Kanadagåsen — luftvägarnas monark

UH-HONK! Uh-honk! Detta genljudande rop tillkännager: Luftvägarnas kungahus är i antågande! Långt innan du får syn på dem från marken kungör detta säregna läte högt från ovan deras närvaro. Snart kommer de välbekanta, ståtliga plogformationerna inom synhåll. Men du kanske undrar: Varifrån har de kommit? Vart är de på väg? Låt Wawa (ojibwayindianernas ord för kanadagåsen) berätta sin egen historia.

Ungarna kläcks

Så omsorgsfullt mamma tog hand om oss! Hon plockade av en fläck på bröstet och använde dunet till att klä boet med. Den varma, bara hudfläcken pressades mot äggen i tur och ordning och påskyndade deras utveckling. Till slut, efter 28 dagar, pickade jag mig igenom det gulvita skalet, som dittills hade omgett mig, och snart hade jag åtta fjuniga bröder och systrar omkring mig. När mamma lämnade boet för en kort stund, såg hon till att vi gyllenbruna dunbollar allesammans var säkert nedstoppade utom synhåll i det gråbruna täcket av dun, som klädde vårt bo, och där hade vi det verkligen varmt och gott. Det där täcket skyddade oss inte bara mot kylan eller solens värme, utan kamouflerade oss också för de störtdykande måsarnas och andra rovfåglars skarpsynta blickar.

Medan mamma låg i boet patrullerade pappa, med sin långa, svarta hals uppsträckt, omkring på den lilla holmen mitt ute i sjön på den arktiska tundran, där vårt bo var byggt. Hans kolsvarta ögon var ständigt på vakt och upptäckte genast minsta tecken på fara. Ett högljutt uh-honk! eller en väsning signalerade åt mamma att ligga och trycka med halsen och huvudet utsträckta. Hon låg orörlig, ända tills faran var över. Hennes gråbruna kropp med sin tydliga halvmåne alldeles framför den svarta stjärten var ett perfekt kamouflage. Ibland gjorde en räv eller varg intrång på de landamären som pappa härskade över. Vi gässlingar höll oss tätt intill mamma och såg honom oförskräckt angripa rovdjuret med sina utbredda vingar, som mätte 180 centimeter mellan vingspetsarna, medan han hela tiden flaxade för allt vad han var värd. Snart tvingades fienden ner i vattnet, gnällande och med svansen mellan benen. Rövaren fick sannerligen genom bitter erfarenhet lära sig att en åtta eller nio kilos kanadagås med ursinnigt flaxande vingar inte var att leka med.

Inom några dagar följde vi efter mamma ner till vattnet, under det att vi utstötte små förtjusta läten. Pappa avslutade vår kolonn. Ända tills vi fått tillräckligt med fjädrar återvände vi till boet varje kväll för att hålla oss varma under mammas stora vingar. När våra föräldrar sedan tappade sina fjädrar under den årliga ruggningen, var vi allesammans jordbundna och oförmögna att flyga. Våra föräldrar höll oss därför alltid i närheten, när vi simmade omkring i vassen och det höga gräset och letade efter läckra godbitar — vatteninsekter, lökformiga vattenväxter, späda grässtrån och bär. När våra föräldrar fått ny fjäderdräkt, hade även vi fullvuxna vingar och stjärtfjädrar. Nu var det tid för oss att lära oss använda våra vingar.

Flygträning

Vår Skapare har utrustat oss med vackra, starka vingar, aerodynamiskt väl utformade. När vingarna är fullt utvecklade, är framkanten tjock och trubbig och smalnar undan för undan av på ungefär en halvmeter, tills vingen är så tunn som en fjäder i bakkanten. Lyftkraften uppstår genom att vingen är något konkav på undersidan och välvd uppåt på ovansidan. Vi kan glida ner från höjder på mellan 2.000 och 2.700 meter helt enkelt genom att breda ut vingarna och segla på luftströmmarna. Men när vi är på flyttning, driver vingarna oss framåt med en hastighet av mellan 65 och 100 kilometer i timmen. Vingarnas nedåtriktade rörelse utgör ”arbetsslaget”. Spetsen på våra ”handpennor”, som ni brukar kalla de tio stora fjädrarna längst ut på varje vinge, böjer sig uppåt på grund av luftmotståndet och vrider sig i en viss vinkel mot vingarna. När de gör det, ”biter” de sig in i luften på samma sätt som en propeller på era ”mekaniska fåglar” gör.

På sina nyligen utvuxna fjädrar lyfte våra föräldrar och seglade utan ansträngning över våra huvuden, medan de ropade till oss och flaxade med vingarna för att demonstrera vad vi skulle göra. Vi ansträngde oss verkligen och flaxade med vingarna och sprang fram och tillbaka. Till slut kom vi underfund med knepet att sparka undan marken eller vattnet med fötterna, så att vi blev luftburna. När vi nu varje dag övade oss att flyga, blev vingmusklerna allt starkare. Ibland var landningarna inte särskilt förenliga med vår kungliga värdighet, när vi slog ner i vattnet med ett stort plask. Men så småningom lärde vi oss att använda hela kroppen och vingarna som en luftbroms och att sticka ut våra stora fötter (vi är berömda för dem) för att åstadkomma den första kontakten med vatten eller land. När vi gjorde framsteg och övade upp våra färdigheter till fulländning, blev vi hela tiden uppmuntrade av våra föräldrar genom, högljudda snattranden, som gav uttryck åt deras godkännande. All denna övning förberedde oss för den dag då vi skulle följa med dem på vår första höstflyttning.

Jag föredrog verkligen vårt sätt att lära flygningens ädla konst framför somliga av våra kusiners dunresande upplevelser. De har sitt bo i en trädtopp eller högt uppe på en klipphylla, och när föräldrarna tycker att det är tid för de små att lämna boet, ropar de helt enkelt på dem där nerifrån. Då klättrar dunungarna över bokanten och kastar sig med dödsförakt ut i tomma intet, förtvivlat flaxande med sina korta vingar. Tack vare deras burriga fjäderdräkt och vingarnas rörelse uppstår lyckligtvis ett visst luftmotstånd, som hejdar dem i fallet. Så deras första soloflykt slutar vanligen lyckligt. Men det finns alltid en risk att de skall bli spetsade på en vass tagg på nervägen. I Osoyoos i British Columbia var det för några år sedan en försiktig fågelmamma som undvek denna fara för sina flygfärdiga ungar genom att låta dem åka flygplan i öppen kabin, när hon bar dem i trygghet på sin rygg till marken nedanför!

När vi blivit fullfjädrade flygare, slöt vi oss till andra familjer. Flyttningstiden närmade sig snabbt. Vilket snatter det var! Kanske därför att vi är så pratsamma kan man tro, när man ser oss i reservaten, att vi diskuterar världsproblemen. Men ingalunda. Vi talar bara vårt eget ”gåsspråk”, som består av väsningar, grymtningar, wah-kum, kum! kum! kum!, snörvlingar, rop, skrik och högljudda åhån. Vi väser och snattrar för att varna för någon fara; grymtar och snörvlar av belåtenhet; låter höra en rad mjuka wah-kum för att locka till oss vår äkta hälft; ropar milt på ungarna: kum! kum! kum!; utstöter rop, skrik och högljudda åhån när vi blir angripna och bitna av en annan fågel; och många av er är förstås väl förtrogna med vårt klingande uh-honk!

Hela tiden tickade den inbyggda flyttningsklockan obevekligt i var och en av oss. Äntligen var stunden inne, och med mäktiga vingslag lyfte vi från marken. Vi bildade snabbt våra plogar, som oftast bestod av två familjer, och påbörjade första etappen om 500 till 600 kilometer på väg mot vinterns betesmarker. Flygfärden förde oss så småningom genom Manitoba och Minnesota och längs Mississippifloden till Texas’ kust mot Mexikanska bukten.

Är det den äldste och förståndigaste gåskarlen som tar ledningen när vi flyttar? Nej. Nästa gång du iakttar våra kungliga processioner, så betrakta dem noga, så skall du få se hur ledarfågeln då och då byter plats med en annan fågel. Det händer faktiskt ganska ofta att en hona tar ledningen. Du förstår, vi vill gärna avlösa varandra med den mödosamma uppgiften att ”bryta upp” luften för dem som följer efter. Alla de andra fåglarna flyger en smula snett bakom fågeln framför, vilket gör att omkring trettiosex ögon kan spana efter bra viloplatser och betesmarker eller efter människor som kanske vill smörja kråset med en fin, fet gås. Ofta upptäcker vi minsta rörelse jägaren gör i sitt gömställe, långt innan vi kommer inom skotthåll. Vi har välsignats med skarp syn och hörsel.

Parningen

Allteftersom månaderna gick började en ny instinkt vakna till liv inom oss — driften att söka sig en maka. Vilken spänning rådde inte, när var och en av oss tillkännagav våra avsikter med sänkt huvud, utsträckt hals och väsande läten, medan vi sprang fram emot föremålet för vår heta låga! Vilken lycka och glädje kände vi inte, när hon gav gensvar! Genom att ömt gnida halsarna mot varandra kom vi överens om att bli ”fästfolk” under detta vårt andra levnadsår och vänta till nästa år med att para oss. När det sedan blir dags för ”vigselceremonin”, doppar först gåskarlen och därefter honan ner huvudet under vattnet och stänker sedan vatten över ryggen, för att tillkännage för alla åskådare att de ingått äktenskap. Vi håller sedan ihop hela livet, eller som ni brukar uttrycka saken, ”till dess döden skiljer oss åt”.

Tycker du inte att vi har många intressanta särdrag? Dessutom kan du lätt tämja oss, och vi kommer alltid att glädja oss åt att ha gudfruktiga människor som kärleksfullt råder över oss.