Hur två FN-resolutioner blev överraskande förvrängda

DE KRAFTER som vill ändra förklaringen om religionsfrihet började med att angripa rubriken. Den ändrades så att den kunde uppfattas på två olika sätt. Låt oss undersöka detta närmare.

När generalförsamlingen från början begärde en ”förklaring om undanröjande av alla former av religiös intolerans”, låg tonvikten på att skydda personliga trosuppfattningar mot intolerans från myndighetspersoner och andra. Men den nuvarande rubriken är annorlunda. Den kräver ”undanröjande av alla former av intolerans grundade på religion eller tro”.²a Som du ser kan somliga uppfatta detta som att det är ”religion eller tro” som ger upphov åt ”intolerans”, vilken behöver ”undanröjas”!

Låt oss ta ett annat exempel. Den ändrade ordalydelsen i inledningens tredje stycke säger att en av orsakerna till att man vill vidta åtgärder mot intolerans är att

”åsidosättande och kränkning av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, i synnerhet rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och frihet vad beträffar religion eller tro, direkt eller indirekt har lett till krig och stort lidande för mänskligheten, särskilt när DE tjänar som ett medel till främmande inblandning i andra staters inre angelägenheter och leder till att hat uppammas mellan folk och nationer”.³ (Versaler och kursiv stil insatta av oss.)

Om du inte är säker på vad som åsyftas med ”DE”, som vållar ”krig och stort lidande ... främmande inblandning ... och leder till att hat uppammas”, så är detta just vad diplomaterna vill! De som tolkar boven i dramat, ”DE”, till att syfta på ”åsidosättande och kränkning av mänskliga rättigheter” kan få som de vill, medan de som tolkar ”DE” till att syfta på ”religion eller tro” också kan finna stöd för detta.

Det diplomatiska manövrerandet för att man skulle kunna anta denna tvetydiga ordalydelse var nästan komisk. En europeisk nation frågade vad som egentligen avsågs med ”de”. En afrikansk delegat föreslog då ”att de inte skulle förklara sina tolkningar förrän efter voteringen”. Därefter uppmanade en delegat från en av Sovjetrepublikerna arbetsgruppen att ”anta kompromissen och tolka den senare” och utan att ange ”vad man menade med ’de’”. Han sade att ”definitionen var något för varje enskild stat” att själv tolka. Hur otroligt det än kan låta, så blev denna kompromiss antagen!

Bara ytterligare två stycken dryftades under den senaste sessionen (1976). Det femte stycket formulerades i liknande tvetydiga ordalag och blev antaget. Men starka kontroverser uppstod beträffande inledningens nionde och sista stycke. När allt kommer omkring, heter det i FN-protokollet, ”var den informella arbetsgruppen ur stånd att få fram en text som kunde antas”.⁴

Ja, även det sista av många stycken, till vilka man föreslog kompromisser, drabbade religionen hårt. Det förklarar att ”religions- och trosfriheten inte skall missbrukas som ett medel att främja någon ideologi eller sedvänja som strider mot” målen ”världsfred, samhällelig rättvisa, vänskap mellan folk och stater”. ⁵ (Kursiverat av oss.)

Med andra ord: Om ett land valde att förklara att religionsfriheten ”missbrukades”, så att den vållade ett hot mot ”världsfreden”, så skulle man kunna åberopa detta stycke till stöd för restriktioner mot denna religionsfrihet.

Under tiden antog Kommissionen för mänskliga rättigheter också en annan resolution, som gjorde liknande antydningar beträffande religionsfriheten och andra rättigheter — nämligen resolutionen om ”rätten till liv”.

Rätten till liv — av allt överskuggande betydelse?

Denna resolution är omsorgsfullt formulerad så att den skall förefalla ofarlig. ”Fred och säkerhet” nämns till exempel hela åtta gånger i sådana uttalanden som förekommer i det första stycket om praktiska åtgärder: ”Var och en har rätt att leva under förhållanden av internationell fred och säkerhet och att fullt ut åtnjuta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt medborgerliga och politiska rättigheter.”

Men redan nästa stycke innehåller vad man skulle kunna kalla en ”ulv i fårakläder”. Det förklaras där att Kommissionen för mänskliga rättigheter är övertygad om att ”obetingad respekt för och stöd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter kräver att internationell fred och säkerhet är rådande”.⁶ (Kursiverat av oss.)

Men hur förhåller det sig med respekten för mänskliga rättigheter, om det inte råder någon fred och säkerhet? En latinamerikansk delegat ställde den frågan och sade att han ”hoppades att tyranniska regimer inte skulle åberopa texten i denna paragraf för att kunna fortsätta att kränka mänskliga rättigheter och grundläggande friheter under förevändningen att det inte rådde någon internationell fred och säkerhet i världen”.

Den franske delegaten hyste liknande tvivel. Han ställde frågorna: Om fred ”vore rådande överallt i världen, skulle då detta med naturnödvändighet leda till respekt för mänskliga rättigheter i alla områden? ... Skulle det automatiskt omintetgöra tyranniska regimer? ... Skulle det automatiskt göra slut på diskriminering ... ?”⁷

Resolutionen tycks alltså sätta ”rätten att leva” i ”fred och säkerhet” framför alla andra mänskliga rättigheter (däribland religionsfriheten), även om detta skulle kräva att dessa andra rättigheter utplånades. Det är lätt att förstå varför delegaten från en regim, som rutinmässigt undertrycker de mänskliga rättigheterna, sade att hans delegation hade ”röstat för resolutionsförslaget, ... eftersom man ansåg att detta förslag fullkomligt gav uttryck åt deras egen ståndpunkt”.⁸

Den amerikanske representanten sade vid sin återkomst från Genève följande om den aktuella händelseutvecklingen inom FN:

”Dessa företeelser är inte alls ovanliga. De är tvärtom mycket typiska. ... De inträffar överallt där man håller internationella möten. De inträffar snabbare och kraftfullare överallt. De bildar ett dödsbringande mönster.”

Finns det något budskap i allt detta beträffande religionens framtid? Är det verkligen fråga om ett ”dödsbringande mönster”? Eller är dessa resolutioner bara ihåliga politiska uttalanden utan någon verklig kraft? Det kommer som sagt framtiden att utvisa.

Men de förhandlingar som hållits av Kommissionen för mänskliga rättigheter har dock gett uttryck åt en del djupt rotade känslor gentemot religionen, som är värda att lägga märke till. Händelser som nyligen inträffat utsätter också kyrkosamfunden för en alltmer bitande kritik, till och med från det demokratiska västblockets sida. Nästa artikel behandlar denna tendens och förklarar vad den betyder för religionernas framtid.

[Fotnoter]