soldater fram till oss. Jag frågade om de talade engelska. En av dem kunde något litet. Jag talade om för honom att jag var engelsman. Hans gevär var hela tiden riktat mot mig medan jag gick för att hämta mitt pass. En annan av dem tog fram sin pistol. De frågade vilka vi var och om vi hade sett några soldater.

Då kom två turkcyprioter, som kände familjen, förbi på gatan. Mannens hustru ropade till dem och bad dem förklara för de turkiska soldaterna vilka vi var. Efter några ögonblick av stark spänning gick soldaterna sin väg och sade åt oss att stanna inomhus.

Vid middagstiden kom grannarna springande och vädjade till mig att jag skulle försöka göra något för att hjälpa dem, eftersom jag var engelsman. Var det möjligt för mig att nå hotellet, där Förenta nationerna och Röda korset beskyddade omkring 650 personer?

Min kamrat och jag gick med på att göra ett försök. Vi nådde hotellet, som var omringat av FN-styrkor, och jag blev förd till chefen för FN-styrkan, som sade att han skulle göra vad han kunde för att hjälpa oss. Han sade emellertid att min grekiske kamrat inte utan risk kunde lämna hotellets skydd.

Till slut gav vi oss i väg i en av Röda korsets bilar och en lastbil för att hämta folket. Vi lyckades komma dit och packade i största hast in tjugosex personer. Vi visste att vi inte hade någon tid att förlora. Sedan körde vi med högsta hastighet till hotellet och lyckades komma dit lyckligt och väl. Hur tacksamma var vi inte allesammans! Jag stannade också på hotellet, eftersom det inte verkade riskfritt att återvända hem ensam.

Medan vi befann oss på hotellet höll vi oss andligen starka genom att tillsammans dryfta dagens text från bibeln med hjälp av Jehovas vittnens årsbok. Vi hade också många tillfällen att tala med människorna på hotellet om vårt hopp i förbindelse med Guds rike. (Matt. 6:9, 10; Dan. 2:44; Upp. 21:3, 4) Det gjorde starkt intryck på somliga, och de talade sedan om hur Jehovas vittnen från Kyrenia erbjöd hjälp åt människor som upplevde den svåraste tiden i sitt liv.

Krigets fasor

Efter flera dagar på hotellet blev trettio av oss erbjudna trygg eskort till Nicosia. Vi gav oss alltså i väg med stark eskort. Kyrenias en gång glada, turistfyllda gator låg nu öde. Överallt omkring oss låg spillrorna av människors ägodelar. Vi kände också stanken av ruttnande mat.

Det var tydligt vilka strider som hade utkämpats om vägen till Nicosia. Rika människors hus hade lagts i spillror, och om de fortfarande stod, hade de blivit plundrade. Hela bergsområdet såg ut som en svartbränd ruin.

Mina medpassagerare på bussturen hade sina egna upplevelser att berätta. Där var den engelska damen med sin lille pojke. Hennes man hade blivit skjuten, och hon hade blivit tvungen att lämna honom och springa omkring i bergen i flera dygn. Hon hade trott att han var död, men hade nyligen fått reda på att en FN-patrull hade plockat upp honom och att han hade blivit sänd till England, där han höll på att tillfriskna. Många andra var inte lika lyckligt lottade.

Till slut kom vi till den gräns som skiljer de turkiska och grekiska stadsdelarna i Nicosia från varandra. Vi lämnade bussen och gick till fots de återstående 200 meterna till hotellet. Jag ringde till några vänner på Jehovas vittnens avdelningskontor, och inom några minuter kom de och hämtade mig.

Ett eldupphör hade varat i mer än två veckor, när striderna på nytt bröt ut i full skala den 14 augusti. Turkarna började bomba Nicosia klockan kvart i fem den onsdagsmorgonen. Deras trupper ryckte fram mot Famagusta i den ena riktningen och mot Lefko i den andra. På fredagen hade de nått sitt mål och tillkännagav unilateral vapenvila. Omkring en tredjedel av ön, som låg längst i norr, var nu i deras händer.

Mer än en tredjedel av öns befolkning hade förvandlats till flyktingar. Hela byar låg tomma. Det hade funnits fjorton församlingar av Jehovas vittnen på Cypern, men de 266 vittnena i församlingarna i Kyrenia, Famagusta, Morfou och Trachona i Nicosia har förlorat allt, också sina Rikets salar. Det blev också nödvändigt att överge avdelningskontoret. Vi är emellertid mycket tacksamma för att inte ett enda vittne har förlorat livet, enligt de upplysningar vi hittills har fått.

Krig är i sanning något fasansfullt, vilket hundratusentals cyprioter själva har fått uppleva. Vilken välsignelse kommer det inte att vara, när den tid kommer då Guds löfte går i uppfyllelse att människor aldrig mer skall lära sig att strida. (Jes. 2:4) — Insänt.

[Bild på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

TURKIET

CYPERN