Stadsliv — ett kort steg från harmoni till förvirring
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Irland
MÄNNISKOR som inte är vana vid livet i städerna undrar ofta om de personer kan vara riktigt kloka som väljer att leva där. De blir förfärade över de stora komplexen av betong, stål och glas. De står bestörta inför detta virrvarr av verksamhet bland de stora folkmassor som fösts samman i städerna.
Har du någonsin stannat upp och tänkt efter hur och varför städerna har kommit till? Om du stannar ett slag i centrum av någon storstad, särskilt under rusningstid, kan du inte undgå att undra över varifrån alltsammans har kommit. Oroliga fotgängare kämpar med fordon som spyr ut föroreningar på de till trängsel fyllda gatorna. Bullernivån blir nästan outhärdlig.
Man kan inte heller undgå att ställa sig frågan: Hur stor är egentligen risken att stadslivet kan bryta samman? När sådana stora folkmassor lever och arbetar tillsammans på ett så begränsat utrymme, råder det utan tvivel ett oerhört behov av samarbete för att saker och ting skall kunna fungera smidigt. Men hur långt är egentligen steget från samarbete till förvirring?
Låt oss till att börja med titta litet på några av de faktorer som har bidragit till att städer vuxit upp på olika platser. En glimt från det förflutna kan hjälpa oss att inse hur annorlunda livet egentligen är i våra dagar.
Varför har städerna kommit till?
En del städer har helt enkelt ”vuxit upp av sig själva” till följd av geografiska och strategiska faktorer. Andra har ”tvingats fram” för att tillgodose låt oss säga industriella eller politiska intressen.
Här på Irland växte till exempel Dublin upp av sig självt. Dess historia sträcker sig tillbaka till vikingarnas invasioner och ännu längre än så, under det att Belfast relativt nyligen kommit att räknas som en storstad.
Dublins tillväxt berodde på dess strategiska läge vid floden Liffey. De som längre fram erövrade Irland insåg detta läges möjligheter, och därför utvidgades staden under inflytande av vikingarna, normanderna och engelsmännen. Varje grupp satte sin prägel på staden.
I kontrast härtill är Belfast i stor utsträckning en följd av den mera sentida industriella utvecklingen. Det var inte förrän i slutet av 1700-talet som det började växa till sin nuvarande storlek. Ända till dess var det enligt en historiker ”fortfarande ett litet, smutsigt, hopträngt samhälle på västra stranden av floden Lagan”. Dess tillväxt från en liten grupp bostäder till den tätbefolkade industristad det är i våra dagar var nästan helt och hållet en följd av att linne- och varvsindustrierna växte upp i området.
Kring dessa industrier utvecklades affärsrörelserna, de imponerande hemmen, butikerna och kontoren, bostäderna åt den stora arbetarbefolkning som drogs till staden och allt annat som hör till en modern storstad.
På det sättet tillväxte de täta gytter av byggnader och folk som vi kallar städer, och följden blev ofta smuts och sot i kontrast till den skönhet som präglar Skaparens verk i naturen. I våra dagar häpnar man över dessa jättelika komplex.
Våra dagars komplicerade städer
Stanna upp ett tag och tänk efter vad händelseutvecklingen har frambragt. Lager på lager av intimt förknippade områden av mänsklig verksamhet. Stora nätverk av vägar förbinder de olika företagen. Mängder av dolda rör, kablar, trummor och ledningar transporterar den kraft som är oumbärlig för att allt skall fungera och för bort avloppsvatten i otroliga kvantiteter.
Tänk på alla de olika tjänster som måste utföras samtidigt för att stadslivet skall kunna fungera på ett någorlunda harmoniskt sätt — kraftförsörjning, varuförsörjning, transporter, kommunikationer, vatten och avlopp, hälsovård, vägar, bostäder, för att bara nämna något.
Vi är benägna att acceptera allt detta som något självklart, som om det alltid hade funnits. Men för inte så länge sedan var det mycket av detta som helt enkelt inte existerade.
Det har krävt ett oerhört arbete att frambringa våra dagars städer, för att inte tala om den planering och förberedelse som gjorts av oräkneliga arkitekter och framsynta myndigheter. Men dessa städers själva natur gör dem mycket sårbara för sabotage, och de kan lätt drabbas av kaotiskt sammanbrott.
Detta framgick nyligen, då vissa samhällsgrupper i Belfast upphörde att arbeta för att aktivt protestera mot den politiska händelseutvecklingen. Om man tar en titt på vad som hände, ser man snart hur lätt en modern stad kan upphöra att fungera.
Stadslivet bryter samman
Det hela började onsdagen den 15 maj förra året. Efter en lång period av allmän oro över den politiska händelseutvecklingen utlystes en allmän strejk. Mycket hastigt dog stadens industriella liv.
En av de strejkandes första åtgärder var att skära ner tillgången på elektricitet. De förklarade att man endast skulle alstra tillräckligt med elektricitet för att försörja absolut nödvändiga inrättningar, till exempel sjukhus. En stad utan energiförsörjning är som en kropp utan liv. Många moderna bekvämligheter är absolut beroende av elektricitet. I stället för regelbunden tillgång till elektricitet fick konsumenterna nu utnyttja den i tre eller fyra timmar, och sedan stängdes den av under långa perioder utan varning eller förhandsunderrättelse.
De som bodde i de ultramoderna, nybyggda husen kom ofta att sakna varje form av uppvärmning, belysning och kokmöjligheter. Invalider och sjuka människor försattes i allvarlig fara, för att inte tala om dem som måste gå uppför till synes ändlösa trappor för att komma till sina bostäder i höghusen!
Sjukhusen kom i en svår situation när energisituationen förvärrades. Man måste ofta sätta sin lit till nödgeneratorer. Detta var inte någon lätt situation, när man befann sig mitt inne i en komplicerad och kanske livräddande operation. Det kan också vara ett verkligt problem att hela tiden ha ett tillräckligt förråd av rent linne, när tvättmöjligheterna drastiskt minskas.
Trafikströmmen, som alltid vållat stadsplanerarna och administratörerna huvudvärk, blev nu kaotisk. Trafikljusen strejkade sporadiskt i olika delar av staden.
Stadens kommersiella liv drabbades hårt. Det blev allt svårare att ta sig till arbetsplatserna i stadens centrum för varje dag som gick. De protesterande satte upp vägspärrar, så att man inte kunde röra sig fritt genom staden. Busstrafiken upphörde, sedan några av bussarna hade kapats och använts till att bygga barrikader med. Privatbilar stoppades och kontrollerades, när de protesterande försökte avskräcka människor att bege sig till sina arbeten.
De som till slut lyckades ta sig till arbetet fann att situationen var nästan hopplös. Kontorsmaskinerna stod stilla av brist på elektricitet. Butikerna hade endast nödbelysning i form av stearinljus eller gasollampor och liknande anordningar. Det var ett paradis för butiksråttor.
De protesterande betraktade visserligen livsmedelsförsörjningen som något ”nödvändigt”, men också denna påverkades, eftersom distributionen försvårades av de allmänt kaotiska förhållandena. Mjölkförsörjningen var till exempel osäker under någon tid efter det att flera mjölkbilar blivit kapade och plundrade. Tillgången på många färskvaror var begränsad, eftersom varorna samlade sig på hög i hamnen.
De affärsinnehavare som hade djupfrysta varor kom i stora svårigheter, när kraftförsörjningen blev alltmera opålitlig. Varuhusen blev tvungna att sälja mycket av sina färskvaror till halva priset. Barnen i vissa områden var förtjusta över att deras gottaffärer gav bort smältande glasspinnar gratis.
Eftersom det inte fanns någon elektricitet som kunde driva kylskåpen i hemmen, kunde man inte förvara några livsmedel där, om man inte hade gasdrivet kylskåp. Då klarade man sig för tillfället. Det ledde till att folk började hamstra konserverade livsmedel och sådant som inte behöver förvaras i kylskåp, vilket bara ökade förvirringen.
Gasbehållarna tog snart slut, när folk försökte ordna någon form av provisoriska kokmöjligheter och provisorisk belysning. Det blev lika ont om stearinljus som om vatten i ett törstande land.
När man till slut skar av gasförsörjningen, blev svårigheterna ännu större. När gastrycket i ledningarna sjönk uppstod också risken för explosion, till följd av att luft och gas kunde blandas i rören till en högexplosiv blandning.
Bensinstationerna måste ransonera sina förråd, och bilförare blev tvungna att stå i kö i flera timmar för att få fylla sina tankar. Med förödande effekt stängde strejkarna de flesta bensinmackar och började utfärda fullmakter åt dem som de ansåg vara ”nödvändiga” trafikanter, så att dessa kunde köpa bensin. När de tillgängliga förråden var förbrukade, upphörde sakta men säkert all trafik, vare sig den var nödvändig eller inte.
Förutom det växande hotet mot hälsan, som vållades av att man inte körde bort det avfall som ständigt kom från tusentals hushåll, uppstod ännu en fara. Arbetarna hotade att upphöra med pumpningsoperationerna vid avloppsreningsverken. Eftersom en stor del av Belfast utgörs av låglänta områden, innebar detta ett hot om att obehandlat avloppsvatten skulle stiga upp genom avloppsrör och kloaker och rinna ut på gatorna.
Den samlade effekten av denna strejk visade sig alltför svår för att myndigheterna skulle kunna klara av den. Efter fjorton dagar av ökande kaos gav man efter för de protesterandes krav.
Belfast återhämtade sig nu från att ha stått på randen till fullständig katastrof. Det hade varit en livlig, myllrande stad; men det krävdes inte mer än så för att det skulle bli en svårt sårad stad, som kämpade för sitt liv.