Religionen på politikens arena
NYHETER om religiösa ting var en gång reserverade för de sista sidorna i tidningarna. Men i våra dagar är det lika stor chans att man får läsa på förstasidan om vad prästerna har gjort. Varför det?
Därför att religionen nu mera än någonsin blandar sig i politiken. Och politik är förstasidesnyheter. På alla politiska nivåer, från kommunalval till internationella konferenser, har prästerna en stor andel.
På sätt och vis är detta inget nytt. Kristenhetens kyrkosamfund har alltid blandat sig i statens angelägenheter. Men på senare år har präster och predikanter iklätt sig en mycket mera aggressiv roll i politiska angelägenheter. Det var det andra Vatikankonsiliet i början av 1960-talet som banade vägen för denna förändring. Man uppmanade vid detta tillfälle katolikerna att engagera sig mera i sociala och ekonomiska frågor. Protestanterna har följt deras exempel. Önskan att hjälpa andra människor är berömvärd. Men den vitala frågan är: Hur skall denna hjälp ges?
Jesus Kristus sade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 18:36, NW) Varenda präst kan troligen dessa ord utantill; en sann kristen tror på dem. De som tillhör den senare kategorin vet att det inte leder till goda resultat att handla stick i stäv med Jesu ord. Men varför envisas prästerna och predikanterna fortfarande med att blanda sig i politiska angelägenheter, och varför tycks de sträva efter att göra Guds rike till en ”del av denna världen”?
Uppriktigt sagt därför att de inser att det är de politiska organisationerna och inte de religiösa som har makten i våra dagar. Kyrkoherde Carl McCall i New York resonerar alltså: ”Politiken är den enda grundval på vilken folk respekterar en prästman i denna tid.” Och den katolska biskopssynoden år 1971 yttrade att det är i politiken som ”åtgärder till förmån för rättvisan” vidtas.
Det är därför inte förvånande att Louis R. Gigante, som är medlem av stadsfullmäktige i New York men också biträdande pastor i S:t Athanasius’ romersk-katolska kyrka, försäkrar att det bara finns ett sätt för honom att få saker och ting uträttade: ”Med makt. Allting beror på makt. ... En av orsakerna till att jag ägnar mig åt politiken är att jag vill bli politisk ledare, och jag vill bli ledare för att komma åt makten.”
Men vart leder ett sådant resonemang — till goda eller dåliga resultat? Låt oss först ta en titt på Sydamerika för att ta reda på det.
Sydamerikanska revolutionärer
I den jesuitiska veckotidskriften America heter det: ”Att hålla katolska kyrkan utanför partisanpolitiken i Latinamerika är lättare sagt än gjort.” Varför det? En orsak är att kyrkan alltid har engagerat sig i Latinamerikas politik. Men också här har prästernas ställning förändrats radikalt på senare år.
Kyrkan var en gång de förmögna klassernas kelgris. Biskopar i nordöstra Brasilien medgav faktiskt detta i ett herdabrev 1973: ”Kyrkan jämställdes inte sällan med dem som utövade det kulturella, sociala och politiska herraväldet. Många gånger identifierade den sig mera med de styrande än med de styrda. ... Kyrkan blev en medhjälpare åt denna härsklystna kultur.”
Resultatet blev enligt dessa biskopars åsikt intensivt lidande för folket i allmänhet. Nu vill de därför svänga om kyrkan bakom ”folkets marsch mot frigörelse”. Men når man verkligen bättre resultat genom att handla så?
De brasilianska biskoparna sätter likhetstecken mellan politisk frigörelse och frälsning och menar att den skall komma genom med våldsmedel åstadkommen revolution. Brasilianska präster har redan blivit dömda för att ha samarbetat med gerillarörelser som opererar i städerna. I Colombia har en organisation som är känd under namnet ”Präster för Latinamerika” blivit anklagad för att gynna revolutionära omvälvningar.
Till följd av detta har brasilianska regeringen kommit med anklagelsen att åtminstone ett av den katolska kyrkans utbildningsprogram i själva verket är en front för kommunismen. Regeringen förklarar att förr i tiden ”betraktade marxisterna kristendomen som en del av den kapitalistiska regimen. I vår tid pekar de på Kristus som ett bålverk för kommunismen, och därigenom lyckas de få de religiösa människornas stöd.”
Under ett presidentval som nyligen hölls i Venezuela fördömde emellertid katolska biskopar på motsatta flygeln kraftigt vad de kallade socialismens och kommunismens ”tvetydighet”. Under tiden har Chiles biskopar öppet kritiserat den härskande juntans politiska taktik. I Argentina ledde den katolske prästen Carlos Mugicas politiska inblandning till att han blev lönnmördad i maj förra året.
På den ena flygeln sägs alltså kyrkan understödja kommunismen; på den andra fördömer den kommunismen. Mellan dessa båda poler finns olika nyanser av politiska ideologier, som medlemmar av det sydamerikanska prästerskapet kämpar för. Och människor i allmänhet är inklämda mellan dessa fraktioner, förvirrade — knappast ”frigjorda” — på grund av bristen på enat kyrkligt ledarskap. Det är lätt att förstå att många av dem önskar att kyrkan helt enkelt skulle hålla sig borta från politiken. Men som det hette i tidskriften America är det ”lättare sagt än gjort” att åstadkomma detta!
Andra religiösa rebeller
Latinamerikas revolutionära präster har gett ett exempel. Filippinska präster och nunnor har följt deras exempel — med likartade resultat.
En kommunistisk underjordisk rörelse, Det nya folkets armé, blev 1973 föremål för en raid från den filippinska regeringens sida. Vem var rebelledaren? Kyrkoherde Luis Jalandoni, en högt aktad filippinsk präst. Han hade med sig sin hustru, som tidigare varit nunna, en 9,7 millimeters revolver och skrifter av Mao Tse-tung.
I Afrika har prästernas inblandning i politiken framhävt ett annat dåligt resultat: det splittrar kyrkosamfunden inifrån. Afrikas svarta kyrkomedlemmar uppmanas att ta makten över de vita kyrkomedlemmarna. Burgess Carr, en färgad domkyrkopräst i Trinity Episcopal Cathedral i Monrovia i Liberia, säger:
”Varje direkt förkastande av våldsmetoder är ett ohållbart alternativ för afrikanska kristna.
Om vi inte har något annat skäl till att ge vårt odelade stöd åt befrielserörelserna, bör vi göra det därför att de har hjälpt kyrkan att återupptäcka ett nytt och radikalt sätt att betrakta korset.
När Gud godtog våldet på korset, helgade han genom Jesus Kristus våldet till ett återlösningsredskap, som skänker människan ett fullödigare mänskligt liv.”
När man resonerar så, ignorerar man helt och hållet att Jesus sade att de som lever genom våld skall dö genom våld. (Matt. 26:52) Men ändå gör de svarta medlemmarna av kristenhetens kyrkosamfund våldsamt motstånd mot vita ”kristna”, även om de tillhör samma religion. Splittring blir följden. Människor långt utanför Afrikas gränser har direkt del i att skapa och fördjupa sådana hatkänslor och sådan splittring. Hur då?
Jo, visste du att Kyrkornas världsråd har skickat pengar till afrikanska terroristorganisationer? Rådet har sagt att man förr i tiden gjorde ”tysta ansträngningar ... genom etablerade institutioner” i Afrika för att försöka nå sina syften. På senare tid har rådet emellertid sagt att ”ett betydande antal av dem som är överlämnade åt att tjäna Kristus och sin nästa intar en mera revolutionär ståndpunkt”.
Tänk nu efter: Omkring 400 millioner människor jorden runt tillhör kyrkosamfund som är anslutna till Kyrkornas världsråd; det är nästan fyra av tio människor som säger sig vara kristna. Det är möjligt att också det kyrkosamfund du tillhör stöder Världsrådet. Har du varit medveten om vad dina bidrag har använts till? Skulle du vilja påstå att detta befrämjar enhet?
Man bör heller inte förbise att prästernas politiska verksamhet har inneburit döden för många. På Irland har både protestanter och katoliker stått bakom våldshandlingar som har krävt mer än tusen liv, däribland många oskyldiga barns. Radiostationen WBBM i Chicago gav uttryck åt mångas åsikt, när man sade i ett redaktionellt program: ”Religionens händer är blodröda på Irland, precis som de var under korstågen för länge sedan och under världskrigen av senare årgång. ... Den mest klandervärda gruppen av alla är prästerna, och låt ingen få dig att tro något annat.”
Ja, på alla håll i världen — i Nord-, Mellan- och Sydamerika, i Asien, Europa och Afrika — är det samma historia. Inom praktiskt taget vartenda religiöst samfund har prästerna trätt in på politikens arena. Vem kan säga att detta har lett till goda resultat?
Vad har det lett till?
Tänk bara på vad vi har dryftat hittills. Religion i politiken har splittrat präster, predikanter, nunnor och lekmän i fråga om deras åsikter och aktiviteter; det har fått somliga att vända sig till radikala vänsterextremistiska rörelser, under det att andra stöder de rika på den högra flygeln. Det har inneburit döden för många och förtryck för stora folkmassor i stället för frigörelse; det har indirekt invecklat människor över hela världen i revolutionär verksamhet; det har splittrat kyrkosamfunden både inom prästernas led och bland deras hjordar. Detta kan knappast betraktas som goda och önskvärda frukter. Men det är inte allt.
Prästerna har förlorat deras respekt som de ofta har försökt ställa sig in hos. Anthony Lejeune skriver rättframt i London Daily Telegraph:
”När Kristus sade ’mitt rike är icke av denna världen’, gjorde han, enligt vad en prästman nyligen sade, ett ’politiskt och jordiskt’ uttalande, varigenom han tog avstånd från ’den imperialism och utsugning och det förtryck’ som representerades av den dåvarande regeringsmakten. Evangeliet är ... enligt denne prästs åsikt ... en kallelse till politisk verksamhet. ...
De modernistiska prästernas böjelse för socialism är förenad med en överdriven tro på politiska lösningar; kort sagt med uppfattningen att Kristi rike är av denna världen. Kristus sade visserligen att det inte är det: men den svårigheten kan övervinnas med hjälp av en liten bekväm omtolkning. ...
Människor törstar efter ett rike som inte är av denna världen: och om den kristna kyrkan inte längre erbjuder något sådant, kommer de att söka det på annat håll.”
En liknande uppriktig ledarartikel var införd i To the Point, en nyhetstidskrift som utges i Johannesburg i Sydafrika:
”Kyrkosamfunden måste bestämma sig för vad som är deras verkliga uppgift. Om de tänker upprätta ett världsligt välde eller ’rike’, kommer de att använda de farliga vapen som hör till. Men då måste de sluta upp med att låtsas handla i hans namn som sade: ’Mitt rike är icke av denna världen.’” — 12 april 1974.
Prästernas skrymtaktiga och principlösa handlingar har inte kunnat ge dem många verkliga vänner bland människor.
Men ännu allvarligare är att religionens inblandning i politiken har gjort den till ”Guds ovän”. (Jak. 4:4) Jesus visste att hans rike var himmelskt och att det i sinom tid skulle göra slut på allt förtryck och all ondska. Världsförhållandena utvisar att vi lever nära den tid då detta skall inträffa. — Dan. 2:44; Matt. 6:9, 10; kapitlen 24 och 25.
Jesus sade att hans lärjungar i väntan på detta skulle ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör. Den kristne aposteln Paulus sade också: ”Var och en skall lyda de världsliga myndigheter som är över honom.” Om de ”världsliga myndigheterna” uppmanade de kristna att göra något som Gud hade förklarat för orätt, så måste de sanna kristna visserligen ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”. (Matt. 22:21; Rom. 13:1, C. B. Williams’ Translation in the Language of the People; Apg. 5:29, NW) Men att ”lyda de världsliga myndigheterna” skulle inte tillåta en kristen att vara revolutionär, eller hur?
Bibelns syn på saken understöds av det tydliga uttalandet i boken Church and State in Scripture History and Constitutional Law av James E. Wood j:r, E. Bruce Thompson och Robert T. Miller (1958): ”Jesus var ingen politisk revolutionär och vägrade konsekvent att bli indragen i politisk revolution. Han föredrog döden framför att göra uppror. ... Paulus’ bevarade skrifter innehåller inget direkt angrepp på Roms kejserliga regering.”
Tänk efter: Resultaten av prästernas inblandning i politiken förefaller människor beklagansvärda. Kan du då föreställa dig hur avskyvärda de måste te sig för Gud, som prästerna påstår sig representera? Vi kan glädja oss åt att bibeln talar om att Gud snart skall tillintetgöra all sådan falsk religion för evigt. Den sanna gudsdyrkan kommer däremot att bestå. — Matt. 7:15—20; Uppenbarelseboken, kapitlen 17 och 18.
Jehovas vittnen är internationellt kända för att vara neutrala i förhållande till denna världens angelägenheter. De tror verkligen på Jesu ord: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 18:36, NW) Gör du det?
Skulle du redan nu vilja ha del i att bistå dem som är förtrampade — men göra detta på ett sätt som Gud godkänner och som verkligen fungerar?
I så fall bör du besöka en av Jehovas vittnens Rikets salar och lära känna dessa kristna, som i sanning inte är någon ”del av denna världen”.