Mitt liv som berömd konstnär

DU KANSKE har sett en målning av en tankfull flicka med ovanligt stora och sorgsna ögon. Det är mycket troligt att det var en som jag hade målat. Sorgligt att säga var jag lika olycklig som de barn jag målade.

Jag växte upp i södra Förenta staterna, i det område som ofta kallas ”Bibelbältet”. Kanske var det denna omgivning eller min mormor, som var metodist, som ingöt i mig en djup respekt för bibeln, även om jag visste mycket litet om den. Jag växte upp med tro på Gud, men med många obesvarade frågor.

Som sjukligt barn, ofta ensam och mycket blyg, utvecklade jag tidigt talangen att teckna. Min frågvisa natur kom mig att undra över syftet med livet, varför vi finns till, varför det finns lidande, sorg och död och om Gud var god. Alltid: ”Varför?”

Jag förmodar att dessa frågor senare återspeglades i ögonen på de barn jag målade och att detta delvis förklarar målningarnas världsvida efterfrågan. Ögonen, alltid i blickpunkten, beskrevs som ”själfulla”. De tycktes återspegla den andliga isoleringen hos flertalet människor i våra dagar — deras längtan efter något utöver vad denna samhällsordning erbjuder.

Min väg till framgång i konstnärsvärlden var knagglig. Två strandade äktenskap och mycken själslig smärta hade kantat vägen. Stridigheter kring mitt privatliv och beträffande vem som var upphovet till mina målningar resulterade i internationella telegramhistorier, rättegångar, förstasidesbilder och även stora tidningsrubriker. I många år hade jag låtit min andre make ta åt sig äran för mina målningar. Men en dag kunde jag inte fortsätta bedrägeriet längre utan lämnade honom och mitt hem i Kalifornien och flyttade till Hawaii. Efter en period av depression och mycket litet målning började jag försöka bygga upp mitt liv igen och gifte mig senare på nytt.

En vändpunkt kom år 1970, när en tidningsreporter arrangerade en TV-sänd ”målningsduell” mellan mig och min före detta make, vilken skulle äga rum i Union Square i San Francisco för att fastställa vem som var upphovet till målningarna. Det var bara jag som ställde upp och antog utmaningen. Tidskriften Life refererade händelsen i en artikel som rättade till en tidigare, felaktig historia, i vilken målningarna hade tillskrivits min före detta make.

Min andel i bedrägeriet hade varat i tolv år och är något som jag alltid kommer att ångra. Det lärde mig emellertid värdet av att vara sanningsenlig och att varken berömmelse, kärlek, pengar eller något annat är värt ett dåligt samvete.

Jag hade fortfarande frågor om livet och Gud, och de fick mig att söka efter svaren på underliga och farliga ställen. Jag undersökte det ockulta, astrologi, kiromanti och till och med handstilsanalysering i mitt sökande efter svar. Min kärlek till konsten fick mig att undersöka många forntida kulturer och deras filosofier, som återspeglades i deras konst. Jag läste volymer om Österns filosofier och prövade även på transcendental meditation.

Min andliga hunger kom mig att granska de olika religiösa trosuppfattningarna hos människor som kom in i mitt liv. Bland mina släktingar och vänner kom jag i kontakt med olika protestantiska religionssamfund förutom metodisterna, inbegripet Christian Science, mormonerna, lutheranerna och unitarierna. När jag gifte mig med min nuvarande make, en katolik, undersökte jag ingående denna religion. Jag fann fortfarande inga tillfredsställande svar — det förekom alltid motsägelser — och alltid var det något som saknades.

Med undantag av detta (att jag inte visste svaren på livets viktiga frågor) hade mitt liv slutligen börjat ordna upp sig. Jag hade uppnått nästan allt jag någonsin önskat. Det mesta av min tid använde jag till att göra vad jag mest av allt älskade — att måla barn (mest små flickor) med de stora ögonen. Jag hade en underbar make och ett fint äktenskap, en förtjusande dotter och ekonomisk trygghet, och jag bodde på min favoritplats på jorden — Hawaii. Men ibland undrade jag varför jag inte var fullständigt nöjd, varför jag rökte så mycket och emellanåt drack för mycket och varför jag var så spänd. Jag insåg inte hur självupptaget mitt liv hade blivit i min jakt efter personlig lycka.

En oväntad vändning

Jehovas vittnen kom ofta, var fjortonde dag, till min dörr, men jag tog sällan emot deras litteratur eller ägnade dem någon större uppmärksamhet. Föga anade jag att en knackning på min dörr i sinom tid drastiskt skulle förändra mitt liv. Denna speciella morgon uppenbarade sig två orientaliska kvinnor, den ena kinesiska och den andra japanska, på min trappa. Någon tid innan de kom hade min dotter visat mig en artikel om att lördagen, inte söndagen, var sabbatsdag och om vikten av att hålla den. Den hade gjort så starkt intryck på oss båda att vi började besöka sjundedagsadventisternas kyrka. Jag hade till och med slutat måla på lördagarna, eftersom jag trodde att det var synd att göra det. När jag därför frågade en av dessa kvinnor vid min dörr vilken dag som var sabbatsdag, blev jag förvånad då hon svarade: ”Lördagen.” Jag frågade därför: ”Varför håller ni den inte?”

Var det inte ironiskt att jag, en kaukasier, uppväxt i ”Bibelbältet”, skulle söka upplysning av två orientaler, som förmodligen hade uppfostrats i en icke-kristen omgivning?

Hon slog upp en väl använd bibel och läste direkt ur den skriftställen, som förklarade varför kristna inte längre behöver iaktta sabbaten eller de övriga olika dragen i den mosaiska lagen, varför sabbatslagen gavs och vad den framtida tusenåriga sabbaten innebär.

Hennes kunskap i bibeln gjorde så djupt intryck på mig att jag ville undersöka bibeln vidare på egen hand. Jag tog med glädje emot boken Sanningen som leder till evigt liv, som hon sade skulle förklara de grundläggande lärorna i bibeln. Nästa vecka, när kvinnorna återvände, började min dotter och jag regelbundet studera bibeln. Det var ett av de viktigaste besluten i mitt liv och ledde till dramatiska förändringar i livet för oss båda.

I detta studium av bibeln var mitt första och största hinder treenigheten. Jag trodde att Jesus var Gud, en del av en treenighet, och att få denna trosuppfattning plötsligt bestridd var därför som om man dragit undan en matta under mina fötter. Det var skrämmande. Eftersom min tro inte kunde hålla måttet i ljuset av vad jag läste i bibeln, kände jag plötsligt en djupare ensamhet än jag någonsin upplevt tidigare. Jag visste inte vem jag skulle bedja till och ansattes av tvivel, till och med på om det alls fanns en Gud.

Jag håller tillbaka

Steg för steg blev jag genom bibeln övertygad om att den allsmäktige Guden är Jehova, Fadern (inte Sonen), och allteftersom jag studerade började jag återuppbygga min nedbrutna tro, denna gång på den sanna grundvalen. Men då min kunskap och tro började växa, började svårigheter torna upp sig. Min make hotade att lämna mig, och andra nära familjemedlemmar var ytterst upprörda. Då jag började inse kraven för att vara en sann kristen, sökte jag efter en utväg att slippa undan, eftersom jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna vittna för främlingar eller gå från dörr till dörr och tala med andra om Gud.

Min dotter, som nu studerade i en närliggande stad, gjorde mycket snabbare framsteg. Hennes framsteg blev i själva verket ännu ett hinder för mig. Hon trodde så helt och fullt på det hon fick lära sig att hon ville arbeta hänemot att bli missionär. Tanken på mitt enda barn i ett avlägset land skrämde mig, och jag beslöt att jag måste skydda henne från att göra något så drastiskt. Jag började därför söka efter någon svag punkt. Jag trodde att om jag kunde finna något som den här organisationen lärde och som inte hade bibelns stöd, så skulle jag kunna övertyga min dotter.

Med min benägenhet för detaljer blev sökandet grundligt. Det slutade med att jag skaffade mer än tio olika översättningar av bibeln, tre konkordanser och många andra bibliska ordböcker och uppslagsverk förutom böcker från biblioteket. Jag fick ovanlig ”hjälp” av min make, som ofta kom hem med böcker och broschyrer som skrev nedsättande om vittnena. Jag fördjupade mig i dem och vägde noga allt som sades. Men jag fann aldrig den svaga punkten.

I stället blev det så att falskheten i treenighetsläran såväl som det förhållandet att vittnena känner till och bekantgör Faderns, den sanne Gudens, namn, ja, också deras kärlek till varandra och deras rigorösa fasthållande vid bibeln, gjorde mig övertygad om att jag hade funnit den sanna religionen. Jag kunde inte annat än bli djupt imponerad av kontrasten mellan Jehovas vittnen och de andra religionerna, när det gäller ekonomiska angelägenheter.

Med tiden blev min dotter och jag döpta, tillsammans med omkring fyrtio andra, den 5 augusti 1972 i det vackra, blå Stilla havet — en dag som jag aldrig skall glömma. Min dotter har nu flyttat hem för att kunna använda all sin tid till att tjäna som ett vittne här på Hawaii. Min make är fortfarande kvar hos oss och förundrar sig till och med över förändringarna hos oss båda.

Från sorgsna ögon till glädjestrålande ögon

Sedan jag överlämnade mitt liv åt Jehova, har många förändringar ägt rum i mitt liv. En av de första var att jag slutade röka. Jag blev faktiskt av med begäret och behovet. Jag hade haft denna vana i tjugotvå år och i genomsnitt förbrukat ett paket eller mer om dagen. Jag hade gjort förtvivlade försök att bryta vanan, eftersom jag visste att den var skadlig, men hade funnit det omöjligt. Allteftersom min tro växte visade sig 2 Korintierna 7:1 vara den starkaste drivkraften. Med Jehovas hjälp genom bön och min tro på hans löfte i Malaki 3:10 lyckades jag slutligen och fullständigt bryta vanan. Förvånansvärt nog kände jag inga abstinenssymptom eller något obehag!

Andra förändringar bestod i djupgående psykologiska omdaningar i min personlighet. Från att ha varit en mycket blyg, osäker, inåtvänd och självupptagen person, som sökte och behövde många timmars ensamhet för att måla och minska spänningarna, blev jag en mycket mer sällskaplig och utåtriktad person. Nu finner jag mig själv använda många timmar till att göra vad jag tidigare hatade att göra — tala med människor — och jag njuter av varje minut!

En annan förändring är att jag bara använder omkring en fjärdedel av den tid jag tidigare använde till att måla, och ändå presterar jag förvånansvärt nog nästan lika mycket. Försäljningen och kritiken visar dessutom att målningarna till och med blivit bättre. Förr var jag nästan besatt av måleriet. Jag drevs att måla därför att det för mig var en terapi, en flykt och avkoppling — mitt liv kretsade helt och hållet kring det. Jag njuter fortfarande oändligt av att måla, men passionen för det och beroendet av det är borta. Sedan jag växt till i kunskap om Jehova, källan till allt skapande, är det inte underligt att kvaliteten på mina målningar har ökat, samtidigt som den tid som går åt till utförandet minskat.

Det mesta av den tid som tidigare upptogs av målning använder jag nu i Guds tjänst till att studera bibeln, undervisa andra och närvara vid fem bibelstudiemöten i Rikets sal varje vecka. Under de två och ett halvt år som gått har jag börjat studera bibeln med arton människor. Åtta av dessa studerar nu flitigt, en är redo att låta döpa sig och en har blivit döpt. Av deras familjer och vänner har ytterligare tretton personer börjat studera med andra vittnen. Det har varit en stor glädje och ett privilegium att få ha del i att hjälpa andra att lära känna Jehova.

I början var det inte lätt för mig att över huvud taget avstå något av min omhuldade ensamhet, min egen livsrutin och en stor del av den tid jag använt till målning och i stället sätta Jehovas vilja främst, före allt annat. Men jag var villig att försöka, och genom att bedja och förtrösta på Jehovas hjälp fann jag att varje steg på vägen gjordes lättare och blev belönat. Bevisen på hans godkännande och hjälp nästan hopades över mig — inte bara i form av andliga välsignelser, utan också i form av många materiella välsignelser.

När jag ser tillbaka på mitt liv, tycks min första oljemålning, som jag gjorde när jag var omkring elva år gammal, nu vara mycket betecknande. Den föreställde två versioner av samma lilla flicka — den ena, i bakgrunden, var ledsen med tårar i ögonen; den andra, i förgrunden, hade strålande, leende ögon. I det förflutna avspeglade de symboliskt stora, sorgsna ögonen jag målade de förbryllande kontraster jag såg i världen omkring mig och som väckte så många frågor inom mig. Nu har jag i bibeln funnit orsaken till kontrasterna i livet, vilka en gång plågade mig, såväl som svaren på mina frågor.

Sedan jag vunnit exakt kunskap om Gud och hans uppsåt med mänskligheten, ledde det mig till den verkliga trygghet, som det medför att äga Guds godkännande, och den inre frid och lycka som åtföljer den. Detta återspeglas i mina målningar i så hög grad att även andra upptäcker det. Den sorgsna, förlorade blicken i de stora ögonen ger nu vika för en lyckligare blick. Min make kallade till och med ett av mina senaste barn med lyckliga, stora ögon: ”Ögonvittnet”! — Insänt.